...

I ett rus av omsluthet och någon sort av tomhet där jag lever vid sidan av tiden och endast tänker. Jag smeker min blå vägg med yttersidan av min högra hand, fram och tillbaka i mjuka rörelser och endast njuter tillsammans med allt i kosmos, jag njuter av att endast vara. Ett leende är på mina läppar och jag följer musikens toner och i mitt hjärta målar jag upp bilder av längtan och nyfikenhet, jag målar upp världar där inga hinder finns och ej heller några orosmoment som kan förbjuda eller förlänga. Dagar blir till nätter och i nätter räknas timmar tills nästa dag ska infinna sig för att åter gå till natt, tills jag står där med min röda resväska och spanar efter det osagda och spelar schack med döden för att ytterfå mitt hjärtas låga. Min musiklista bytar låt och Lips of an angel spelas, den påminner och får mig att skratta, jag kollar på min hand och ler, jag blundar för en sekund för att komma ihåg det som har hänt och faller ut i skratt igen.

Jag undrar hur framtiden kan komma se ut, jag undrar hur jag kommer utvecklas med den, men någonstans inom mig säger att det spelar inte så stor roll. Visserligen kan denna röst ha rätt då jag är lycklig nu, och det känns som vad framtiden har i sitt sköte spelar mindre roll men även ifall det är så kan jag inte ändra vad som händer ifall jag följer min inre vilja. Jag släpper tankar om en allt för lång framtid men fantiserar mig ändå bort till en sorts drömvärld som kan bli verklighet och ler, jag smeker återigen min väggen och kollar på ljuset som adventstakarna ger mig. Min rygg gör ont men jag försöker glömma smärtan och koncentrera mig på något annat, tidvis så förstår jag att jag saknar något och jag vet var det finns, men endå så sviktar hoppet ibland, är jag tillräckligt bra och tillräckligt vacker? Ibland så känns det faktiskt som jag duger som jag är, ni förstår det är inte lätt för mig att tro att jag gör det då jag alltid hungrar efter att motbevisa mig själv som intalar mig att jag inte duger. En inre röst som söker en inre lösning på hur jag är och hur jag ser ut, en massa skönhetsfel men ändå en människa, men ändå en människa.

Det är här i vanliga fall jag brukar få en bitterhet och en kyla runt mig och jag inväntar dess ande men inget händer, jag ligger stilla och väntar mig de mest mörka tankarna och den negativa inställningen på allt ska träffa mig, men den gör inte det. Jag väntar på den magiska känslan som skrattar åt mig och baktalar den jag är, men den kommer aldrig. Ja, jag har en ny känsla runt mig och är omsluten av den likt en skyddande bubbla som aldrig kommer spricka. Nu är det en ny dag, klockan har passerat tolv och jag ska senare ut på uppdrag, detta är kanske det sista jag ser och ifall det blir så kommer jag inte att vilja tappa tvålen i duschen.