Förgör moralens lagar och återinför vår existensrätt.
En kall och blåsig september natt är skådeplatsen där en ensam ung man är ute och vandrar. Han är tyngd till sinnet och njuter inte av det som är runt honom, dock så vet han att han håller av det men kan inte känna den känslan som han brukar. Kullen som är upphöjd framför honom och de små husen till vänster lockar honom inte längre, han har förändrats inombords och söker nya flyktiga sätt att finna sin inre frid än i samhällets natur. Han känner en sorts rastlöshet blandat med frustration över att alltid känna sig oförståd eller rent ut sagt hatad. Hans funderingar går vidare och rör hans egen ensamhet, varför är han så ofta ensam? Väljer han det själv och söker sin egen ensamhet, är det hans viloplats där han drömmer sig bort från det samhälle han lever i och hoppas och tror på något bättre. Han erkänner att han är en drömmare, att han vill så ofta bara blunda och flyga iväg för att glömma och ignorera det svek han dagligen ser i tidningar, tv, folket och samhället. Vissa väljer att omge sig med vänner för att känna en sorts vila och fred med sig själv, för att glömma allt annat. Han väljer ensamheten som sin vän och hyser den med stor passion.
En fråga når honom när han vandrar förbi det dagis som han tillbringade ett år på när han var liten, frågan undrade vad han skulle välja mellan att alltid vara ensam eller alltid tillbringa sin tid med sina vänner. Detta var för honom ett svårt val, ni förstår att all säkerhet och styrka låg i den ensamhet han så ofta omslöt sig inom men kärleken låg i hans vänner och familj. All säkerhet till livet sina egna tankar var i ensamheten men all passion låg hos de som han såg som sina vänner. Kvittar hur han grubblade så kom han inte fram till ett beslut vad han skulle välja, för det val han ville ta låg i en perfekt balans mellan ensamheten och hans vänner där han skulle få det bästa av båda. Där han behövde den tid för sig själv samt den gemenskap och känsla man endast kan få med andra.
Men en eld brann inom honom, en eld gjord av passion, en eld gjord av strävan efter närhet. Han vill kunna kasta sig ut i havet av en känsla att bli mottagen med det mottagande han vill ha och ge. Där även en eld brann för honom, omöjligt han så ofta påstår. Tron på kärleken , tro på kärleken till honom att den ens skulle finnas får hans mun att le. Kanske skjuter han upp denna tanke och förkastar den för att bli överrumplad när det väll händer om det händer. Som en överraskning han aldrig hade väntat sig, som en dröm som slår in. Att två människor därav en han delar passion till varandra och visar den. Låter inte sig drunkna i moraliska lagar och strävan utan lyfter sig bortom detta och över dessa "rätt" och "fel" där endast där i det land där allt är tillåtet och inget förbjudet vistas och höjs och får allt att kännas bättre och mer verkligt. Eller så drömmer han att tanken på det skulle kunna slå in, att han med hjälp av en annan skulle kunna bryta det moraliska som förslavar världen. Där man kan göra det man känner för, där man kan göra det som man själv anser är bäst.
Han längtar efter passionen, han vill visa vad han kan och få henne att njuta så som bara han kan få henne.
Han vill aldrig mer i frågasätta ordet passion ej heller dess existens om honom.
Förgör moralens lagar och återinför vår existensrätt.
En fråga når honom när han vandrar förbi det dagis som han tillbringade ett år på när han var liten, frågan undrade vad han skulle välja mellan att alltid vara ensam eller alltid tillbringa sin tid med sina vänner. Detta var för honom ett svårt val, ni förstår att all säkerhet och styrka låg i den ensamhet han så ofta omslöt sig inom men kärleken låg i hans vänner och familj. All säkerhet till livet sina egna tankar var i ensamheten men all passion låg hos de som han såg som sina vänner. Kvittar hur han grubblade så kom han inte fram till ett beslut vad han skulle välja, för det val han ville ta låg i en perfekt balans mellan ensamheten och hans vänner där han skulle få det bästa av båda. Där han behövde den tid för sig själv samt den gemenskap och känsla man endast kan få med andra.
Men en eld brann inom honom, en eld gjord av passion, en eld gjord av strävan efter närhet. Han vill kunna kasta sig ut i havet av en känsla att bli mottagen med det mottagande han vill ha och ge. Där även en eld brann för honom, omöjligt han så ofta påstår. Tron på kärleken , tro på kärleken till honom att den ens skulle finnas får hans mun att le. Kanske skjuter han upp denna tanke och förkastar den för att bli överrumplad när det väll händer om det händer. Som en överraskning han aldrig hade väntat sig, som en dröm som slår in. Att två människor därav en han delar passion till varandra och visar den. Låter inte sig drunkna i moraliska lagar och strävan utan lyfter sig bortom detta och över dessa "rätt" och "fel" där endast där i det land där allt är tillåtet och inget förbjudet vistas och höjs och får allt att kännas bättre och mer verkligt. Eller så drömmer han att tanken på det skulle kunna slå in, att han med hjälp av en annan skulle kunna bryta det moraliska som förslavar världen. Där man kan göra det man känner för, där man kan göra det som man själv anser är bäst.
Han längtar efter passionen, han vill visa vad han kan och få henne att njuta så som bara han kan få henne.
Han vill aldrig mer i frågasätta ordet passion ej heller dess existens om honom.
Förgör moralens lagar och återinför vår existensrätt.
Kommentarer
Trackback
