hoppas flera kommer.

Jobbets timme är åter slut och den korta färden mot bussen börjar, solen lyser och det är en av få klarblåa novemberdagar som skiner upp mitt liv. Ovetande hur denna dag skulle påverka mitt liv satte jag mig ner vid busshållplatsen för att invänta den trogna "pendeln". När jag sitter där och förundras hur jävla kallt det är samtidigt som det är så klart så möter jag ett bekant ansikte som jag hellre skulle slippa möta. Vi sitter där tillsammans i väntan på bussen och småpratar om våra ointressanta liv då vi varken vill eller har lust att gå in på djupare saker för vi vill inte berätta något om oss själva då detta skulle få oss att bli svagare för varandra. Bussen kommer och den efterlängtade ensamhetskänslan kommer krypande, men samtidigt hör jag någon säga mitt namn där bak och jag vänder mig om för att möta ännu ett bekant leende. Helvete, inte honom också. Åter en som jag ej vill träffa som sitter och nästan skriker ut mitt namn på en full buss, min blick vandrar längre bak och till min häpnad ser jag dom. Jag har inte glömt dom och det verkar som de inte heller har glömt mig. Deras viskande och pekande med en kaxig blick mot mig får mig att sucka av någon sorts förtvivlan blandad i sorg. Den som sade mitt namn kollar fortvarande mot mig och jag ger mig ifrån en kort nick till ett igenkännande mer än så blir det inte för vi är inte vänner utan snarare bekanta som inte träffats på över ett år. Mitt fokus riktar ut mot naturen, dalar med havet i bakgrunden och himlen skiftade i flera olika nyanser, blå,lila, rosa och röd. Det är vackert, men bussen kör vidare och bilden försvinner istället så tänker jag mig bort den varma sommarkväll då de som jag ej hade glömt träffades för första gången. Minnet får mig fortvarande att rysa och jag tycker inte om vad jag ser då det är en berättelse om våld och hat, de önskar nog de slutade annorlunda då jag sitter här idag istället för liggande nedgrävd i marken.

Istället för att egentligen skriva mer om denna dag så snabbspolar jag tills jag är hemma och gör mina så kallde rutiner som vi alla har. Jag lägger mig i sängen tar av mig byxorna och sätter på datorn samtidigt som jag försöker sova och intala mig om att jag kan sova på kvällen ändå. Jag somnar inte, något annat lockar mig eller jag borde säga någon. Sitter och pratar över msn, tiden går och jag trivs men känslan av att ändå inte räcka till väcks i mig. Jag säger att jag kommer snart och går ut med soporna, det är mörkt och väldigt stjärnklart, jag känner igen de vanliga stjärntecknen och egentligen blir lite arg på mig då jag inte kan flera. Jag fortsätter att stirra upp mot den svarta himlen för att se stjärnorna och månen som är halvdold i den mörka kvällen. Det är vackert, allt för ofta så förundras jag över den natur vi har här men som vi inte verka bry oss hem eller värna om. Det är för mig en gåta hur vi kan försöka intala oss att vi har ett globalt problem men samtidigt inte göra något åt det, vad är egentligen meningen med det? Hycklande människor så långt ögat når, det känns som jag är omgiven av får. En sista blick mot himlen och jag ser ett stjärnfall, jag önskar mig, jag önskar mig henne. Men jag vet att min önskan är en orealistisk sådan då jag hoppas men även känner eller intalar mig att det inte kommer hända. På detta sätt så skyddar jag mig mot att min tro kommer demoleras och jag kommer sitta där i sorg, istället nu kommer jag kunna sitta och säga "var vad det jag sade". Jag skapar ett sorts skal för mig själv där den som blir sårad ska inte bli jag och den som ska våndas kanske alltid är jag men det är något jag har accepterat på ett annat sätt.

Jag är tillbaka till mitt rum och min dator, jag är tillbaka för att återigen prata med denna någon. Hon får mig att le, skratta och samtidigt känna något djupt inom mig, vi har intellektuella utbytetn vi delar tankar och  hjälper varandra i tankar. Vi lockar och frestar varandra, vi berätta i ärlighetens namn om saker vi inte skulle berätta för många. I slutet av vår konversation så öppnar sig en lucka med hopp för min del, vi kommer in på saker som får min kropp att bli varm och min mage ger ifrån sig glada känslor. Klockan har nu passerat den tid då hon egentligen skulle gå men hon är kvar och vi fortsätter att prata. Till slut blir klockan så mycket att vi inte kan ignorera den, vi går var sin väg. Jag lägger mig i sängen med armarna bakom huvudet och njuter av denna dag. En sådan start med en vändning, hoppas flera kommer.

What do I have to do to make you smile?
What do I have to say to make you mine?
What do I have to show to make you stay?
Im right here, never move untill I see you smile.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0