Taste you like a women.

Vällkommen till ett flummigt inlägg

Sängen ser stor och öde ut, boken som pryder täckets högra kant ser gammal och sliten ut. Genom fönstret kan man se regnet vräker ned och smattrar i tonerna som konkurrerar med högtalarens nostalgiska musik som påminner en om tider från för, tider från okunnighet och tider från blåögdhet. Bitterheten sprider sig i rummet blandas med den hemska smaken av gammalt mineralvatten. Den intalade maktlösheten sprider sig från åder till åder och skapar ett sorts utopi där inget är ens eget fel utan man kan inte rå på den värld som är i behov av förändring. Kanske är det lättare att försöka spela teater med sig själv och förneka att man kan göra något åt det som händer. Men om inte vi kan göra något vem kan då göra det? Kanske är denna teater ett sista försvar mot den hemskhet som man vet väntar runt hörnet och vill lobotomera en för att göra en slav till samhället.

Kanske är det en pjäs man spelar med samhället där den sista akten och den sista scenen är förlusten mot samhället, det sista slaget för ens egen överlevand mot detta mördande samhälle. Men min roll ska jag spela perfekt i detta slag, för min roll ska bli ihågkommen som ett underbart kulturelt stycke. Eller kanske ska jag spela min roll på värsta möjliga sätt för att ge detta samhälle en sista känga och själva pjäsen ska ses som ett misslyckande då huvudrollsinnehavaren var så dålig att publiken lämnade. Men i slutändan så blev resultatet detsamma, åter en lobotomerad slav åt det materalistiska samhället med rätt att köpa.

Eller ska man ignorera den felaktiga rösten i huvudet, men vems röst är det? Vem talar inuti mitt huvud och vad säger att den är felaktig? Är det för att den talar om det som man inte vill höra, att hopplösheten kommer inte försvinna, bitterheten kommer aldrig bli dold och du kommer spela denna teater med samhället när du försöker värna dig mot de ständiga attackerna som sker mot din fysiska kropp och ditt hjärta. Samhället i fysisk form av regeringen och människorna som stödjer dessa attackerar dig och bryter ned dig för var dag som går, men samhället i sig som skapar de människor som du blir kär i och de som blir dina närmsta vänner som attackerar ditt hjärta i tron om gott men allt för ofta blir det ont. Men även samhället har glömt en sak, då när kärleken träffar ditt hjärta och skapar ett rus av lycka och får dig att le fånigt eller få känna det som vissa kallar underbart andra kallar lögn så är allt det värt det onda som senare drabbar dig och får dig att tappa andan och kroppen känns åter tung. Men jag skulle aldrig välja bort det för att slippa det onda som drabbar mig då ibland är det goda värt det hemska som följer med.

I mitten av dagen kan jag ändå se månen klar på himlen då jag väljer att aldrig blunda för mörkret som är runt mig. Jag kan se den lysa där och den vakar över mig, den följer mitt mörker för att mörker livnär den sig på och mitt mörker är inget undantag. Men solen finns också där, den som livnnär sig på lycka och värmer ens inre, målet för alla är att skapa en perfekt balans mellan sol och måne men det är inte alla som uppnår detta mål och de flesta som inte gör det skapar en annan verklighet i verkligheten för att dessa inte ska ses som abnormala. Men de som inser denna rubbning i perfektionen och inte försöker skapa något annat lever i utkanten av samhället, dessa män och kvinnor ser något nytt och inser att i drömmen skapas reaktionen till början för agitationen.

Drömmarna, ett farligt verktyg för ledarna då här förändras människorna, här skapas de mål som vi har och här förändras vår syn på saker och ting. Genom våra drömmar och mål förändras vi som människor och skapar våra "nya" öden genom att lita på vår egen kraft som vi får från drömmar. Sen den tryggheten att ingen känner till våra drömmar och mål, den ensamhetskänslan som så ofta inte finns i vårt ensamsamhälle utan där är ensamhetskänslan en annan, en sådan som man är i en samhörighet men ändå ensam. Men dagens samhälles drömmar är att uppnå en sorts tid där vi, människan kan stå över naturen och göra vad vi behagar utan att bevaka dess intresse och vrede som kommer drabba oss. Vi påstår också redan nu att vi är över naturen och alla arter som lever här, vi räknar inte oss själva som djur då vi är något annat. Vi har enligt dessa en intelligens som är högre än alla andra djur men jag skrattar åt dom, om vi nu har en sådan intelligens varför kan vi inte skapa ett samhälle i harmoni eller måste man vara på djurens "primitiva" nivå för att kunna förverkliga detta?

Åh vad jag föraktar dessa proffstyckare som vet hur allt ska vara och ju längre tiden går ju mer inser man att det som man ska vara är aldrig som man själv är. Då försöker vissa människor förändra sig för att i risken att ses som onormala och vill vara med i det samhälle och leva på ett sådant sätt så man glömmer sig själv och sin själ. Vi skapar ett samhälle som har i strävan att förändra människor som vi ska klumpa ihop till en enhet utan att tänka på konsekventerna vi får när deras inre sakta men säkert dör. Sen har vi den andra sidan som förändrar sig åt motsatt håll för att för att inte passa in och vara just onormala. Men dessa förändrar sig också och dödar sitt inre då de slutar lyssna på det. Varför kan vi inte bara acceptera som vi är och med det menar jag inte att vi ska sluta försöka förbättra oss men att vi gör det på våra vilkor, så som vi vill och tycker. Men ju längre tanken stannar i mitt inre ju längre inser jag att i dagens samhälle kvittar om det är socialdemokraterna eller moderaterna som styr så kommer det aldrig att gå, utan vi måste reagera.

Kärleken, vi alla suktar efter den kvittar ifall vi påstår motsatsen, vi alla vill ha den ta en del av den och njuta av den. Men ju mer jag försöker nå den ju längre bort den är och ifall jag inte försöker nå den ju närmre mig den är. Ska jag bara sluta att försöka och den överrumplar mig men är jag då i det tillstånd då jag vägrar att inse att den är där? Men ifall jag söker efter med en sådan törst att jag når den kommer jag då att uppskatta den och inte anse att den skulle varit mäktigare? Alla dessa frågor men inga svar.

Taste you like a women. Kommentera gärna.


Jospeh Arhur- Tiny echoes
"Sometimes i feel like giving up
Giving in to the dark
Sometimes i feel like crying out
Trying to speak from my heart

I wish you could hold me here
Give a reason whats it's for
I would try to become pure
Tiny echo of the lord

Sometimes I feel like loving you
Is all I have holding on
Sometimes i feel like letting go
It's a gift to be born"
[Källa]

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0