...

I ensamheten lever jag och frodas, där i mörkret i hörnet brevid möglet jag växer. Jag delar ej ljuset som ni människor gör utan jag delar mörkret med de varelser som ni aldrig ser. Utanför mitt fönster ser jag en grupp ungdomar på cycklar, de är högljudda och jag blir mer och mer irriterrade Stäppvargen i mig kräver att jag ska gå fram och ryta till för att försvara mitt terretorium. Men människan försöker lugna mig och påpeka att detta är bara tillfället att dom försvinner snart. En hård kamp bryter ut i min kropp där vargen och människan mötts vem som går segrande ut vet jag inte själv då den fortsätter. Jag vill ha smärtan då smärtan är verklig, jag vill känna den smärta som jag kan utsätta mig för , bara för att jag vill känna mig verklig. Det är därför jag gör mig klar för än en gång en runda på 8km, det är därför jag gör mig klar för en smärta som ska gäcka mig och till slut besegra mig. Jag ber dig Hel, vänd inte ditt ansikte bort från mig utan kom till mig och ge mig smärta men ack den slutgiltiga smärtan utan en plåga som är värre! Jag ber dig låt mig leva men ge mig en smärta som är så stor att kroppen känns manglad och att kroppen säger ifrån. Hel jag ber dig vid havet, jag ber dig vid land och jag ber dig i min själv. Smärtan ska jag få känna!