den siste revolutionären må känna att allt har gjorts

I grunden är vi nog alla rätt lika, vi vill nog alla samma sak att uppnå den lycka som så ofta beskrivs i fabler och andra historier. Ni vet, den lycka utan några gränser som stannar för evigt och alltid finns där och påminner om att inget ont finns längre. Men att inse att det är bara är en fix idé kanske är det hemskaste man kan göra mot sig själv och sin tro för att förstöra tanken på något så gott och som ger en hopp i mörka tider borde vara förödande men ändå så är detta steg ett nödvändigt kliv för att förstå sig själv och bilda sig ett liv utan normer och gränser som låser in en i olycka och själslig död. Men vad vet jag, jag är som du och skriker ut mitt hat och min ilska, jag stänger in det i mig och ser på med tomma ögon på en tom värld som omges av gråtoniga varelser. Men ändå så finns det något i mig som viskar ömt som en ljummen sommarvind att även här i finns det skönhet och skönheten kommer från mig och kanske av mig. I gråhet ser man färgen så mycket klarare....

- Sluta skriv nu, kom och se på livet med mig.
- Livet? Kallar du detta liv? Här sitter vi i en grå tristess och kallar detta gråaktiga skådespel ett liv, nej det liv som enbart finns runt oss är stjärnornas färd och det ljus som de skickar oss. Det liv som når oss är vindens sus och dess beröring mot våra nakna kroppar. Liv? Ja liv, vi är omgivna av liv utan att märka det men våra så kallade liv? Nej det är inget liv.
- Förlåt mig åh du store filosof, kom och dela denna gråaktiva tristess med mig och håll käften så jag kan höra naturen som kallar runt oss. Du trycker alltid ner dig i de problem som du inte kan göra någon åt och skänker tankar åt saker som ingen annan tänker på. Alla hatar inte dig..
- Tankarna som jag tänker är en del av mig, kanske hör dom i hop med kärleken till något som flämtar för sin överlevnad och jag är en seende man i en blind värld. Ack, hat, jo hat mot mig finns i massor..
- Du är svår att inte tycka om och jag hatar dig inte.

(kvinnan kysser hans kind och går)

- Du har inte försökt tillräckligt...

Med en djup suck möter han världen och den bara himlen som visar stjärnornas ljus och känslor mot oss, tillsammans med de kluckande vågorna skapas harmoni och lugnar själen. Men en själ lät sig inte lugnas, en själ lät sig inte få ro, en själ satt kvar och han fällde en tår i sin egen självömklighet som han visste att han var tvungen att förvandla till idylisk idealist, han visste i sin bitterhet att den siste revolutionären må känna att allt har gjorts...




En tanke till Den druckne matrosens sång (Dan Andersson)

Jag hör regnet som slår mot mitt hem
känner mörkret som kramar världen ikväll
blundar för att glömma hur hon smeker hans lem
och min själ har vandrat till en mörk och grå cell

Mitt hjärtas andetag gör mig så svag
och sveket som du gav mig bränner än
jag undrar varför det var just jag
som blev utsatt för dig min vän

Jag minns våra äventyr med skeppet så stolt
hur vi delade på allt och månen var full
men nu våran vänskap du sålt
och jag undrar om det var för din egen skull

Fanns jag inte i din tanke alls kamrat
se mig i ögonen och svara mig ditt svin
efter allt vi gjort och allt ditt prat
så finns bara ödsliga vägar och vin...





Kommentarer
Postat av: Petra

Vackert må jag säga. Jag tror dock att det alltid kommer att finnas revolutionärer, men kanske kommer oförmågan att påverka alltid stå i kontrast med viljan att förbättra, så att världen alltid bara ger en känsla av hopplöshet för dessa. Som du säger finns nog svaret inom oss.

2009-03-24 @ 16:35:19
URL: http://hymnodi.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0