...

Upp, upp, upp och upp. Denna långa väg uppåt, snart framme vid kullens topp för att se utsikten som jag så länge har drömt om. Havet tornar upp sig vid soluppgången den blåa himlen som visar öppenheten och möjligheterna. Fåren som betar nedanför mig och gravkullarna till vänster berör mitt innersta väsen, får mig att rysa. Vinden tar tag i mig och det känns som den vill säga något till mig, som den skriker men är fortvarande tyst. Den ger mig dofterna av en svunnen tid blandat med känslan av att den är förbi. Den öppnar mig och tar tag i min själv, ruskar om mitt inre och sedan flyger iväg med det. Men det skapar något nytt i mig, en kraft som jag känner igen ty det är havets kraft, en kraft jag är fylld av. Medan jag står där fylld av en ny styrka och ser den röda solen torna upp sig bakom ön som vilar i havet så får jag ångesten över mig och sätter mig ner. Ångesten har ett järngrepp om mitt hjärta då kväver det jag håller kärt. Den påminner mig om att förödelsen ej kommer glömma denna plats jag är på nu eller det jag ser med mina blågrå ögon. Den påminner mig om att även hit kommer dessa korrumperande parasiter nå med sina händer som ej är av intresse för varken landet eller själen. Hade jag varit blödigare hade tårar fallit nu men år av strid mot samhället och dess ideal har fått mig att hårdna inombords och blivit allt för van att komma i andra hand.

Jag vänder mig om och ser min stad i lågor, jag ser min födelsestad brinna av det som vi har skapat och fortvarande värnar om. Jag ser hur husen rasar på dess inneboende och affärerna länsas av de nytillkomna, jag ser hur min vackra stad rivs sten för sten av det som skulle skänka lycka till människor. Men dess urinvånare känner allt utom lycka, utan rädsla och ilska är det som kokar i deras inre. Detta som nu rivs har de byggt, detta som nu rivs har de byggt med kärlek. Deras värld som de skapade till sin avkomma kommer snart att ligga i ruiner, allt på grund av en profitsökande verklighet med sjuka ideal och moraliska lagar som skapar en vanvettig hat mot det som är vackert och fint. Jag sörjer inte detta, jag sörjer inte den värld jag tillhörs undergång då den var väntad. Jag sörjer ej heller dessa människor som nu finner sin plats där ingen kan nå dom. Denna värld har tagit bort förmågan empati och samhörighet inom mig, allt jag känner nu är hat till de som vägrat att inse och reagerat, men jag bryr mig ej heller för det är för sent nu och jag kan inte förändra det som har hänt och vänder mina ögon mot framtiden, ty framtiden skall jag förändra för jag lever framtiden i ett liv som tillhör mig men ej är för mig. Var steg jag tar och beslut är ej baserat längre på min levnadskraft utan på det som kommer, min avkomma. Jag kämpar för att dessa barn ska få det jag ej längre kan få, jag kämpar för min framtid. Men det skulle ej heller förvåna mig om denna kraft som styr vårt land i smyg steraliserar en del av folket i tron om att skapa "jämnstäldhet" och liknande saker och att jag skulle tillhöra denna grupp som de steraliserar. Den dagen den sorgen, den tiden då jag egentligen kände något för mig själv är ganska längre förbi. Mörk till sinne och själv jag kommer inte förändras ej heller förväxlas, jag är vad jag är.

Återigen vänder jag om och ser mot havet, solen har nu stigit över ön och gör så att havet glittrar mot mig. Jag börjar vandra ned för kullen och går mot detta glittrande hav för att se och ta in kanske det sista jag får av denna natur som varit här så länge. För man talade om det kommunistiska spöket som paralyserade världen, nu man målar upp en bild  av människans "frihet"  och denna bild paralyserar mer än världen utan även de ideal man hade för en lång tid sedan. Jag går mellan träden som skymmer solen för mig och samtidgt ser jag havet öppna sig likt ett stup mot en avgrund men i detta fall ett himmelrike. Jag går ned till sandstranden och låter mina vita skor gå ut i vattnet som snart sträcker sig till mina anklar. Jag känner kylan gå genom mina fötter upp till min kropp och som i en protest mot allting som är ruttet runt mig sätter jag mig ner i vattnet och känner hur jeansen klibbar fast sig mot mig. Jag ignorerar mobilen som skriker i min ficka, jag ignorerar smärtan av kylan och jag ignorerar de tankar som försöker få mig att resa på mig. Jag ser upp mot himlen och ser de fåglar som verkar spana in mig, jag undrar vad de tänker och undrar ifall de tycker jag är dum i huvudet. Kanske är jag dum i huvudet, men det är isåfall inget jag tänker åtgärda. Kylan blir mer och mer påträngande och svårare att förtränga bort, jag reser mig och funderar för en stund att ta av mig mina våta jeans och leker med tanken att gå tillbaka endast i kalsonger eller naken. Trots infallet behåller jag mina jeans på och går den långa vägen tillbaka till min brinnande stad.