Misantrop 2

De ylande vargarna från mannens inre pressar honom att fortsätta i den mörka natten där endast månen lyser upp världen. Knastrandet från grusvägen mannen gick på var det ända ljud som tilläts att komma av världen där mannen var totalt ensam med ingen att ty sig till. Men det var så han tyckte om det, när han var helt själv och i tystnadens mörkerskugga som han kunde gömma sitt sinne i. Just där så avlastade mannens bördor och han kände sig mera mänsklig än någon annanstans. I denna mörkerskugga befann sig mannen just nu och med ett snett leende han mötte världen, den värld som han så innerligt älskade att hata. Men dock så missförstå inte detta mörkersinne för han älskade livet, han kunde älska men dock så kallade han det inte kärlek. I en diskussion där han fick se ett av sina få nederlag så kom dom fram till att kalla kärlek för passion och mannen kunnde känna passion. Men det som mannen allt för ofta kände inom sig var en bitterhet blandat med begär. En bitterhet över livet men samtidigt ett begär att leva livet. I denna paradox som svartade ner mannens sätt att leva men upplyfte allt runt honom som han ansåg var något värt. Ni förstår att när man lever i ett sådant mörker som är omslutet av sorg, bitterhet och en sorts olycklig lycka så blir allt det man suktar efter extra upphöjt och livet var en sådan upphöjd sak som mannen suktade efter, passion var en annan. Det kanske låter konstigt att mannen suktade efter livet då han levde men det liv han lever är inte ett liv enligt honom för att denna man delar sin själ i två. En varg och en människa som slåss om mannens sinne och sin fullvärdiga plats i själen. Den andre kan inte leva ifall den andre lever och således är det ett krig i mannens själ som förgiftar hans värld och hans sinne.

Passion är en annan sak mannen också höjer till skyarna då han anser att det är så rent och oskuldsfullt men samtidigt smutsigt och kan få människor att bryta de moraliska lagar som omsluter dom och således är ett sorts glimt av hur livet egentligen skall vara. Detta liv där man slipper foga sig för de makter som bryter ned det man har kärt, det han har kärt. När han tänker på detta så börjar tårar rinna i mannens ögon för den hopplöshet som han känner mot världen och dess ideal tynger honom, han känner sig olyckligare än innan och det känns som att den styrka som brinner i hans bröst brinner nu med ett vaxljus låga. Mannen har allt från ett dåligt liv då han har goda vänner, en kärleksfull familj men dock ingen som förstår honom förutom en person som är lika oventande att dom delar samma sak, ett begär för både livet och varandras tankar. Men dock var de fast i roller som ingen av dom har kraften att bryta då de bryter mot deras ideal som bygger deras världar. Men ack så kan begär och kanske passion ta fram sin smutsiga sida och hjälpa dessa två varelser att bryta deras moraliska världar och få avnjuta de stunder där deras begär går på agendan och livet är lika smutsigt samt vacker som det ska vara.

Men mannen var också rädd för ty äkta passion hade aldrig mannen känt för då endast den avsaknad av själva passionen har mannen känt. Ni förstår att när alla runt omkring en blir "förälskade" så känns det som något fattas i en själv för man ej älskar någon. Detta kände mannen för längesedan och tvingade bort alla tvivel och förförde den kvinna som han såg att han kunde göra lycklig. Nej förförde är inte det ord mannen skulle använda, utan han stal henne från en annan man som trodde att han älskade henne innerligt. Han stal henne för sina egna egoistiska behov, där han äntligen skulle få känna "kärlek" eller passion som vi kallar det här. Han var dömd att misslyckas och var olycklig vissa stunder när hans undertryckta känslor kom tillbaka. Mannen tog lärdom av detta och förstod att det går inte att skjuta undan sina känslor för de kommer tillbaka med en större kraft och en dag kvittar hur stark man är så vinner de kampen över den känsla du har. Han insåg sitt fel där han var för en av de första gångerna i livet en populist och följde strömmen för att känna kärlek för mannen vill ej se sanningen att han var annorlunda, men annorlunda är han och kommer att förbli. Han kunde inte vänta på passionen skulle komma krypande till honom utan han skapade den med en egoistisk inriktning och således är det inte passion utan likt något låtsas, som en klonat äpple eller liknande. Samma känsla men ej samma sak.

Detta val som mannen gjorde här hatade han sig själv för men han ångrade sig inte då det kändes rätt för stunden och var således värt att gå på. Men likt massor av andra val som gjorde att mannen krympte framför sin egen spegelbild och sågs likt krälande som ett av de barn som den andra julens ande tar fram under sin rock i Dickens julsaga, så avskydde han sina beslut då dom förde honom i stoftet. Han skyllde många av dessa val på hans mänskliga själ som han såg som svagheten i sig själv, där detta var genuint mänskligt att allt för ofta vara svag i sinne och kraft. Han såg ner på mänskligheten då den försöker alltid att kontrollera det som är vackert och evigt för att kunna styra detta så vi, människor inte inser att vi inte är de som styr världen. Men han hatade även den andra sida av sin själ, vargen som finns inom honom och ger honom den blodtörst som gör att han lever i ensamhet och i en bitterhet i avsaknaden av den lyckliga dumheten som mänskligheten kan skänka folk. Här var en till paradox i mannens liv, han strävade efter att bli det han hatade, han ville bli mänsklig. Detta narcissistiska beetende var djupt förankrad i mannen och för att beskriva det lättare skulle man kunna säga att han älskade att se ned på sin misslyckade del och se sig själv kräla i stoftet. Denna självhädelse var som passion för mannen, men han älskade också att hylla det starka inom honom då han såg sig själv som renare och mer överlägsen än människorna som var felbara.

Men idag så hade mannens båda sidor fått en till motståndare som krävde sin plats och detta var tanken som kom från hans sinne och gjorde intrång i hans själ. Som så ofta så var det en kvinna som påverkade detta intrång, och han undrade om hon lekte med honom. Inte för att det skulle göra något då han tar inte lätt åt sig vad andra gör mot honom utan för att dessa falska förhoppningar om lustars eldar och dess begär rovar åt sig hans uppmärksamhet och bara tanken att han kunde få denna kvinna att känna ett begär till honom samtidigt som han vsste att han kunde ge henne den tillfredställelse som hon aldrig för hade kännt gjorde honom uppspelt. Han visste att han hade en gåva att skänka njutelse till de han tyckte vara värd detta, men denna gåva gjorde honom också väldigt egocentrerad när det gällde detta. Men även de krav han satte på sig själv om att var gång njutelsen de ska uppnå en njutelse gjord av honom för henne, stötte bort honom från en bit av verkligheten som kallas misslyckande för var gång kan inte ens gudarna göra en nöjd.

Han var rädd för att misslyckas men också för att ingen ska förstå honom, ifall kvinnan leker med honom så förstår hon inte honom och således är han ensam igen på jakt efter den som ska förstå honom. Detta gör honom rädd, kanske hans enda rädsla då han är inte rädd för att dö då döden är något som väntar alla. Han försöker räkna upp sina rädslor men kommer bara på en till, det är hur han dör. För det är skillnad på att dö och hur man dör, då denna fobi kan man kalla det spökar för hans inre. Många gånger har han vaknat svettig om natten för att åter påminnas att när ögonblicket kommer så är han för feg för att stå upp för sina ideal och de mål han har sagt att han ska kämpa för. Men i den likgiltighet han lever i så vet han innerst inne att denna feghet kommer att vara som bortblåst när väll döden står vid hans port och vill hämta hans kropp. För ingen ska kunna säga att mannen inte gav sitt liv för det han trodde på. Ingen ska kunna säga att mannen var en hatisk person som var feg, utan de minnen som ska lysa i mörkrets vrå är eldar om kärlek, ära, heder och trofasthet. Dock om hans liv var i ensamhet så var aldrig hans kamp det. Nu menar jag inte kampen mot livet utan kampen mot de hemskheter han såg i sin värld. De hemskheter som nu får mannen att gå hem i nattens tystnad. Det är här vi lämnar honom tills en annan gång.

Ett tänkvärt citat

"kvinnor ska ligga ner och bli påknullade och vara tysta!"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0