...

I nattens sena timme sitter vår käre Stäppvarg vid sitt bord med endast ett ensamt stearinljus tänt vid sin sida, han funderar och skriver ner sina tankar på en bit papper. Ansiktsuttrycket avslöjar inget men hans sätt att skriva visar att han är upprörd, pennan går i rasande fart och ord bildar meningar i huvudet innan han ens hinner tänka dem. Ännu har han inte uppfattat helheten av vad han skriver om, ord fastnar i hans sinne och trots att hans ögon är svarta av det mörker han befinner sig i så har han ett leende på läpparna. Lika tragiskt som en scen från Charles Dickens vackra saga "A christmas carol" är Stäppvargens omgivning, allt man ser är ett ljus och en människoliknande skepnad som skriver med sina penna på sitt papper.

Allt börjar med begär, att vilja ha, strävan efter det som tilltalar en. En sorts egoistisk berusningsmedel att detta måste jag ha, men varför måste jag ha det? Vilket behov ska det fylla och behöver jag detta behov?

Senare går det över till hoppet, man hoppas att man får det. Hoppas av hela sitt hjärta att man ska uppnå den lilla kvot som gör att kosmos går ens egen väg, sin väg. Men med hoppet kommer också en bergodalbana av känslor då ibland kan det gå upp och andra dagar ned.

Negativitet är nästa steg där man försöker intala sig själv att det kommer aldrig funka, klart som fan att man inte ska få som man vill. Man försöker intala sig själv detta för att man vill inte bli sårad fullt ut när man blottar sig och sedan inser att nej det blev inte så som det var tänkt.

En lång resa väntas framför mig, färden börjar om två och en halv timme. Önska mig lycka till.