Stäppvargen.

Början på en serie om stäppvargen och dess essen.

der steppenwolf



Vad är en stäppvarg?

 

Jag sitter här och funderar, stearinljusen brinner runt mig och jag blundar sakta, hör mina egna andetag och öppnar mina blågrå ögon igen och blickar ned mot tangentbordet för att se bokstäverna sakta bilda ord framför mig. Men i sanningens namn vad är en Stäppvarg?lol I Herman Hesses novell Stäppvargen (Der Steppenwolf) kommer man först kontakt med uttrycket Stäppvarg och det är också i denna bok som nyckeln till att förstå själva stäppvargens essen ligger. Den som personifierar en stä ppvarg i boken är Harry, en äldre herre som anser sig ha en kropp som är bebodd av två själar, en varg och en människa som slåss om att styra hans handlingar och hans liv. I denna strid så kan man försöka se att Stäppvargen försöker vandra i mitten mellan det onda (dvs. vargen) och det goda (dvs. människan) för att skapa en balans i sitt liv och mellan dessa två krafter som försöke r vinna hans sinne och hans liv. I buddhismen skulle man kanske kalla det mittens väg, vägen som Buddha provade för att nå nirvana och lyckades. Det är denna väg som Stäppvargen försöker vandra men gång på gång misslyckas antingen på grund av vargen eller människan inom honom. Dock handlar det inte om vare sig gott eller ont utan detta handlar snarare om djurets natur kontra tänkandes natur, det vill säga impuls mot eftertänksamhet. Där djuret står för det man vill göra, drömmer om att göra, måhända är det att döda, stjäla, älska eller något annat impulsivt som vi känner och tänker på var dag.  Människan står för eftertänksamheten, det blyga och mer ”normala” av oss som anser att det inte är okej att döda, stjäla et cetera på grund av rädslan att göra just fel och bli bestraffad efter detta. Det är denna väg, kompromissens väg mellan vad Freud skulle säga detet och överjaget som en Stäppvarg inte kan tygla utan ramlar alltid över någon sida på grund av att jaget inte kan komma fram till en lösning mellan deras krav och således måste Stäppvargen välja en sida. Kanske är en Stäppvarg en person med avsaknaden av jaget och har således inget som medlar mellan det drifterna i djuret och de sociala normer som människan har.

 

Men en sak som är sant är att en Stäppvarg är en tänkande varelse, en allt för tänkande varelse och ofta intelligent. Det är också här i Stäppvargens olycka ligger i, för blot en dummare person skulle inte inse det liv en Stäppvarg levde och inte heller förstå vad som var felet utan leva i okunnighet om sitt problem och kanske inte ens ha problemet.  Det är i denna intelligens lol2både hans lycka och olycka ligger för han ser världen i ett riktigare sken än vad gemene man gör, man kan säga att i Platons grotta så skulle en Stäppvarg vara den som har gjort sig fri och försöker övertala de andra som är kvar i grottan och dyrkar skuggbilderna som de ser som sitt liv att bryta sig fria och se världen, deras värld för vad den verkligen är, en bluff. Det är också här lidandet ligger, för människan i Stäppvargen försöker få honom att vara kvar i denna grotta och tvinga honom att följa skuggbilderna och acceptera dessa som den riktiga världen medan vargen i honom försöker istället tvinga honom ut, i vad den tror är frihet men istället bara leder till olycka och elände. Detta innebär inte att vargen har per automatik rätt och är det sanna jaget, snarare så innebär det att vargen har mer att vinna på att släppas fri och inte tyglas av människans normer och de samhällsideal som omger oss, hade den vunnit mer på att stanna så hade vargen försökt stanna och dyrka skuggbilderna. Men olyckan ligger i kampen mellan dessa, kampen mot ensamheten och utstöttheten för att man endast ser sanningen om livet, ett liv som blir till ett oting genom kampen om kroppen. Liksom i alla människors liv så går en Stäppvarg genom olika steg och förståelse för det liv man lever, dock i en Stäppvargs steg och förståelse ligger övergången mer dold och det kan krävas drastiska åtgärder för att en Stäppvarg ska nå nästa steg på grund av det självförakt en Stäppvarg ofta känner på grund av att man inte passar in i samhället och anser att det endast är ens eget fel. Man föraktar inte bara sig själv utan höjer sig ofta över andra och ser sin olycka som störst och såldes missunnar andras människors behov av att känna sig upptäckta vilket kan bidra till en del av utanförskapen som en Stäppvarg känner.

 

Men är denna självömkan och själförakt befogat, finns det verkligen en anledning för en Stäppvarg att hata sig själv och samtidigt tycka synd om sig själv? Ja anledningar finns för livet är ett lidande och en Stäppvarg lider på grund av dess dissidens mot samhället och andra människor, men det är genom detta lidande som också en Stäppvarg kan finna lycka, ty man måste först förstå att allt är ett lidande och lyckans plats i livet endast är kortvarig och försvinner lika snabbt som den kommer för att sedan ta vara på lyckan och väga den mot allt det onda man känner och få en motvikt för att hitta balansen. Man måste fokusera både på det som man anser är dåligt och bra i livet för att kunna förstå det och se det i sitt sanna jag. Man måste kunna skratta åt sin olycka för att få någon lycka. Detta var del ett i en serie som jag hoppas ska behandla uttrycket Stäppvarg.

 

Mvh

 

Ps. Har gjort om i arkivet så äldre inlägg har på något mystiskt sätt hamnat överst. Ds.



En saga har sitt slut och något nytt börjar.

Natten är mörk och himlen allt för lång, solen syns ingen stans och ljuset är borta. Sporadisk försöker man slamra ihop några ord, lika sporadisk försöker man leva ett liv som egentligen är en spiral mot helvetes käftar. Allt är egentligen så lätt, inte så svårt som man gör det men ändå envisas man med den svårare vägen. Varför? Varför plåga sig själv till den gräns att man egentligen bara vill spricka och lägga sig ned för att aldrig mer stiga upp. Varför gör riskerna oss till mänskliga frågetecken som är rädda för vad andra människor ska tycka och tänka om oss? Kanske borde jag lägga löftet att aldrig mer bry mig, att aldrig mer tänka på det och alltid göra och säga precis vad jag vill när jag vill. Men kanske inte. Men visst precis som alla andra människor så börjar man tänka i banorna "tänk om detta skulle hända" eller fantisera om vad som verkligen skulle hända ifall man gjorde något. Dessa saker är farligt, man blir fast i dom och skapar en alternativ verklighet som man sedan lutar sig tillbaka mot för att just inte må sämre än vad man redan gör och/eller få den spänning och ärlighet man egentligen vill ha.

Men ändå så fastnar man i samma fälla igen och låter ögonblicket bestå, man skriker åt sig själv, känner frustrationen komma närmare och närmare. Helvete utbryter man bryskt innan man låter livet gå vidare. Reagerar vi inte mer än så? Bryr vi oss inte mer om vad vi egentligen vill ha? Vad beror det på?

ad

Plötsligt var han fångad mitt i ett gisslandrama och visste varken ut eller in, skulle han försvara henne eller låta det vara för han tillhörde inte familjen. Han kände ett sting av olycklighet då han inte kunde glädja henne och försatte sig själv som centrum för hennes olycklighet, han kände den svarta ångesten sakta krypa var centimeter närmare i hans kropp och en del av honom ville att den skulle ta över och åter styra i det land som hade grönskat igen. Men ändå ville han inte ge sig för att då måste han erkänna sig besegrad och kanske inse att kärleken inte kan besegra allt, visserligen hade han inte givit det så mycket tid men kvalet att det kanske inte var kärlek fanns där ändå djupt inom honom, han förstod nästan direkt att så inte var fallet och att han älskade henne väldigt djupt. Man kunde nog nästan kalla det en besatthet för han kunde aldrig få nog och den stund som hon inte tog notis om honom kändes som timmar, det var kanske sant det hon sade så ofta innan, han var för snäll.

Dikterat brev från en galning

Hej min vän.

Det var längesedan vi sågs och jag saknar ditt skratt som brukade eka runt mig och dina vackra blå ögon. Jag minns våra samtal de sena nätterna och jag minns allt som sades och vad vi lovade varandra. Jag måste tyvär säga att jag har brutit ett löfte, jag har blivit en människa med rutiner men till mitt försvar så är det inte lätt att försöka bryta dessa rutiner. Vi vaknar varje morgon och får piller så vi håller oss lugna, sedan är det frukost och sen piller igen. Ja som du ser så är min dag noga planerad av någon annan som jag inte känner, som bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag blir behandlad som jag är galen och det är jag kanske, jag minns fortvarande dagen då jag hamnade här, kommer du ihåg den? Vi var tillsammans och diskuterade och sedan kommer polisen och hämtar mig och sätter mig här, man kan inte riktigt förstå det men tydligen är jag en galen man.

Visst ibland kände jag mig som en psykopat med alla regler och principer som samhället prackade på mig och som jag inte hade eller ville ha, då ville jag bara fly och bli en normal person. Bara att fly och se den logiken som jag inte ser för den måste finnas där, alla andra följer den men jag kan fortvarande inte se den. Jag hade ju allt det som man skulle ha, jag fattade inte felet varför jag inte kände mig nöjd, något saknades inom mig. Men nu har jag insett det, på vägen mot att hylla alla livstidsmagasin och försöka skapa sin värld utifrån dom bortsåg man från det som alltid har betytt något sedan urminnes tider, man bortsåg från identitet och gemenskapen som vi måste känna och ha, man bortsåg från det naturliga inom oss som måste få komma ut och vädras för att inte skapa en rotlös människa. Vi glömde allt detta när vi började handla mera och baktala vad vi är och hur vi har blivit det.

Jag börjar inse vad som håller på att hända, vi föraktar oss själva och skämms över det vi är, vi är inte längre stolta över vad vi födds som. Vi försöker bortförklara vad vi är genom skapa sterotyper som inte är sanna, vi använder alla medel vi har såsom tv, tidningar och idoler för att skapa en sorts skuldkänsla över vad man är, vad man har gemensamt med folket. När vi ställer oss bredvid en person med annat ursprung ska vi känna oss undergivna och anse att han är bättre än oss, än mig men det kommer jag aldrig kunna göra. För varför skulle han vara bättre än mig och varför skulle han stå över mig i detta samhälle eller i nästa? Varför skulle han har mer rätt än mig att bestämma vad som ska hända med mig och mitt folk i mitt land och i min stad? Varför ska jag känna mig underlägsen?

Jag har en hungrande känsla inom mig likt att jag har blickat ut i mörkret och förstås det innebörd och sett vår undergång och sedan vänt mig om för att inte möta den utan slåss mot dess styrkor av miljontals hungrande fotsoldater som bara väntar på att sätta sina klor i mig och i dig. Bilder av mig som mindre springande på gröna kullar och ängar omgivna av träd och stennar blandade i träd, vid sådana ställen där naturen ser typisk nordisk ut och jag hyllar det, jag hyllar dessa naturliga konstverk och det är för dem jag slåss. Men varför ska du lyssna på mig då jag sitter inspärrad här, utan makten att kunna förändra något, igår trodde jag att jag såg dig här, att du var den nye killen på sexan. Men det kanske var pillerna som spelade mig ett spratt,

adad

Ingen snö har fallit men det bekymrar inte vår vän Stäppvargen i hans grubbleri i det fria, molnigt och mörkt men inte så kyligt som det borde vara. Hans grubbleri var annorlunda dessa tankar kunde få småbarn att gråta, pilatusryggrader att bråka, han ransakade sig själv och sina demoner. Han försökte förstå vad han var och vad han hade i sig. Han försökte förstå sitt väsen och sin ande, sin själ och se sammankoppling vad detta ska leda till, försöka se helheten i sin egen komplexa personlighet. Ofta är man blind för sig själv men det är också därför han aldrig för varit så hård som han är idag, aldrig varit så dömande som han nu är. Stäppvargen har bestämt sig för att försöka återge vad han är och hur han är.

Dåtiden
Redan sedan liten hade han vetat att han var annorlunda, han spelade redan då ett spel med världen om att passa in och utmanövra sig själv för förmån att vara populär. Han kände olika saker inom sig som han inte riktigt kunde få en känsla av vad dom ville eller vad dom var, han kunde ibland sakna förmågan att känna olika saker som "alla" de andra kunde, men ibland kunde han också få överflöd av dessa känslor och bryta ut i gråt. Nej han visste att något var annorlunda han visste att han var tvungen att spela olika känslor för innerst inne så var han likgiltig, han var huvudmannen och världen var hans scen. Han var spindeln som skapade nät och inget undgick hans lilla värld, han var blott nio år gammal.

Nuet
Boken Stäppvargen av  Herman Hesse öppnade en värld och en förklaring till vad han kände för det var som boken i stor mån handlade om honom. Allt passade perfekt i det han var och förklarade hur han var. Han hade två själar i sin kropp som slogs om honom, han hade en människosjäl och en vargsjäl. Dessa två själar låg i evig strid mot varandra då de hatade varandra. De var varandras motsatser, Ying och Yang men ändå fungerande dom inte med varandra utan endast förstörde för den andre. I början så såg man den förenklade versionen av Stäppvargens essen och de personlighetsförändringar som kunde ske när som helst. Allt han kände inom sig kunde förklaras med hjälp av självargen och hans handlingar med människosjälen. Men ändå var det något som fattades.

Framtiden


Flyr du så flyr du livet, slåss du så möter du döden.

Kolla runt dig, ser du att allt egentligen är fel? Allt är sjukt allt är helt fel, men jag gråter inte mer. Jag spiller ingen tår, överallt jag ser idioter och mänskliga får. Jag ser människan så sjuk och svag, så förpestad och med en vilja som är vag. Jag dundrar fram genom livet, kollar vänster, kollar höger ser bara döda ögon och tomma ansikten. Rotlösa söndertrasade själar befolkar stadens gator, över hustaken lever friheten bortom världen lyser hoppet, kanske någon dag når man dit. Livet är ett slagfält, styrkor rycker fram du kan antingen fly eller slåss för att leva. Flyr du så flyr du livet, slåss du så möter du döden.

Fucktards

Det finns några saker som egentligen förtjänas att nämnas med ett positivt biklang, men jag kommer inte nämna något av dessa. Egentligen så skulle allt kunna explodera likt en liten bomb och sedan implodera i sig själv, endast för att bevisa att man själv inte duger till det man skapas som. Att man som apparat som man nu ses som i samhället har en felfunktion och egentligen inte kan uppfylla sitt öde. Vi människan är en sådan apparat som alltid ska vara så jävla speciella och tro att man kan vara helt jävla perfekt men vi måste inse att vi är fucktards, vi är alla jävla defekta fucktards som förtjänar att egentligen dö ut. Nej, nu var jag lite grym och kanske borde byta ut fucktards till fuckfaces men saken är ändå den samma. 

 

Vi människor lever ett patetiskt liv, vad lever vi egentligen för? För att Jesus åter ska komma? För att få ett bättre liv eller helt enkelt för att dö? Trots de så kallade ärorika målen som man sätter upp i livet för att "få det bättre" så är allt egentligen meningslöst. Vad lever vi för? Varför lever vi som vi gör? Kanske ska besvara frågan hur vi egentligen lever, hur ser samhället ut och vad gör vi just nu för att "förbättra" samhället? Eller bara nej.

 

Hur ser ditt äckliga lilla patetiska liv ut och hur ser mitt patetiska liv ut? Vi lever i en cirkel som består av enkla drifter blandade med oskrivna lagar som massproduceras ut för att man ska få en uppfattning att allt är fucking happy. Trots det så uppfattar människor ändå den enkla anledningen att allt är inte bra, allt är inte glatt men ändå så förnekar man detta och dödar, ja dödar i sig sin egen själ för att tro att allt O facking K.  

 

Dessa drifter som egentligen kan symbolisera vårt liv i enlighet med dumhet är att knulla, äta, sova och till slut att dö. Ja att dö är en drift, då i enlighet med resonemangs gången så lever vi för att dö och således är det en inbyggd drift i våra hjärnor att till slut dö. Jag känner att jag inte egentligen ska behöva gå in närmare på den idén att att dö är en drift, sedemera borde ska jag gå in mer på de oskrivna lagar som massproduceras ut till samhället. Dessa oskrivna lagar är moralen i sig, den semitiska moralen och den nya moralen som anses vara sådan att skapa ett konsumtionssamhälle med ett påstående att alltet är inte ditt fel. Trots detta löjliga skapande så vinner de mer och mer mark. Moralen i sig tvingar dig att tjäna något annat än dig själv och det som egentligen skulle vara bra för dig. Trots den individstanken så innebär det inte att det som är bäst för en själv är inte bäst för gruppen. Snarare så kan gruppens bästa i det längre loppet visa sig vara det bästa för dig. 

 

Kanske spårar jag ut mer och mer just nu men får väl försöka mig på en summering av vad jag har skrivit för att "binda ihop säcken" som man så poetisk säger. Man kan egentligen sammanfatta det med en mening. Ni är alla fucktards och ska dö, acceptera det och du vinner något i ditt patetiska liv. Tack för mig... 


Nattligt grubbleri

I ensamhetens tysta vrå sitter jag med en trånande längtan, sittandes med ordens fallande innebörd och sakta undrar om det finns en brinnande flämtan. Rastlösheten växer djupt och jorden snurrar runt, mänsklig dumhet blandas med strunt och någon skiner som månen. Mörkret omger vår värld och skapar minnen till de ensamma människor som väljer att andas den förpestade luftens ljuva doft, men ack då de som sitter inne ovetande om det vetande som springer runt. Druvornas sista droppe, plockas av en gammal man, avnjuts sedan av någon kotte som säger att du är grann. Bitande slitande, smekande förförisk lockas du i hans gap, njutande motbjudande flockas du kring hans hak. En sista vals i en sista dans, ett sista ord i första versen skapar drömmar kring den gula bärsen. Låt den skändande natten tillföra de sista skratten som ekar bland de allvetandes bord. Låt han som sade sina tankar glömma alla som bankar på hans port där rädsla bor. Låt människan flockas och idioterna bockas så att de sista som blir kvar är de finaste vi har. Låt nu wagners stycke sakta tyna bort och påbörja ditt eget som gynnar din flock, låt bli idioti och lathet för att du är en bild av skönhet.

Vem

Sittandes i duschen med blicken mot avloppet som slukar det varma vattnet som rinner nedför min kropp. Sitter i mörker med endast en ljusstråle från det lilla fönstret som lyser igenom det vita draperiet och betrakar hur vattnet försvinner nedåt genom hålet. Jag undrar varför det verkar så lätt, kanske är det för avloppshålet är till för att svälja vattnet som jag sprutar ned i dens käftar. Men vad är jag till för? Vad är min lott? Vart finner jag min funktion likt avloppshålet fann sin?

För att förstå vad min funktion är måste jag analysera var jag kommer ifrån, vad och vem jag är och vad jag håller på att bli. Vad tillhör jag, var hör jag hemma?

Dessa frågor borde man ställa sig lite då och då, för det är bara en själv som vet vem man egentligen är.

Nya nyanser av flumm

Jag lever i en värld där jag aldrig kan bli nöjd, alltid jobba, alltid kämpa och alltid försöka få det där extra som jag vill ha. Jag lever med ständigt folk runt mig men ingen är här när jag är ledsen, ingen märker när jag gråter och ingen känner min ångest som surrar runt mig i ett stort moln som täcker mig och hela mig och verkar avskärmar mina innersta känslor till verkligheten även för mig. Jag är orolig för mig själv det känns som jag har genomgått en fördumning den senaste tiden och att jag bara blir dummare och dummare, jag tappar mina talanger och jag försvinner likt en i mängden som jag alltid har försökt undvika. Bitterheten inom smakar beskt och jag våndas trots att ingen märker det, kanske vill ingen märka det, kanske har alla andra fullt upp med sina egna problem och jag kommer som vanligt i andra hand. Jag glider långsamt in i en svacka, in i mörkret det välbekanta ljuva mörkret som släcker mina ögon och låter mig våndas för att slippa se, se vadå? Se mina rädslor och åter få upptäcka livet som det verkligen är, hemskt.



image51
Jag har gåshud på armen men jag vet att det är inte för att jag fryser utan för den hemska känslan som har rest sig i nacken och sprider sina kalla ondskefulla tankar längs ryggen och ut till armarna, snart ska jag hoppa i duschen för att släcka lamporna och stänga dörren, dra för draperiet och sätta mig ner på golvet medan jag låter det varma vattnet träffa min kalla kropp och påminner den om att jag kan känna andra saker än denna inbitna kyla.

Drycker lockar men nej, inte än ska jag bli avbockad, kylan sprids trots att jag kan tugga is. Allt är fram och back, upp och ner taket kommer snart gå i krasch. Jag samlar mod, för att sedan förloras ut i rymden, jag bygger upp mig själv för att lockas ut och falla, ja falla neråt . Jag vet att det gör ont, du kan inte läsa mig som jag kan med dig, men tåls för att den tiden kommer då du kan skapa meningar av blickar och blickar av meningar. Jag balanserar på en linje, är den rak, är jag sne? Vad är upp och vad är ned? Jag är förlorad i dina ögon, men jag undrar ändå ibland vilket hav har du fastnat för? Är det mig du ser eller bygger du någon annan med mig som fasad, är jag ditt spad? Ibland undrar jag om allt är sant, känslor känns verkliga men handlingen är känslans kraft, märker du aldrig att jag behöver dig när jag söker dig? Kramar om dig, du tar bort mig är det livet som jag illustrerar eller är det ett rövhål som jag symboliserar.

Reflektion - en bussfärd

Rotlösenheten i min själ har tystats och de känslor jag känner värmer min kropp i den kalla skiftningen till våren. Jag blickar ut mot förbisusande träd som livnär sig på de första strålarna av den nyss uppstigda solen som sakta men säkert höjer sig över trädens gröna toppar. 

...

En en värld full av idiotiskt svammel och ologiska sanningar skapar man sig själv en egen väg om man är tillräckligt stark vill säga. I denna cyniska världsbild och blåögda verklighet lämnar man många efter sig i sökandet på den egna vägen, dessa som man lämnar efter sig kan man se som svagare än sig själv ifall man söker efter en sanning som är mer fakta rätt än den rådande. Den mer intelligentare av er vet redan nu att de svagare individer är massan som utgör den största gruppen i dagens samhälle, denna massa som lyssnar på det så kallade folkvalda ledare som väljs efter medians uppmärksammande artiklar och gillande attityder för att påverka folket i "rätt" riktning.

Denna riktning som sakta bildar en åsikt och en opinion och till slut tillräckligt majoritet inom massan för att utgöra nästa säsong av "folkvalda" ledare och lagförvrängande självhatare. En vis man sade en gång att han hatade sitt liv och förkastade mänskligheten, han sade det med en sanningsfullt tonfall och trots att spriten flöd runt honom så tror jag på hans ord, för hans ord speglades hans essen. Kanske är det en insiktsfull självhat som krävs för att drivas till en gräns där man frigör sig från samhället i sig och mänsklighetens dimma. Likt myror i en burk lever vi kravlande med ödet utanför våra händer då vi alltid litar på handen som ger oss mat, drottningen är varken du eller jag men ändå kämpar vi för henne och misstolka inte denna bildskildring med stater för mer fel kan man inte tolka mig.

Ibland verkar den svarta skuggan mer välkomnande än den verkliga låtsas värld som jag lever i, den värld där du lever i och tar allt för sanning. Jag är i vår tid ondskans man och jag är djävulen i en kropp, jag lever på hatet och hatet är min föda ty jag hatar allt och hyllar inget som inte bygger på hat. Kanske är hatet den rätta vägen, men ty jag hatar inget som bygger vidare på och således är det inte min väg. För jag älskar den jord jag står på och det folk jag kommer ifrån, kalla mig det smädaste sakerna men se min kärlek och min glöd som brinner för en sak.

Låt mig drömma om dig.

En bussfärd


Vår Stäppvarg tillbringande en underbar helg med en människa som verkligen betyder något för honom och fick skuggan i hans kropp att förvisas till en vrå djupt bortom hans sinne. Lyckans makt lyste upp vardagen men ändå så gjorde hans natur sig påmind och tankar kom när han betraktade sin omgivning, detta är en berättelse om en busstur.

Bredvid honom satt en person som hade tänt hans låga och han höll hennes hand, runt omkring sig såg han tomma stolar och bussen färdades ute bland skogarna utan något samhälle i närheten. Lugnet var totalt och allt som hördes var musiken i hans öron från hans MP3, tankarna for iväg och han belyste lugnet och kände känslan av att vara ifrån det konsumtionssamhälle som han levde i trots att målet för färden var just det samhället. En dimma av dubbelmoral och hycklande tankar slogs i hans inre och han tänkte mer på konsumtionssamhället och att han nu var utanför dess portar och hungrande käftar som delade globalismens klor, men trots det så fanns det ändå här i bussen i form av människor och deras kläder. Han såg de senaste märkena som lacoste, boss, gant et cetera och förundrades över att han själv också var så fast i dessa märken och idealet att handla till sig lycka. Han visste hur fel det var att försöka köpa sig en livsstil och identiet, han visste hur fel det var att göra sig själv till en produkt för de multinationella företagen och indirekt stödja deras verklighet. En verklighet som skapar det vi har idag, en verklighet som vår Stäppvarg allt för ofta förpestas av och baktalar, en dekadent verklighet som får honom att hata människan och dess skapelser.

Denna verklighet där ens egen födelserätt och den kultur, tradition, gemenskap som samhör med ens födelse urholkas likt en utbrunnen brand och allt man har kvar är askan. Det är allt vi har kvar idag, aska och man vågar knappt drömma om framtiden där vi står inför två val. Ska askan blåsas bort och allt vi har kvar är ett tomt skal eller ska något nytt resa sig från denna aska likt fågeln fenix och skapa eldar som ej kan tystas av det politiskt korrekta i samhället. Gnistorna finns här ute och inspiratörerna är många men det är inte här felet ligger utan i massan som går runt ovetande vetande om det som händer. Dom ser det med sina egna ögon men likt förbannat så blundar dom för det man ser och förnekar var påstående som visar sig vara sant i praktiken.

Humanisterna, antirasisterna och månkulturensförespråkare pratar om hat och människor som hatar det dessa människor försvarar. Men de glömmer egentligen verkligheten i sina ord om människors lika värde och att vi kan leva i en harmoni tillsammans. Man glömmer hur människan verkligen fungerar och hur människan i helhet ser ut, man förnekar de fysiska, psykiska skillnader som finns mellan könen och raserna som man försöker sudda ut gränserna mellan. Man uppmuntrarar människan att strunta i saker som var viktiga förr likt familj, dygder, andlig självförverkligande et cetera. Man försöker uppmana människor att glömma all den kunskap man har samlat i sig under flera tusen år och har räddat våran art och ras, denna historiska lärdom förkastar humanister, antirasister och mångkulturförespråkare då det som har hänt är nästan allt av ondo då vi inte ska vara stolta över vår historia. Men sanningen är att tack vare vår historia har vi kommit dit vi är idag och tyvär måste jag säga att vi nu skapar undergången till de kommande generationer på grund av en ignorans av det verkliga livet och rädsla för minoriteters rättigheter och dess så kallade överlevnad i andra länder.

Kanske tror ni inte på orden och kanske hatar ni de som skriver orden trots att ni inte träffat människan men bussfärden börjar mot sitt slut och det gråtristia samhället lyses upp av en ända person och den håller vår Stäppvarg i handen. Dom går tillsammans ur vårt synfält.

Ty framtiden är vår men historien har tagits ifrån oss

image51

Pennan är mäktigare än svärdet sägs det, men handlingen med svärdet visar tanken starkare än vad ord någonsin kan göra och det kanske är dags att leva i handlingens tid? Möjligtvis så kan orden skapa handlingen men det är handlingen som i slutet räknas och debatteras. Trots sittande allt för ofta framför ett häfte eller min dator skrivande med pennans kraft och försöker skapa drömmen om handlingen och slutligen målet som blir handlingen och konsekventerna av handlingen så misslyckas jag allt för ofta komma till handlingen trots mina ord som inspirerar mig. Kanske är det feghet eller rent ut sagt lathet som stoppar mig från mina drömmars mål, eller så är det drömmar som inte är tillräckligt starka för att jag ska få ändan ur vagnen och förverkliga dom då jag vet att de flesta av dom är nåbara ifall jag bara vågar kämpa för dom. Men att kämpa, kasta sig ut hejdlöst utan något som stoppar en och aldrig, nej aldrig gå ner på knä och erkänna sig besegrad utan alltid stå upp och möta motståndarna till det man kämpar för och känna slagen mot sin själ som träffar hårt och tvingar en nästan till att gå ner på knä. Varje steg man tar ömmar inombords och man känner varje blåmärken som man har fått även om dom är psykiska eller fysiska så gör dom sig påminda och får en att plågas. Öppna sår och glansiga ögon, ömmande leder och blödande sår allt detta får man utstå när man kämpar med hela sitt hjärta, kanske syns inte allt men de finns där och man känner smärtan för var steg man tar mot sitt mål och man känner längtan av att bara går ner på knä och erkänna sig besegrad. Men ord som bildas i huvudet som talar om rädslan för att förlora och konsekventerna av förlusten gör att man fortsätter att gå trots den smärta som kommer till slut någon dag att döda en så fortsätter man att gå och kämpa. Man slutar känna smärtan och blir resistens mot rädslan, man går i trans och förstår bara innebörden av vinsten och förlusten, man vet att man måste vinna för att förlora innebär en förlord tid för en rotlös och identitetlös generation som ska bilda den nya eran. Men dock får man inte intala sig att den nya eran ska bli som Blut und Boden då nya vägar måste skapas för att lyckas i framtidens samhälle, ty framtiden är vår men historien har tagits ifrån oss.

Sena samtal i sängen hjälper för att lugna nerver och trösta tankar om förlusten, tack för tröstande ord och hjälpande värme.

En självplågares dikterade brev

Över allt ser vi det, vi känner det mest, människor eller händelser som påverkar oss och formar oss till det vi är och kommer att bli. Var händelse i ditt liv kan förändra dig drastiskt, du kan gå från rädd till modig, från olycklig till glad och så vidare. Sedan finns det människor som kan göra detsamma, förebilder och idoler kan man kalla dom men även avskräckande exempel. Vi kanske ser upp till någon nära vän som vi beundrar innerligt i smyg och vill vara som, vi tänker att även vi vill vara så smart, rolig, snygg, smal, modig et cetera och förbannar oss själva över att vi inte är det. Vi anser att det är fel på oss själva som inte är så där, underbart perfekt och helt enkelt jävligt defekt, vi glömmer våra egna bra egenskaper och säregenheter som någon annan beundrar och vill ha. Vi glömmer oss själva i ett rus av självförakt då vi endast ser på de ideal vi vill ha eller skönhetsfel vi inte vill ha. Vi koncentrerar oss mer på vad andra personer har än vad vi själva har och vi följer förnimmelsen av detta sjuka samhälle som uppmuntrar oss att ta efter just de som vi aldrig kan bli.

Vi försöker att bli som de på TV som verkar vara lyckliga och ha "all that", snygga kroppar gott med pengar och mycket fritid. Vi tror att detta gör oss lycklig, vi tror att detta är det som gör livet värt att leva och eftersträvar de plastiga kropparna och de stora festerna eller att vara i centrum. Vi förnekar det vida kända och tror att i denna dumburk där vi matas av bilder av dom som "lyckas", de som pallar lite mer, reser lite mer och har fest för lite fler. Vad hände med att vara nöjd med sig själv och försöka utvecklas från det man har? Vad hände med att inte förändras för andras skull utan ens egen och vart försvann det saliga och heliga som vi alla hade inom oss?

Men vi diskuterar inte överhuvudtaget utan accepterar de rådande samhälls sanningarna utan att fråga våra egna ideal och styrande tankar, vi accepterar så som det är och vi fortsätter att utveckla denna förpestade samhällsvariation av missnöje riktad mot oss själva.Vi fortsätter att förakta våra kroppar, kön, arbete och drömmar. Vi slutar gå våra egna vägar då samhället har redan en plan för dig och du ska följa den annars föraktar man dig och spottar på dig, ingen vågar stå på sig utan följer lydigt som duktiga vilseledda får man är. Men någon gång i vårt liv stannar vi upp och höjer huvudet och ser över den dimma som vi lever och undrar vart allt gick fel och rädslan väcks inom oss och vi börjar inse att vi är allt åt helvete, men vi fortsätter ändå gå där i leden för att reagera orkar vi inte längre utan nu har man accepterat sitt öde att dö som en tjänare åt samhället.

Men jag är inte så mycket bättre själv, jag är också inlåst i den bur som alla andra och har kastat iväg nyckeln för att inte ha möjligheten att kunna komma ut och inse att allt man har gjort är förgörande för det man lever för, att allt man gör är förödande för framtiden. Men jag försöker, jag försöker verkligen att finna styrkan att var dag kunna stå upp rakryggad och möta hemskheterna med öppna ögon och aldrig vika mig utan leva likt en autonom vid sidan av allt, i skapandet av det egna som man försöker ersätta det elaka. Här tar jag stöd av allt jag kan, mitt inre, mina tankar och mina nära och kära som är bakom mig likt en kudde för att dämpa mitt fall ifall någon gång jag faller från världen, nu på senare tid har enskilda personer framträdigt mer än andra och skapat ett sort eurofori som en skyddande bubbla.

Trots att jag är en idiot en envis åsna och helt totalt pantad i huvudet så gör jag mina val av en inre känsla som berättar för mig att det känns just rätt, detta här är rätt och jag väljer det för jag vill att det ska vara rätt. Trots att risken för att bli sårad är stor så låter jag konsekventerna vara i skymundan för det jag vill uppnå, är det värt det? Ja, jag tror det och jag kommer alltid att fortsätta tro det tills den dag då jag kanske vaknar upp ur min blåögdhet och inser att hopplösheten vrider mig mer än lyckan som du skänker mig. Även om det inte blir som jag tänker så har jag ändå valt det på grund av min inre känsla som skriker åt mig att detta är rätt för mig och att ifall jag inte väljer det så kommer jag i senare delar av mitt liv att ångra detta beslut och tänka tillbaka och undra hur allt skulle vara då.
    Jag ska inte ljuga, det kommer antagligen stunder i mitt liv där jag inte kommer att orka och känna kylan som sprider mig i kroppen men detta är konsekventerna av det val jag har valt och det är mitt kast att få stå i den kyliga skuggan som skapas av den tillfälliga lyckan, tro mig det är värt det för jag vet att var gång ljuden ekar i mina öron så inser jag att allt är värt det. Kanske har jag inte rätt till det jag vill veta eller ha, kanske borde jag inte acceptera allt det som jag gör eller kanske är jag för snäll och en självplågare utan dess like men det kvittar om jag var en självplågare, idiot, envis så skulle mitt val ändå vara det samma ifall jag följde min ine röst. Det finns inga test, bara en lång väntat på att stigen ska öppna sig till en väg från skuggan till det öppna landskapet. Så det är dags att öppna dina fina blåa ögon och se världen från hur jag ser det och inser att du är värd all den plåga jag kan komma att känna...

Smärtan den tär i mig, jag ljuger om jag säger att jag inte är kär i dig.

Nya nyanser av ord

205451-1

Sömlösa nätter , var natt ännu en utmaning, frågan är inte om jag kommer att somna utan när, tankar drar iväg med mig och jag ber till gudar, profeter och mina egna själar att bara låta mig blunda och sen somna. Vart jag än är känner mig aldrig hemma. Föraktad, hatad och även ratad, jag är samhällets bottenslafs där status symbolen är blodet från min hals. Jag spelar den dödsdömdes kort, men det är inte vad för kort man har som spelar roll utan hur jag spelar dom, lägger upp mitt liv, raserar mina vägar bygger broar och sedan kämpar för att nå dit jag vill annars blir allt skit för en kort minut i total arrogans. Bluffar mig fri, höjer insatsen och helt plöstligt står jag där på knä och väntar på det sista hugget men återigen räddas jag av det sista kortet. Äss i rockarmar och skrattande leende, nej förlåt mig jag måste börja stå på egna ben och sluta fly bakom skådespel av skratt och välmående, ni vet ingenting för inget jag visar, kan fortvarande inte sova för jag tänker på hur allt skulle kunna vara, undrar varför det inte är så men hoppas och längtar för mitt hjärta brinner, jag vet att lågan inte kommer tystas av ord som jag frambringar. Ibland är jag bara trött, längtan av något annat får fäste i min kropp, ekandet av skrattet sätter sig i mitt bröst och värmer i några få korta sekunder tills minnen av det stora, de mål man bygger upp saknar slagkraft och jag fövandlar tid till nostalgi, drömmarna saknar skotten av hunger från mitt inre och mitt inre saknar vrålet från vargarna som gått i ide. Undrar vart vi är på väg, alla lever för sig själva och jag är inte bättre utan även jag väntar på att andra ska ta första steget till förändring, även jag är fåret i herdens flock som inte prövar sina egna stigar och tror att friheten är lika med njutelsen men jag frågar mig själv vad hände med den gamla agitationen för allt jag ser idag är spillror av förlorade världar i samveten som bara kärvar. Jag kanske bara flummar runt, men får inte glömma att i drömmar skapas framtiden så låt mig sova och drömma, jag vill se den nya styrkan inte ruiner av den gamla kyrkan.....

Två timmar sömn och fyra alvedon

Två timmar sömn och fyra alvedon senare så filosoferar vår unge Herr Stäppvarg, i mörkret sitter han där datorn är den enda ljuspunkten, andetag blandat med knapptryckandet från tangentbordet är de få tysta ljud som tillåts komma fram. Hans rum är kallt och ånga kommer från hans mun när han andas eller mimar ord som skulle passa in i hans mästerverk, dikter skrivs och filosofiska tankar värderas och bryts sönder för att sedan åter byggas upp i en annan form, i hans form. Rader skrivs och meningar bildas, papper och åter papper fylls men de går inte att hitta någonstans förutom i hans huvud, i hans tankar. Någonstans bredvid sig har han en flaska, han tar djupa klunkar och blundar för att få in smaken han njuter trots att det endast är vatten i bägaren. Han tänker på sin nutid och värderar historien för att försöka sia om sin framtid, han tar hjälp av de historiska erfarenheter som finns bland honom för att bygga vidare på det liv han har skapat från askan av en utbrunnen eld. Men glöden slocknade aldrig och nu är han där, blåser sakta på glöden för att åter få igång en eld inom sig, han kollar ut genom fönstret och ser mörkret, låter sig omslutas av det och blir det. Han gömmer sig i skuggan och tillrättvisar sin plats där, han ser sin generation sakta men säkert förgås och han ser sin framtid slås om intet. Han ser sin spegelbild och tappar fattningen, ihåliga ögonen, torr mun och ett ansiktsuttryck som symboliserar en slagen man. Han kommer ihåg igår, han kommer ihåg tårarna och varför han grät, det var ej för att han var ledsen, det var ej för att han var glad utan han grät för han ville gråta. Han grät för han ville se, men han var blind, han svor eden till Gudarna och eden besvarades, gråten var tecknet och eden ska hållas. Han svor eden, han tillhör ej längre sig själv, utan han svor eden. Allt började med ett telefonsamtal.

Ta min kropp och se i mina blågrå ögon,
kännn min själ i mörkrets herrgård och förundras
se ondskan som finns i mig och se det hat som växer
få glädjden jag har djupt inom mig och tro på godheten
ta mig och tro att jag finns för jag är här och lever bredvid livet
Ty i dyn jag växte och nu skuggan har undsluppit mitt våld
Solen lyser upp mig och jag sakta smälter men ändå ler
Jag är i ljuset trots att allt fler blir till skuggor, jag börjar se
Livet släck min låga men ge mig odödlighet, jag vill ej mer.
Känn min kraft och knäböj, för i smyg så knäböjer jag för dig.

En skuggvarelser är ute i världen

En skuggvarelser är ute i världen och visar upp sin mörkerbild, men man märker honom inte, folket är för vana för att blunda för hans gestalt och inte känna hans närvaro. Man kunde tro att han är mörkrets furste, man kunde tro att han är den ondaste människan på jorden men så är inte fallet utan han är blott en människa som är sann mot sig själv. En människa som sällan låter sig spelas in i moraliska återvändsgränder och som ser längre och djupare i saker än vad som är tillåtet. Men man lägger inte märke till hans essen utan endast det leende han bär, hans romerska näsa visar vägen till hans själ och hans gråblå ögon visar inte endast hans tankar utan även en spegelbild av betraktaren. I hans huvud går tankar på helvarv och det finns inte många som egentligen förstår dom eller inser vad det egentligen är för tankar och vad dom betyder för honom.

Han ser sig själv som en väldigt komplex människa och försöker egentligen infinna sig i samhället så gott det går men misslyckas fatalt var gång och inser i sitt hjärta att han kommer aldrig kunna passa in och vill det inte heller. Men ändå så fortsätter han att sträva efter jordiska begär och känslor, han vill känna lycka, glädje, harmoni och kärlek. Varpå dessa känslor känner han väldigt sällan men kanske kan framtiden ändra på det. Han strävar efter det som är typiskt mänskligt och de känslor som symbolerar de lyckade människorna. Men han inser ibland att dessa lyckade människor inte innehar de egenskaper han strävar efter då dessa människor är lyckade i samhället av konstiga saker som såpor eller något liknande, inte på grund av egenskaper som mod, intelligense eller ett gott hjärta. Nej det var ett ruttet samhälle och han förstod sig inte på det, han ville inte och vågade inte se sanningen att detta som dom nu hyllar kommer nästa generation eller generationen efter det att hata och skylla på oss för det som har hänt.

Ett hånskratt bryter ut från ingenstans och kommer från hans leende mun, han skrattar åt sin bitterhet, sin ångest och sin längtan efter det han aldrig kommer bli. Han sätter sig på en bänk och lägger det ena benet över det andra och lutar sig tillbaka han tänker och minns sommaren, de ord som byttes, de dikter han skrev och de tankar han ristade i sin själ. De har för evigt satt ett spår i hans hjärta och ligger dolda i hans minne för att endast komma fram i små sällsynta stunder, han minns den kunskapstörst han hade och som fortvarande finns kvar men mättats av lite då andra saker krävde hans uppmärksamhet. Nu satt djävulen på sin tron och den onde var han, moralens väktare darrar för hans röst och den humanistiska massan kräver hans död. Han hade en dold talang att irritera folk och läsa dom som en öppen bok. Han kunde folk med rutter i sig att se spader, han kunde knäcka pilatusryggrader med sina ord, då hans ord vägde tyngre än andras och skapade en sorts kejserlig glans som var inbyggt i en lögn. Han hittade svagheter när han gömde sina egna, han var Akilles utan häl och han var den hjälplösa pojken som var en träl. Han var sin egen motsats och det insåg han i sommar, det finns i hans minne.

Minnen från dåtid blandas med minnen från nutid, han tänker på en Fladdermus och en Groda, han minns deras röster och deras skratt, han minns deras påverkade kroppar av den nya drogen julmust. Han minns de känslor de framanade åt honom och fick han att le i någon sort av humorglädje. Han minns deras äventyr och hur lyckliga de verkade. En sorts tidlös epok i hans minne som kommer att stanna i hans minne, en sorts kort utopi mellan två människor där han, den tredje fick se hur livet kan vara. Han tackar dom och han minns dom. Han minns en Fladdermus och en Groda.

Men minnen skapar också en fråga, en undran över vad en inspiratör och profet tog vägen. Vart är du Autonom, jag vill bli inspirerad.

mänsklig dumhet är som en drog.

Jul fröjdefulla jul, oh du mörka högtid visa oss den ensamma mans mystiska jul, visa oss en Stäppvargs jul.

Pip, pip ett jävla pip från julens tillfälliga väckarklocka som består av en mobiltelefon med en tomteluva på. Åh fröjdefulla jul, du glädjens högitd åh du konsumenternas favorit tid, till dig ska jag vakna och le men inte för jag är glad utan för att glädja de andra. Jag ska ge bort presenter och få tillbaka andra, jag ska tacka och bocka känna mig falsk och avnjuta ert sällskap medan jag önskar mig långt, långt bort från hela denna värld som är inbyggd i en kupol som man aldrig kan fly ifrån, åh du fröjdefulla jul, julglädjen omger mig och min själ.

Stiga upp ur sängen göra sina behov och andra renligheter för att sedan dölja sig med kläder, frukost? Nej inte nu, magen är i uppror med tanken på allt som ska in och allt som ska genomlidas, snart dags för avfärd, på med skor och jacka inte glömma kassen med paket för att sedan åka bort och inte se världen som den är.  Innan dörren öppnas så le, le för falskhetens kultur och för låtsasandlighetens injektion som julen inbringar till vårt redan överkonsumerande samhälle, le för julklapparna de rika får och le för den glädje dom skulle ge.

Glädjens högtid, alla är trevliga i denna gröna jul, alla hälsar, främling som vän och ändå förstår dom inte ironin i vad dom gör. Ni förstår om en vecka så kommer dessa varma gratulationer vara försvunna och man låtsas som främlingen inte existerar bredvid en, nej vilka hycklare jag skrattar åt er naivitet. En dag på jorden då man ska vara falskt trevlig och hälsa och vara hjärtlig, nej hellre väljer jag 365 dagar av ren ondska för då är de i alla fall sanna! Snart framme vid det hus där släkt och vänner samlas för att fira en högtid som förlorat sin innebörd och glans, nedförsbacke hela vägen, vinden i håret och doften av havet. Känns det som jul? Nej kanske mer som slutet på hösten, usch till och med havet är grått.

Öppnar grinden och känner nostalgin närma sig, när man var liten och okunnig när tomten inte var en fiktiv person, man var glad, ja man var glad. Men nu är man omgjuten av en sorts bitterhet och de glada stunder man har är när man glömmer allt runt sig. In till släkten och känna varmen innefrån hälsa och le, le och hälsa. Glada över att se sin familj må bra men ej mer, något ensamt skratt och några skämt runt maten. Men ej mer, nej ej mer. Jag känner mig som en narr när jag hjälper till med att diska faten.

Åh hej, nu är det dags att se på teatern, kalle och hans vänner, se där är Benjamin han vet knappt vad jag känner. Efter en stund av skrattande och intressanta blickar jag ser Lady med Lufsen och vet vad jag missar, för första gången förstår jag innebörden av denna saga där förälskelsen känner mig mer än vad jag känner mig själv i detta hat. Ett tassavtryck i cementen och ett hjärta som blir betong, mänsklig saknad och ett barn som frågar varför just dom, varför just dom. Åh fröjdefulla jul när detta barns ögon blir ännu större och blåare av vad present den får, tomten det är ju jag, klappar mig på magen och skrattar hjärtligt i en melodilös melodi. Lögner spridds och lögner bildas detta är julen en tidlös högtid. Längtar redan till nästa år för mänsklig dumhet är som en drog.



En lång resa.

I nattens sena timme sitter vår käre Stäppvarg vid sitt bord med endast ett ensamt stearinljus tänt vid sin sida, han funderar och skriver ner sina tankar på en bit papper. Ansiktsuttrycket avslöjar inget men hans sätt att skriva visar att han är upprörd, pennan går i rasande fart och ord bildar meningar i huvudet innan han ens hinner tänka dem. Ännu har han inte uppfattat helheten av vad han skriver om, ord fastnar i hans sinne och trots att hans ögon är svarta av det mörker han befinner sig i så har han ett leende på läpparna. Lika tragiskt som en scen från Charles Dickens vackra saga "A christmas carol" är Stäppvargens omgivning, allt man ser är ett ljus och en människoliknande skepnad som skriver med sina penna på sitt papper.

Allt börjar med begär, att vilja ha, strävan efter det som tilltalar en. En sorts egoistisk berusningsmedel att detta måste jag ha, men varför måste jag ha det? Vilket behov ska det fylla och behöver jag detta behov?

Senare går det över till hoppet, man hoppas att man får det. Hoppas av hela sitt hjärta att man ska uppnå den lilla kvot som gör att kosmos går ens egen väg, sin väg. Men med hoppet kommer också en bergodalbana av känslor då ibland kan det gå upp och andra dagar ned.

Negativitet är nästa steg där man försöker intala sig själv att det kommer aldrig funka, klart som fan att man inte ska få som man vill. Man försöker intala sig själv detta för att man vill inte bli sårad fullt ut när man blottar sig och sedan inser att nej det blev inte så som det var tänkt.

En lång resa väntas framför mig, färden börjar om två och en halv timme. Önska mig lycka till.

Tidigare inlägg
RSS 2.0