...

Liggandes i en säng där man delar värme med någon får en att tänka. När man sakta tar fingret mot någon annans hud och får denna person att rysa får mig att tänka, när jag i smyg beundrar hennes skönhet och när hon frågar vad det är vänder jag bort ansiktet och säger inget med ett fånigt leende så säger jag att du är vacker, så vacker. Sittandes nu i efterhand och tänker på vackra, sköna saker så är du ständigt vid min näthinna, sittandes här så kommer jag ihåg min eviga diskussion med mig själv om vad som var skönast, skogen vid solnedgång eller havet.

De återkommande argumenten om hur vacker lyster träden har efter regnet som övergick till solsken, de mörkgröna blandas med det bruna från träden. Så inbjudande skogen ser ut med solen i bakgrunden där färgerna leker med varandra och bildar nyanser av liv. Livet bland träden, livet bland skogen, djurens rike utan människan och solen ger dessa sin välsignelse på en ödslig väg mellan skog och hav.

På andra sidan, havet, dess blåa färg som påminner mig om hennes ögon dess vackra lyster som gör så jag glömmer ifall jag beskriver havet eller dina ögon. Solen som begravs i det och vågorna som sakta slår mot stranden likt i ett försök att klättra upp mot land och komma till mig. Doften som sprider glädje och styrka, havet som tar och ger eller är det hennes ögon?. Havet likt mig, likt människan, lugn ibland men vildsint när det behövs.

Men ändå så har jag något skönare, jag har något skönare än havet och skogen. Jag har något skönare än Isolde och Helena. För jag har dig, min nordiska sköldmö, för mig är du vackrast.

En timme känns som en minut, en minut blir en sekund och hela kosmos står still när du rör mig.
Jag säger det igen, du är vacker.

I ensamhetens tysta vrå sitter jag med en trånande längtan, sittandes med ordens fallande innebörd och sakta undrar om det finns en brinnande flämtan. Rastlösheten växer djupt och jorden snurrar runt, mänsklig dumhet blandas med strunt och någon skiner som månen. Mörkret omger vår värld och skapar minnen till de ensamma människor som väljer att andas den förpestade luftens ljuva doft, men ack då de som sitter inne ovetande om det vetande som springer runt. Druvornas sista droppe, plockas av en gammal man, avnjuts sedan av någon kotte som säger att du är grann. Bitande slitande, smekande förförisk lockas du i hans gap, njutande motbjudande flockas du kring hans hak. En sista vals i en sista dans, ett sista ord i första versen skapar drömmar kring den gula bärsen. Låt den skändande natten tillföra de sista skratten som ekar bland de allvetandes bord. Låt han som sade sina tankar glömma alla som bankar på hans port där rädsla bor. Låt människan flockas och idioterna bockas så att de sista som blir kvar är de finaste vi har. Låt nu wagners stycke sakta tyna bort och påbörja ditt eget som gynnar din flock, låt bli idioti och lathet för att du är en bild av skönhet.

Sittandes i duschen med blicken mot avloppet som slukar det varma vattnet som rinner nedför min kropp. Sitter i mörker med endast en ljusstråle från det lilla fönstret som lyser igenom det vita draperiet och betrakar hur vattnet försvinner nedåt genom hålet. Jag undrar varför det verkar så lätt, kanske är det för avloppshålet är till för att svälja vattnet som jag sprutar ned i dens käftar. Men vad är jag till för? Vad är min lott? Vart finner jag min funktion likt avloppshålet fann sin?

För att förstå vad min funktion är måste jag analysera var jag kommer ifrån, vad och vem jag är och vad jag håller på att bli. Vad tillhör jag, var hör jag hemma?

Dessa frågor borde man ställa sig lite då och då, för det är bara en själv som vet vem man egentligen är.

Jag lever i en värld där jag aldrig kan bli nöjd, alltid jobba, alltid kämpa och alltid försöka få det där extra som jag vill ha. Jag lever med ständigt folk runt mig men ingen är här när jag är ledsen, ingen märker när jag gråter och ingen känner min ångest som surrar runt mig i ett stort moln som täcker mig och hela mig och verkar avskärmar mina innersta känslor till verkligheten även för mig. Jag är orolig för mig själv det känns som jag har genomgått en fördumning den senaste tiden och att jag bara blir dummare och dummare, jag tappar mina talanger och jag försvinner likt en i mängden som jag alltid har försökt undvika. Bitterheten inom smakar beskt och jag våndas trots att ingen märker det, kanske vill ingen märka det, kanske har alla andra fullt upp med sina egna problem och jag kommer som vanligt i andra hand. Jag glider långsamt in i en svacka, in i mörkret det välbekanta ljuva mörkret som släcker mina ögon och låter mig våndas för att slippa se, se vadå? Se mina rädslor och åter få upptäcka livet som det verkligen är, hemskt.



Jag har gåshud på armen men jag vet att det är inte för att jag fryser utan för den hemska känslan som har rest sig i nacken och sprider sina kalla ondskefulla tankar längs ryggen och ut till armarna, snart ska jag hoppa i duschen för att släcka lamporna och stänga dörren, dra för draperiet och sätta mig ner på golvet medan jag låter det varma vattnet träffa min kalla kropp och påminner den om att jag kan känna andra saker än denna inbitna kyla.

Drycker lockar men nej, inte än ska jag bli avbockad, kylan sprids trots att jag kan tugga is. Allt är fram och back, upp och ner taket kommer snart gå i krasch. Jag samlar mod, för att sedan förloras ut i rymden, jag bygger upp mig själv för att lockas ut och falla, ja falla neråt . Jag vet att det gör ont, du kan inte läsa mig som jag kan med dig, men tåls för att den tiden kommer då du kan skapa meningar av blickar och blickar av meningar. Jag balanserar på en linje, är den rak, är jag sne? Vad är upp och vad är ned? Jag är förlorad i dina ögon, men jag undrar ändå ibland vilket hav har du fastnat för? Är det mig du ser eller bygger du någon annan med mig som fasad, är jag ditt spad? Ibland undrar jag om allt är sant, känslor känns verkliga men handlingen är känslans kraft, märker du aldrig att jag behöver dig när jag söker dig? Kramar om dig, du tar bort mig är det livet som jag illustrerar eller är det ett rövhål som jag symboliserar.