Sista november och återigen finner jag mig här, sittande vid datorn och skriver några rader i min blogg. Återigen så hör jag rösterna i mitt huvud som påpekar hur mitt liv har varit och vad som väntar mig. När jag vaknade imorse så hade jag drömt en mardröm, en dröm som jag har drömt många gånger förut men denna gång så var den annorlunda. Då där i panikens virvel omringad av flera främlingar som ej vill mig väl och ej heller vill mina vänner väl utan deras blodtörstiga ansikten sken upp när dom insåg deras övertag. Aldrig för har jag varit så rädd, ej för min egen skull utan för mina nära som var bakom mig. Återigen kände jag igen känslan av att det var mitt fel att vi var där vi var och omringade av dessa antagoinster som ville se blod rinna från våra kroppar. Personerna bakom mig var desamma förutom en som var någon annan, men själva handlingen var nästan densamma. Istället för att tråka ut er med själva bråket som utbryter där jag tvingar mina vänner att springa medans jag uppehåller pöbeln och får flera stick mot min redan sargade kropp. Tänk er scenen från Sagan om ringen där Boromir dör, något liknande utspelar sig i min dröm, där jag trotsar min egen död för att rädda de som betyder något i mitt liv.

Men vad betyder egentligen denna dröm då den vägrar försvinna, är det en varning? Eller ser jag rent ut av i framtiden och likt Oden ser mitt öde och min död. Frågan jag själv ställer mig är hur jag ska reagera på detta, ska jag acceptera det och rida ut till striden för att endast inse att jag kommer falla men rädda mina vänner. Men ifall jag förändrar det och tar inte dit mina vänner vad händer då? Vad händer ifall jag ändrar själva händelsen och vi inte alls befinner oss på den platsen. Vem kommer då att dö för denna pöbels hand? Kan jag leva med det beslutet att en total "oskyldig" främlingar möter mitt öde på grund av rädsla för min egen död? Nej jag tror inte jag skulle kunna respekterade mig själv ifall jag flyr från det jag ska bli ej heller om en personen som är oskyldig skulle möta graven på grund av mig. Jag antar att jag skulle se det som att jag var feg och vägrade stå upp för de saker jag står för ifall jag inte skulle välja detta sätt att möta mina fiender och att dö för sina vänner är ett heroiskt sätt att dö på.

Allt vi gör påverkar livet, var steg vi tar och var andetag vi tar påverkar någon och något annat på jorden. Vi kan inte stänga in oss i en bubbla mot världen för även det beslutet påverkar vår värld, jag ska försöka att inte gå in på konsekventerna av våra handlingar då detta skulle ta allt för mycket tid och bli oändligt långt. Utan jag vill gå i en annan riktning med detta inlägg. Jag känner också att kraften har gått ur mig, lika bra att avsluta inlägget. Japp jag har varit allt från ett geni till en idiot idag. Variation men tyvär en dålig sådan. Sov gott.

Gräset kittlar hans nacke och han vrider lite på sig för att hamna rätt så han slipper det. De vita molnen som svävar förbi på den ljusblåa himlen är vackra och bildar olika former som han skrattar åt. En flodhäst, ett skepp och en drake seglar förbi honom i dessa vita små bomullstussar, han förundras över hur hans fantasi kan föreställa sig allt detta i ett par moln. Han höjer sitt huvud och kollar sig runt, han ser kullen som är framför honom och lägenheterna till höger, han ser människor som cycklar och går, allt detta delar något och det är historien om hur allt är som det är.

Trots att naturen och omgivningen är vacker så är människorna grå, förtrollade av det som nu styr vår värld. Televisionen med tidningarna i hälarna, denna makt har skapat en sorts ny människa som har lärt sig att tänka "rätt" och fått en ny visdom när det gäller att göra ologiska saker logiska och vice versa. Där de jagar de som säger emot en och försöker skapa nya ideal där man ska passa in, vi ska glömma vårt inre för att leva ut våra materialistiska drömmar som innebär att äga mest, dyrast och de nyaste sakerna som produceras för att fylla någon funktion som vi inte behöver. Detta nya levandssätt gör att vi saknar något inom oss, vi saknar en egen identitet som folk innan hos har. Vissa av oss söker den i nya saker som har tillkommit de senare åren som Hipp-Hop och andra kulturer då vår egna kultur är glömd för att den är inte värd något. Vi saknar det som binder samman oss med resten av folket trots att vi är olika och vi söker det i samhället. Vissa går in i kriminaliteten som en lösning men den största skaran ökar takten på att köpa nya dyra och onödiga saker.

Vi lever i ett samhälle där den nya regeln är att alla ska ha rätt att konsumera, exakt alla ska få kunna köpa exakt vad dom vill då man utgår från att detta är frihet. Ifrågasätter man denna frihet så blir man kallad för märkliga saker som inte alls har med själva idealen att göra, utan dom försöker tysta ens åsikt då den är obekväm i samhället och kan påverka folk då det den obekväma åsikten säger är faktiskt sant. Visserligen finns det grupper som påpekar detta men mot dessa grupper drivs det hatkampanjer och försök till en sorts anonymitet mot dom. Ser man dom inte så finns dom inte. Detta verkar vara en av de logiska klichérna som simmar runt bland de "duktiga" medborgarna av detta samhälle.

Men kan man kalla denna frihet för en frihet? Då påtryckningar över allt som säger hur du ska vara , se ut och tänka försöker skapa en sorts människa som ska uppdatera sig med nya saker konstant för att inte hamna utanför den ramen hur man ska vara. Skapar inte detta ett sorts krav på att man ska konsumera saker och således är det inte en frihet utan ett krav, konsumera eller hamna utanför samhällets ramar. Då år av en propaganda och en sorts hjärntvättning har skapat dett ideal där man måste passa in i samhällets ramar för att ses som en människa och bli accpeterad av samhället. Det räcker inte längre med att man betalar skatt, lever sitt liv och kanske intresserar sig för sitt lands bästa utan nu måste man konsumera för att kunna räkna sig som en medborgare av samhället och undvika hetska kommentarer som rasist,nazist,fascist och liknande.

Men detta samhälle går framåt där man försöker komma åt de personer som lättbevisat inte är rasister et cetera och därför definierar man om ordets betydelser som t.ex

Jobbets timme är åter slut och den korta färden mot bussen börjar, solen lyser och det är en av få klarblåa novemberdagar som skiner upp mitt liv. Ovetande hur denna dag skulle påverka mitt liv satte jag mig ner vid busshållplatsen för att invänta den trogna "pendeln". När jag sitter där och förundras hur jävla kallt det är samtidigt som det är så klart så möter jag ett bekant ansikte som jag hellre skulle slippa möta. Vi sitter där tillsammans i väntan på bussen och småpratar om våra ointressanta liv då vi varken vill eller har lust att gå in på djupare saker för vi vill inte berätta något om oss själva då detta skulle få oss att bli svagare för varandra. Bussen kommer och den efterlängtade ensamhetskänslan kommer krypande, men samtidigt hör jag någon säga mitt namn där bak och jag vänder mig om för att möta ännu ett bekant leende. Helvete, inte honom också. Åter en som jag ej vill träffa som sitter och nästan skriker ut mitt namn på en full buss, min blick vandrar längre bak och till min häpnad ser jag dom. Jag har inte glömt dom och det verkar som de inte heller har glömt mig. Deras viskande och pekande med en kaxig blick mot mig får mig att sucka av någon sorts förtvivlan blandad i sorg. Den som sade mitt namn kollar fortvarande mot mig och jag ger mig ifrån en kort nick till ett igenkännande mer än så blir det inte för vi är inte vänner utan snarare bekanta som inte träffats på över ett år. Mitt fokus riktar ut mot naturen, dalar med havet i bakgrunden och himlen skiftade i flera olika nyanser, blå,lila, rosa och röd. Det är vackert, men bussen kör vidare och bilden försvinner istället så tänker jag mig bort den varma sommarkväll då de som jag ej hade glömt träffades för första gången. Minnet får mig fortvarande att rysa och jag tycker inte om vad jag ser då det är en berättelse om våld och hat, de önskar nog de slutade annorlunda då jag sitter här idag istället för liggande nedgrävd i marken.

Istället för att egentligen skriva mer om denna dag så snabbspolar jag tills jag är hemma och gör mina så kallde rutiner som vi alla har. Jag lägger mig i sängen tar av mig byxorna och sätter på datorn samtidigt som jag försöker sova och intala mig om att jag kan sova på kvällen ändå. Jag somnar inte, något annat lockar mig eller jag borde säga någon. Sitter och pratar över msn, tiden går och jag trivs men känslan av att ändå inte räcka till väcks i mig. Jag säger att jag kommer snart och går ut med soporna, det är mörkt och väldigt stjärnklart, jag känner igen de vanliga stjärntecknen och egentligen blir lite arg på mig då jag inte kan flera. Jag fortsätter att stirra upp mot den svarta himlen för att se stjärnorna och månen som är halvdold i den mörka kvällen. Det är vackert, allt för ofta så förundras jag över den natur vi har här men som vi inte verka bry oss hem eller värna om. Det är för mig en gåta hur vi kan försöka intala oss att vi har ett globalt problem men samtidigt inte göra något åt det, vad är egentligen meningen med det? Hycklande människor så långt ögat når, det känns som jag är omgiven av får. En sista blick mot himlen och jag ser ett stjärnfall, jag önskar mig, jag önskar mig henne. Men jag vet att min önskan är en orealistisk sådan då jag hoppas men även känner eller intalar mig att det inte kommer hända. På detta sätt så skyddar jag mig mot att min tro kommer demoleras och jag kommer sitta där i sorg, istället nu kommer jag kunna sitta och säga "var vad det jag sade". Jag skapar ett sorts skal för mig själv där den som blir sårad ska inte bli jag och den som ska våndas kanske alltid är jag men det är något jag har accepterat på ett annat sätt.

Jag är tillbaka till mitt rum och min dator, jag är tillbaka för att återigen prata med denna någon. Hon får mig att le, skratta och samtidigt känna något djupt inom mig, vi har intellektuella utbytetn vi delar tankar och  hjälper varandra i tankar. Vi lockar och frestar varandra, vi berätta i ärlighetens namn om saker vi inte skulle berätta för många. I slutet av vår konversation så öppnar sig en lucka med hopp för min del, vi kommer in på saker som får min kropp att bli varm och min mage ger ifrån sig glada känslor. Klockan har nu passerat den tid då hon egentligen skulle gå men hon är kvar och vi fortsätter att prata. Till slut blir klockan så mycket att vi inte kan ignorera den, vi går var sin väg. Jag lägger mig i sängen med armarna bakom huvudet och njuter av denna dag. En sådan start med en vändning, hoppas flera kommer.

Vällkommen till ett flummigt inlägg

Sängen ser stor och öde ut, boken som pryder täckets högra kant ser gammal och sliten ut. Genom fönstret kan man se regnet vräker ned och smattrar i tonerna som konkurrerar med högtalarens nostalgiska musik som påminner en om tider från för, tider från okunnighet och tider från blåögdhet. Bitterheten sprider sig i rummet blandas med den hemska smaken av gammalt mineralvatten. Den intalade maktlösheten sprider sig från åder till åder och skapar ett sorts utopi där inget är ens eget fel utan man kan inte rå på den värld som är i behov av förändring. Kanske är det lättare att försöka spela teater med sig själv och förneka att man kan göra något åt det som händer. Men om inte vi kan göra något vem kan då göra det? Kanske är denna teater ett sista försvar mot den hemskhet som man vet väntar runt hörnet och vill lobotomera en för att göra en slav till samhället.

Kanske är det en pjäs man spelar med samhället där den sista akten och den sista scenen är förlusten mot samhället, det sista slaget för ens egen överlevand mot detta mördande samhälle. Men min roll ska jag spela perfekt i detta slag, för min roll ska bli ihågkommen som ett underbart kulturelt stycke. Eller kanske ska jag spela min roll på värsta möjliga sätt för att ge detta samhälle en sista känga och själva pjäsen ska ses som ett misslyckande då huvudrollsinnehavaren var så dålig att publiken lämnade. Men i slutändan så blev resultatet detsamma, åter en lobotomerad slav åt det materalistiska samhället med rätt att köpa.

Eller ska man ignorera den felaktiga rösten i huvudet, men vems röst är det? Vem talar inuti mitt huvud och vad säger att den är felaktig? Är det för att den talar om det som man inte vill höra, att hopplösheten kommer inte försvinna, bitterheten kommer aldrig bli dold och du kommer spela denna teater med samhället när du försöker värna dig mot de ständiga attackerna som sker mot din fysiska kropp och ditt hjärta. Samhället i fysisk form av regeringen och människorna som stödjer dessa attackerar dig och bryter ned dig för var dag som går, men samhället i sig som skapar de människor som du blir kär i och de som blir dina närmsta vänner som attackerar ditt hjärta i tron om gott men allt för ofta blir det ont. Men även samhället har glömt en sak, då när kärleken träffar ditt hjärta och skapar ett rus av lycka och får dig att le fånigt eller få känna det som vissa kallar underbart andra kallar lögn så är allt det värt det onda som senare drabbar dig och får dig att tappa andan och kroppen känns åter tung. Men jag skulle aldrig välja bort det för att slippa det onda som drabbar mig då ibland är det goda värt det hemska som följer med.

I mitten av dagen kan jag ändå se månen klar på himlen då jag väljer att aldrig blunda för mörkret som är runt mig. Jag kan se den lysa där och den vakar över mig, den följer mitt mörker för att mörker livnär den sig på och mitt mörker är inget undantag. Men solen finns också där, den som livnnär sig på lycka och värmer ens inre, målet för alla är att skapa en perfekt balans mellan sol och måne men det är inte alla som uppnår detta mål och de flesta som inte gör det skapar en annan verklighet i verkligheten för att dessa inte ska ses som abnormala. Men de som inser denna rubbning i perfektionen och inte försöker skapa något annat lever i utkanten av samhället, dessa män och kvinnor ser något nytt och inser att i drömmen skapas reaktionen till början för agitationen.

Drömmarna, ett farligt verktyg för ledarna då här förändras människorna, här skapas de mål som vi har och här förändras vår syn på saker och ting. Genom våra drömmar och mål förändras vi som människor och skapar våra "nya" öden genom att lita på vår egen kraft som vi får från drömmar. Sen den tryggheten att ingen känner till våra drömmar och mål, den ensamhetskänslan som så ofta inte finns i vårt ensamsamhälle utan där är ensamhetskänslan en annan, en sådan som man är i en samhörighet men ändå ensam. Men dagens samhälles drömmar är att uppnå en sorts tid där vi, människan kan stå över naturen och göra vad vi behagar utan att bevaka dess intresse och vrede som kommer drabba oss. Vi påstår också redan nu att vi är över naturen och alla arter som lever här, vi räknar inte oss själva som djur då vi är något annat. Vi har enligt dessa en intelligens som är högre än alla andra djur men jag skrattar åt dom, om vi nu har en sådan intelligens varför kan vi inte skapa ett samhälle i harmoni eller måste man vara på djurens "primitiva" nivå för att kunna förverkliga detta?

Åh vad jag föraktar dessa proffstyckare som vet hur allt ska vara och ju längre tiden går ju mer inser man att det som man ska vara är aldrig som man själv är. Då försöker vissa människor förändra sig för att i risken att ses som onormala och vill vara med i det samhälle och leva på ett sådant sätt så man glömmer sig själv och sin själ. Vi skapar ett samhälle som har i strävan att förändra människor som vi ska klumpa ihop till en enhet utan att tänka på konsekventerna vi får när deras inre sakta men säkert dör. Sen har vi den andra sidan som förändrar sig åt motsatt håll för att för att inte passa in och vara just onormala. Men dessa förändrar sig också och dödar sitt inre då de slutar lyssna på det. Varför kan vi inte bara acceptera som vi är och med det menar jag inte att vi ska sluta försöka förbättra oss men att vi gör det på våra vilkor, så som vi vill och tycker. Men ju längre tanken stannar i mitt inre ju längre inser jag att i dagens samhälle kvittar om det är socialdemokraterna eller moderaterna som styr så kommer det aldrig att gå, utan vi måste reagera.

Kärleken, vi alla suktar efter den kvittar ifall vi påstår motsatsen, vi alla vill ha den ta en del av den och njuta av den. Men ju mer jag försöker nå den ju längre bort den är och ifall jag inte försöker nå den ju närmre mig den är. Ska jag bara sluta att försöka och den överrumplar mig men är jag då i det tillstånd då jag vägrar att inse att den är där? Men ifall jag söker efter med en sådan törst att jag når den kommer jag då att uppskatta den och inte anse att den skulle varit mäktigare? Alla dessa frågor men inga svar.

Taste you like a women. Kommentera gärna.

Vår unge Stäppvarg står mot avgrunden, tror att de lätta och beprövade alternativen kan ge honom smärtlindrande mot hans hopplöshet och ångest. Han tar sin flask jäger med sig på sin nattliga promenad, dricker djupa klunkar för att lindra den smärta som är inom honom, dricker djupa klunkar för att glömma blot en sekund av ångesten och hopplösheten som sliter i hans själ. Denna beprövade metod ger så klart endast lindring tillfälligt, det vet Stäppvargen då han också vet att hopplösheten kommer aldrig lämna honom ej heller kommer ångesten att kunna kvävas och således söker han den kortfattiga lösningen, en lösning som innebär tillfälliga glömska. Han vet att imorgon när han vaknar så kommer han att känna samma sak inom sig, han kommer känna att det han kämpar för, håller av och vill av hela sitt hjärta är långt från realistiskt och mycket långt från genomförbart. Men det är inte det han försöker uppnå, han försöker inte uppnå en långsiktig lösning på sina demoner utan han försöker skapa sig själv en drömlös sömn för det är i drömmarna han får åter inblick i det han försöker glömma i verkliga livet. I drömmarna så hemsöker det han hatar, det han vill och det han älskar för att påminna honom att känslan av smärta ej kommer glömma honom eller lämna hans själ. För det han hatar ser han var sekund i det vakna tillståndet, det han vill är långt borta men ändå retsamt nära för att åter locka och få honom att älska. Men det han älskar av hela sitt hjärta är i hans fantasi, med alltid börjar i meningen "tänk om...", men verkligen är aldrig tänk om och således tynger detta honom och ger ej den fristad som han så ofta behöver.

Regnet börjar sakta regnar över vår sorgsama figur som lik den mörkerskugga drar framåt över det ödelandskap som bildas av kvällen och himlen som öppnar sig med regn. Lika grå som hans inre är omgivningen och de tankar som far runt i hans huvud, lika tapper som hans färd är de historier om hjältar från gamla tider. Han vandrar inte för att han vill vandra, han vandrar för att han måste vandra. Ni förstår var steg han tar ju längre bort från den värld han kommer, var syn på den obebygda naturen är en vinst för hans inre. Den natur där berg,dalar, skogar och sjöar frodas och växer utan vår hand som uppfödare. I detta paradis har hans fantasi lagt sig för att vila och ge honom något sorts hopp för att kunna åter möta dagar av samhällets baksidor.

Han kommer fram till stranden där havet börjar, några av träden har fortvarande löv, men det är inte det som fångar hans uppmärksamhet utan ljusen på ön som lyser upp dess existens i det gråa vädrets vardag. Han känner ett hugg mot bröstet och sätter sig ned på knä, kollar upp i himlen ser regnet falla i ögonen och skriker ut hans ångest, skriker ut den meningslöshet och förälskelse han bär inom sig. Han börjar slå i den hårda marken som är täkt av gräs, han slår, slår, slår och åter slår så hans knogar börjar blöda. I början gör det ont men efter en kort stund i det raseri han befinner sig i slår ut hans smärttröskel och han fortsätter att slå den hårda marken som vinterns födelse har frusit. Han slutar slå och lägger sig på rygg för att i förakt kolla upp mot himlen där hans gudar vilar i sina hem. Han sätter sig upp och har knäna mot hakan, han viskar tyst för sig själv
- Gamla tidens gudar vart befinner ni er? Har ni svikit oss? Kanske svek vi er först men nu har ni tagit bort er hand från oss och lämnat oss åt vårt öde men det är er hand vi behöver för att bemästra och förgöra vårt öde. Ni har lämnat oss i det sätt som föder förakt och detta förakt som ni nu skapar är det som era ideal går emot. Ni går emot era egna ideal. Gamla tidens gudar vart befinner ni er? Har ni svikit oss?

Det var en lång väg hem för vår Stäppvarg.

Klockan var fyra dags att gå till bussen för att åter finna lugn i sitt hem där han hade sin fristad. Jobbets timme var slut och vandringen mot busshållplatsen var seg och kändes längre än de trehundra meter den var, hans sinne var grått likt området runt honom. Han visste han var lite sen och kände att han kommer antagligen missa bussen men han ökade inte takten, han orkade inte bry sig ty hans sinne var tungt. Allt runt honom kändes sjukt och mörkt, allt runt honom kändes så fel och han ville bara fly men hur skulle han kunna det? Han visste det själv för det som skapar en kan man aldrig fly ifrån, cirkeln måste slutas och en flykt skulle bli omöjlig. Framför sig ser han den gula bussen som stressar fram för att kunna nå den tabell den måste följa. Han suckade högt och insåg att nu var det en väntan inför nästa buss, men hans tankar stannade inte enbart där utan följde bussen som snabbt stressade vidare för att följa sitt öde. Detta skådespel var som en symbol för livet, en buss som färdas för att hinna något som den själv inte har bestämt och när dagen är över kan den vila. Så kändes hans liv just nu, så kändes framtiden för honom men han skall inte ljuga för det fanns ljuspunkter, där fanns stjärnor i hans liv men dom var långt borta.

Han kom fram till busshållplatsen men han fortsatte att gå, han tänkte inte följa ramarna för det som han borde göra. Han skulle bryta sig loss, kanske bara för stunden men dock så var det en "fri" stund. För var steg så blev hans sinne lättare, han kom loss från det lilla samhället och det var nu nio kilometer kvar att vandra, runt omkring honom så tornade naturen upp sig och visade det vackra, det perfekta. Till vänster om honom såg han åkrar så långt ögat kunde nå och förundrades över dessa som plöjde här, han undrade hur länge dessa åkrar varit här och ifall de har gått i arv från far till son. Till höger så sag han kullar eller dalar som det stod på skylten som sträckte sig upp och ner tills de mötte havet och en grupp av träd, det var vackert. Efter en stund såg han en parkeringsplats och en stig ned mot dessa dalar, han gick med medvetna steg över vägen och till denna plats för att få bättre utsikt.
En längtan kom inom honom att bara kasta sig ut från dessa dalar och mötas av den gräsbetade marken där får vandrade. En längtan att lämna denna jord och vandra till en annan, en jord där dessa dalar var blott unga i jämnförelse till idag. Där åkrarna ej plöjdes av maskiner och havet ej var nedsmutsad av motorer, i denna tid brann längtan i hans bröst. Tänk ifall han kunde besöka denna tid och se den värld som var ledande då och få känna striden för något vettigt och lyckan blandat med stolhet över något som var hans och som han delade med andra.  Han suckade djupt och fortsatte sin vandring, när han gick på den asfalterade vägen såg han en gestalt längre fram som var klädd i en kappa grå och en hat som döljde ena ögat. En stav var i hans hand och han såg gammal ut, men han kunde känna kraften som ustrålade sig från mannen och kände något inom sig där ord som vördnad poppade upp i huvudet på honom.

Ett kraxande fick honom att släppa mannen med blicken och vid trädet som snart vara brevid honom satt två korpar som såg djupt in i hans ögon han vek med blicken för att åter se på mannen som stod snart några tiotal meter framför honom. Mannen ställde sig mit i vägen och tog sin stav framför honom, han yttrade inget och såg på honom. Med ett svischande med staven så snurrade allt och när han återfick sin klarhet så var mannen borta och asfalten under honom var borta. Istället var han i en skog som mynnade ut i en glänta, var fan vad det som hade hänt? Vart var han? En lägereld var i gläntan och han gick med försiktiga steg dit, en ensam man satt vid elden och petade med en pinne.

- Var hälsad främling sade mannen vid lägerelden utan att ens kolla mot honom.
-  Hejdu, var är jag?
-  Ditt du önskade har du nu kommit av min hand. Detta är tiden då dalarna var ånga och marken ännu bördig till folket sade mannen medan han fortsatte att peta i elden.

Han vände sig om och lämnade mannen, han tvivlade inte på hans ord utan var lycklig.

Upp, upp, upp och upp. Denna långa väg uppåt, snart framme vid kullens topp för att se utsikten som jag så länge har drömt om. Havet tornar upp sig vid soluppgången den blåa himlen som visar öppenheten och möjligheterna. Fåren som betar nedanför mig och gravkullarna till vänster berör mitt innersta väsen, får mig att rysa. Vinden tar tag i mig och det känns som den vill säga något till mig, som den skriker men är fortvarande tyst. Den ger mig dofterna av en svunnen tid blandat med känslan av att den är förbi. Den öppnar mig och tar tag i min själv, ruskar om mitt inre och sedan flyger iväg med det. Men det skapar något nytt i mig, en kraft som jag känner igen ty det är havets kraft, en kraft jag är fylld av. Medan jag står där fylld av en ny styrka och ser den röda solen torna upp sig bakom ön som vilar i havet så får jag ångesten över mig och sätter mig ner. Ångesten har ett järngrepp om mitt hjärta då kväver det jag håller kärt. Den påminner mig om att förödelsen ej kommer glömma denna plats jag är på nu eller det jag ser med mina blågrå ögon. Den påminner mig om att även hit kommer dessa korrumperande parasiter nå med sina händer som ej är av intresse för varken landet eller själen. Hade jag varit blödigare hade tårar fallit nu men år av strid mot samhället och dess ideal har fått mig att hårdna inombords och blivit allt för van att komma i andra hand.

Jag vänder mig om och ser min stad i lågor, jag ser min födelsestad brinna av det som vi har skapat och fortvarande värnar om. Jag ser hur husen rasar på dess inneboende och affärerna länsas av de nytillkomna, jag ser hur min vackra stad rivs sten för sten av det som skulle skänka lycka till människor. Men dess urinvånare känner allt utom lycka, utan rädsla och ilska är det som kokar i deras inre. Detta som nu rivs har de byggt, detta som nu rivs har de byggt med kärlek. Deras värld som de skapade till sin avkomma kommer snart att ligga i ruiner, allt på grund av en profitsökande verklighet med sjuka ideal och moraliska lagar som skapar en vanvettig hat mot det som är vackert och fint. Jag sörjer inte detta, jag sörjer inte den värld jag tillhörs undergång då den var väntad. Jag sörjer ej heller dessa människor som nu finner sin plats där ingen kan nå dom. Denna värld har tagit bort förmågan empati och samhörighet inom mig, allt jag känner nu är hat till de som vägrat att inse och reagerat, men jag bryr mig ej heller för det är för sent nu och jag kan inte förändra det som har hänt och vänder mina ögon mot framtiden, ty framtiden skall jag förändra för jag lever framtiden i ett liv som tillhör mig men ej är för mig. Var steg jag tar och beslut är ej baserat längre på min levnadskraft utan på det som kommer, min avkomma. Jag kämpar för att dessa barn ska få det jag ej längre kan få, jag kämpar för min framtid. Men det skulle ej heller förvåna mig om denna kraft som styr vårt land i smyg steraliserar en del av folket i tron om att skapa "jämnstäldhet" och liknande saker och att jag skulle tillhöra denna grupp som de steraliserar. Den dagen den sorgen, den tiden då jag egentligen kände något för mig själv är ganska längre förbi. Mörk till sinne och själv jag kommer inte förändras ej heller förväxlas, jag är vad jag är.

Återigen vänder jag om och ser mot havet, solen har nu stigit över ön och gör så att havet glittrar mot mig. Jag börjar vandra ned för kullen och går mot detta glittrande hav för att se och ta in kanske det sista jag får av denna natur som varit här så länge. För man talade om det kommunistiska spöket som paralyserade världen, nu man målar upp en bild  av människans "frihet"  och denna bild paralyserar mer än världen utan även de ideal man hade för en lång tid sedan. Jag går mellan träden som skymmer solen för mig och samtidgt ser jag havet öppna sig likt ett stup mot en avgrund men i detta fall ett himmelrike. Jag går ned till sandstranden och låter mina vita skor gå ut i vattnet som snart sträcker sig till mina anklar. Jag känner kylan gå genom mina fötter upp till min kropp och som i en protest mot allting som är ruttet runt mig sätter jag mig ner i vattnet och känner hur jeansen klibbar fast sig mot mig. Jag ignorerar mobilen som skriker i min ficka, jag ignorerar smärtan av kylan och jag ignorerar de tankar som försöker få mig att resa på mig. Jag ser upp mot himlen och ser de fåglar som verkar spana in mig, jag undrar vad de tänker och undrar ifall de tycker jag är dum i huvudet. Kanske är jag dum i huvudet, men det är isåfall inget jag tänker åtgärda. Kylan blir mer och mer påträngande och svårare att förtränga bort, jag reser mig och funderar för en stund att ta av mig mina våta jeans och leker med tanken att gå tillbaka endast i kalsonger eller naken. Trots infallet behåller jag mina jeans på och går den långa vägen tillbaka till min brinnande stad.

Ljuset av min datorskärm lyser upp mig och mitt mörka rum i denna sena timme. Jag ligger här i min säng, vaken som vanligt och kan inte sova då stora tankar och en frustration blandat med meningslöshet är över mig. Det sistnämnda är över mig för moralens tappra lagar försöker åter ta grepp om mig och min omgivning, där det jag vill göra stoppas av en uppfostran av moral och avsaknaden av att följa sitt hjärta. Mina tankar flyger i mitt arma huvud och ofta får jag tankar om framtiden, min framtid. Vägen är framför mig och för var steg jag tar kommer jag längre och längre bort från tryggheten som jag är van vid, men också så komer jag till en ny värld och ännu ett steg i min utveckling som människa. Kanske är det bäst att inte tänka för mycket på vad man vill uppnå då det är risk för att göra sig själv besviken. Men jag har alltid haft stora drömmar och vägrar nöja mig med att jag ska vara en medioker människa som inte blir något stort. Även om jag inte blir något stort så ska jag kämpa för att bli det, precis som jag ska kämpa för det jag tror på.

Jag brukar ofta säga att man ska följa sitt inre väsen, sitt hjärta och sin själ i de saker man gör i livet. Men just nu har jag problem att göra det själv, jag har problem att göra vad jag vill då det jag vill går inte bara över mig utan även över andra. Är det rätt det jag vill göra? Moraliskt så nej, men det har aldrig stoppat mig för. Bortser man från moral så är det som hindrar en att våga ta konsekventerna av sina handlingar och det är här en del av mig veknar inför det jag vill göra. Jag vet innerst inne att det är värt det, att vargen i mig kräver detta och ifall jag inte gör det så kommer den att plåga mig i en olidlig tid. Vad är det för handling jag andas efter och vill genomföra med största mod men rädd för efterspelet? En ledtråd kan jag gott ge er, ifall jag gör handlingen bryter jag mot några av de tio budorden. Oh vad jag tycker om att ta in de judisk-kristna moralens levnadssätt för den hjälper en så mycket när man ska få svar på direkta frågor (ironi).

En kall vind når mig från fönstret som är öppet och när jag kollar mot det så ser jag en man cyckla förbi klockan halv sju på morgonen. Jag undrar en smula vart han ska, blir det jobbet eller ska han hem efter en våt fest? Tanken besvärar mig inte mycket och försvinner snart ur mitt sinne. Jag fortsätter mitt grubbleri och hittar ett annat ämne än min framtid, jag fäster mig vid livets ironi. Där så ofta personer skyller på andra istället för sig själva i större sammanhang. Vi har som t.ex olika idioter på hemsidan nordisk.nu som påstår att allt fel i världen är judarnas fel, eller så har vi kommunisterna som skyller på kapitalisterna och "fascisterna". Sist men inte minst så har vi "humanisterna" som skyller på allt från kollektiv rasism till "positiv" särbehandling. Nej detta håller inte, alla dessa människor som skyller ifrån sig på saker som de kan förändra och göra till vad de vill. Det ända som hindrar dom är att våga inse att man kan vara bättre än vad man är ibland. Men det kanske är livets gång att vägra inse sina möjligheter att förändra och istället rasera allt genom att peka finger och skrika. Ibland blir jag så trött på ryggradslösa får.

En av mina favorit Sheakspare meningar är en från Macbeth och denn lyder så här


Jag vet inte varför det är min favorit, jag vet ej heller varför den berör mig. Själva betydelsen med meningen är kanske lite svår att försåt då uttrycket "Roman fool" är menat med det sätt de romerska officerarna tog självmord när de höll på att förlora ett slag eller en belägring. Jag tycker den visar lite på hopp då varför ska han ta självmord när han är på botten? Varför ska han vara dåren som tar sitt eget liv när något går emot honom? Han tycker det är larvigt, det är nog därför jag tycker meningen är genialisk.

Nu ska jag faktiskt göra något som helt går emot strömmen, som totalt är annorlunda från vad jag brukar göra. Jag kommer säkert få hur mycket skit som helst för det här, men så är det. Jag följer min inre vilje och den tvingar mig med några personers som vill veta mina sexhemlisar och skriker "Men oh Mediadrev berätta för oss hur du får alla snyggingar". Då kör vi.

Denna guide vänder sig till er som vill piffa upp det lite i sovrummet, så ifall du är en sexguru så kan du sluta läsa här. Jag själv är inte direkt någon Gud i sängen men dock så är jag relativt ung, men jag brukar inte heller ha dåligt samlag utan det brukar sluta med att båda partner blir nöjd. Detta är till en ganska stor del av att jag njuter mer när min partner njuter och när hon når sitt klimax är jag aldrig långt från mitt. Det är också därfor jag har valt att slamra ihop några punktformer för att hjälpa de som anses vilja ha hjälp och för er andra kanske en intressant och rolig läsning. Kom ihåg att jag berättar från en killes perspektiv.

1. Förberedelse
Om du har ett stadigt förhållande och vill ha samlag så borde du börja tidigt. Nu menar jag inte i förhållandet utan snarare på dagen. Känner du att du vill ha samlag så ska du börja att "reta" och förbereda din partner mentalt. Kom ihåg att jag pratar från en killes perspektiv och ifall du nu är en liten pojke så är du medveten om att kvinnor behöver 20 minuter (oftast) "förspel" för att kunna uppnå orgasm. Så därför vill jag att du förbereder henne mentalt under dagen med kanske lagom sexuella anspelningar, gör sånt hon gillar och tänder lite på. Gör det gärna diskret så hon bara kan ana varför du gör det. Var gärna nära henne så hon känner din kropp och att du är där för henne. En sådan skyddande tanke, våga också säga nej ifall hon ger sig tidigare än beräknat så du retar upp henne ännu mer och när ni väll kommer till sängkammare så är ni båda väldigt uppeggade.

2. Förspel
Detta kan nog ses som det viktigaste delen då du verkligen har fått en tjej som både är intresserad av dig och kan tänka sig ha sex med dig. Inte för att sätta en press på dig men här kommer faktiskt alla förväntningar hur bra detta ska bli. Det viktigaste är att du inte ska vara nervös eller skämmas för något som t.ex du har en liten penis och då menar jag under medel som 15cm. Jag ska inte heller ljuga för dig storlek spelar roll, jag har frågat många tjejer och de säger alla samma sak. En penis under 15cm är för lite så ifall du har en liten penis så är detta extra viktigt för dig. Men du ska inte hänga läpp ifall du har en liten penis, då det är förspel nu och precis som i fotboll så kan allt hända. Det viktiga är som sagt att du inte blir FÖR nervös utan du har ditt lugn och låter det gå sakta till, du ska inte skynda på något för då blir det ofta skit av allt. Om du har möjlighet så ta gärna reda på vad hon gillar och inte gillar, var inte blyg för att fråga det kan vara sexuellt uppeggande att fråga och kanske göra en lek av det? En lek kan gå till där man skriver ned 1-6 vad man vill partnern ska göra och slår en tärning så turas man om. Om du letar efter tekniker hur man bäst ger oralsex eller liknande så är du fel ute, för alla gör olika och tjejer tycker om olika. Men det jag kan hjälpa er med är att tänka på att stimulera och slicka klitoris mest för det är här som det är skönast. Men glöm inte att även stimulera blygdläpparna för att uppnå en variation och ta gärna olika tempo på tungan.  Nu kände jag att vi stressade fram lite saker och glömde något av det jag uppskattar mest att göra, smeka tjejen på hennes erogena zoner detta betyder inte bara bröst, klitoris utan även lite mer "okända" zoner där mina personliga favoriter brukar vara nacke, lår, armar och mage. Tänk på att var varsam och var uppmärksam på hur tjejen reagerar, ifall hon ryser är det underbart! Så för att göra det kortfattat

• Var varsam och mjuk.
• Ta god tid på dig.
• Koncentrera på HELA kroppen.
• När du ska göra något nytt gör det långsamt och kolla henne i ögonen.
• Var inte nervös!

3. Samlag
Nu till den svåraste delen att förklara och försöka beskriva då det varierar från tjej till tjej. Här om dagen såg jag ett avsnitt på two and a half men och där gav "sexguden" råd till sin bror att var bra på grunderna istället för de avancerade. Jag måste hålla med honom, det är nog lättare att fokusera på grunderna ifall det är bland de första gångerna ni ska ha sex. Efter ett långt förspel så borde ni båda vara redo och låt det börja lugnt så du själv känner att du klarar mer än fem minuter, för tro mig det finns inget skämmigare och mer förodmjukande att komma efter två sekunder. Men vad är egentligen grunderna? Jag har själv ingen aning och kommer att försöka bygga upp något som jag själv satsade på. Jag satsade på varaktighet och på känsla, det bästa råd jag nog kan ge är att låta dina instinkter styra med en självmedvetande som styr dig. Går det för snabbt så säg till, du måste våga att säga till henne att sakta ner eller våga själv att sakta ner. Några har frågat mig vilken ställning jag tycker om och vilken ställning som är bäst. Jag svarar nästan alltid att det är olika från person till person vilken ställning som är bäst och min favorit är när jag blir riden. När man pratar om standar ställningarna så brukar man ofta nämna missionären, för den som inte vet så är det när killen är överst och jag anser att den kan vara ganska tråkig. För där kan det nästan bara gå åt helvete ifall båda är oerfarna då det är samma jargon konstant. Man måste försöka piffa upp den, olika tempo, tjejen gör något som t.ex river en på ryggen eller korsar benen runt en. Man måste våga piffa upp saker. Ifall tjejen har svårt att komma under samlag men känner att det skulle vara möjligt så testa med att lägga en kudde under henne, så man kommer lite mer rakt in. Detta är ganska enkel metod och den fungerar ibland. Men våga testa olika ställningar, våga göra fel. För ifall ni inte testar så vet ni inte vad som är bäst.

4. Efterspel
Nu kanske ni trodde det var slut här men inte då, efterspel är VIKTIGT men dock inte lika viktigt enligt mig som resten. Att du ligger kvar smeker henne och visar med handlingar att du uppskattar hennes närhet och att du inte är den som utnyttjar henne. Ta henne mot ditt bröst och låt henne höra ditt hjärta slå. Prata och ha lite mysigt tillsammans.

Detta var allt för denna gång, nästa gång kommer det vanliga inlägg igen :)

Ett grönt dis fanns över världen, vattnet låg stilla och det ända ljud som kom mot deras öron var båten som glad sakta fram i vattnet. Hans hand kände vattnets varma yta och solen sken honom i ansiktet när han låg i fören och njöt av ännu en solig sommardag. Han såg på henne som satt vid masten och blickade ut mot skogen som omslöt floden dom rörde sig på. Han tyckte hon var vacker, hennes gyllene hår som solen gav glans, hennes blå ögon som var klarare än vattnet och strålade av kraft. Hon vände sin blick mot honom och han såg bort, hon log och kollade ner mot boken hon hade i sitt knä. Han förbannade sin pojkaktiga feghet att ej våga möta hennes blick, att ej våga se djupt in i hennes ögon och försöka förstå hennes tankar och förklara vad han känner. En kraftig stöt fick hans tankar att skingras och inse att dom var framme vid skogsdungen där de skulle tillbringa natten, hans far gav honom en säck med mat att bära iland. Han tog tag i drakhuvudet och hoppade i land, han ställde ner sin säck bland de andra och såg sig om mot skeppet där de andra hade fullt upp med att bära iland de saker de behövde för att klara sig. Han hörde sin far ropa att han skulle plocka ved till brasorna och tog fram sin yxa han hade i bältet och gick in mot skogen. Han fick snart syn på ett träd som hade fallit för någon storm en gång i tiden och började hugga bitar från det.

 

Han tyckte det var skönt att vara i skogen och höra de ljud som man endast kunde höra här och känna den samhörighet med historian och sin kultur som pumpades ut från dessa urskogar. För djupt inom sig visste han att han inte var den första som vandrade här, utan det folk som han tillhörde har länge levt och frodas här, de har fått de gåvor han nu får och de har byggt det som han nu rör. En kotte ven i luften och träffade honom i bakhuvudet och fick honom att tappa veden han bar på. Han såg sig runt men kunde inte se någon, PANG ännu en kotte träffade hans bakhuvud. Han hörde ett skratt och blev arg, han sökte genom området med blicken och kunde fortvarande inte se någon. Ännu en kotte for mot honom men den här gången missade den, kom den från himlen? Han vände sitt ansikte uppåt och såg henne sittande i trädet med ett stort leende. Hon hoppade vigt ned bredvid honom och skrattade, han rodnade och vände sig snabbt om för att plocka upp den ved som han tappade innan. Han blev nervös och visste inte ifall hon skrattade åt honom eller med, han visste inte hur han skulle agera i den här situationen om han skulle skratta med henne eller ignorera henne. Han bestämde sig för det sistnämnda han gick tillbaka mot lägret och vände henne ryggen han vågade inte vända sig om ifall att hon fortvarande skrattade åt honom.

 

Flickan ropade efter honom och han stannade, han vände sig om för att höra vad hon ville. Hon såg lite sorgsen ut fast han vågade fortvarande inte se henne rakt in i ögonen utan fokuserade sig på munnen för att höra vad den sade. Han var frusen och kunde varken tänka, se eller höra. Lamslagen av hennes vackra yttre stod han där i flera minuter och kollade på flickan när hon pratade med honom. Hon skrattade till och slog till honom i huvudet och frågade ifall han lyssnade. Han tappade veden igen och stammade fram en ursäkt över sin klumpighet. Han böjde sig ner för att plocka upp veden och så gjorde även flickan, deras händer möttes och det brann i honom. För första gången vågade han se henne i ansiktet och utforska dessa vackra ögon som Freja måste ha givit henne. Han kunde se sig själv och hennes själ, han kunde se djupt i hennes inre och förstå hennes tankar samtidigt som han kände att hon kunde förstå honom. Hennes ögon ändrade form och hon blev skräckslagen, hon backade från honom i panik.

 

- Vad är det för magi du utsätter mig för? Skrek flickan.

- Magi? Vad menar du?

- Du såg in i min själ, i mitt inre och rörde om i mina tankar! Förneka inte detta!

- Det är min förbannelse som Loke har givit mig, gudarna har ej varit mig nådig. Sade pojken med en viskning.

En fågels sång hördes i fjärran och tystnaden mellan dom var total för fågeln fångade bådas sinne. Flickan tyckte synd om pojken och hade lugnat ner sig, men hon var på sin vakt för magi och trolldom var något man skulle vara försiktig med, det hade hennes mor sagt. Hon kollade in honom och förundrades över varför gudarna hade valt ut honom till att bära denna förbannelse. Hon gick närmre honom och tog tag i hans hand och kollade honom i hans blågråa ögon för att se ett tecken av Loke där i. Istället för att se det tecken såg hon passionens eld som lekte med hennes kropp och rörde var ställe som tände hennes låga, återigen bröts de loss men denna gång av honom.

 

- Ser du nu hur min förbannelse påverkar de människor runt mig? Loke har gett mig denna kraft för att jag aldrig ska få ro och ingen ska få ro med mig. Sade pojken med en sådan sorgsenhet att allt annat ljud försvann.

- Du kallar detta förbannelse, du tänder min låga, du tänder hela mig. Män skulle döda för den gåva du har, många har önskat att göra samma sak med Frejas överprästinna men aldrig för har denna eld vaknat inom mig. Sade flickan med en förundrande blick mot pojken.

- Frejas överprästinna!? Pojken gick ned på knä för att vissa vördnad för prästinnan.

- Detta är inte en förbannelse utan en gåva du har fått till skänks, du kan tända elden inom folk och detta är ej Lokes verk, utan Frejs.

- Förbannelse eller ej, så har den inte skänkt mig lycka, utan givit mig olycka och sorg överallt där jag går fram. Kvinnor som slåss om mig, män som försöker dräpa mig. Är detta en gåva? Ifall du har rätt att detta är Frejs verk så undrar jag hur lidelsens gud kan göra så mot mig. Skapa en lidelse inom mig som samtidigt förgör mig.

 

Pojken glömde nu bort sin blyghet vände sig om och gick tillbaka mot lägret, han var i djupa och tunga tankar och tog inte längre notis om det vackra runt honom. Flickan stod kvar i skogen och såg honom gå bort. Hon yttrade en mening som vinden bar till honom sedan vände hon sig bort. Pojken hörde vinden viska till honom den sade:

?Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.?

 

En av hans fars män hälsade honom tillbaka med ett glatt leende och hjälpte honom att bära veden. De småpratade på vägen och han fick reda på att de ska bli en stor fest inatt för att fira den kommande högtid, Alvablot (midsommar). Denna fruktbarhetens högtid, Freja och Frejs högtid skulle nu firas. Detta innebar att man blottade för en bra skörd och att få många friska barn. Här ska också Frejas prästinnor visa vägen till fruktbarhet genom samlag med en utvald av gudarna och Frejas överprästinnas barn ska bli det första barnet som visar hur året ska komma. Detta barn kommer att bli ett mäktigt sådant och han själv var ett sådant barn, det är här hans förbannelse kommer. För i detta samlag är det ej två människor som ligger samman utan dessa två blir gudarnas kraft och deras barn blir gjort av gudarnas kraft det är därför detta barn är mäktigt. Redan nu såg man förberedelserna för den fest där gudarnas utvalda skulle framträda, barnen satt vid brasorna och lyssnade på berättelser från de äldre medan männen gjorde i ordningen maten och mjödet. Han satte ner veden bredvid en brasa och satte sig med de yngre för att lyssna på sagorna som förtäljdes.

 

När Frej blev kär började den äldre och kollade på honom,

- En dag smög sig Frej upp i Lidskajlf, Odens högsäte där ingen annan än Oden fick vara då man kunde se allt som kunde tänkas se och detta krävdes en vis man. När Frej satt där och tog in hela världen så slängde han en blick mot Jotunheim, jättarnas land i norr och där fick han syn på jättedottern Gerd. Hennes armar lyster upp hela världen och Frej blev som besatt, han varken åt eller sov på flera dagar. Frej anförtrodde en av sina bästa vänner Skirner om vad han hade sett och bad honom att fria till Gerd. I utbytte mot detta så fick Skirner en gåva i form avFrejs häst, Blodighove som varken var rädd för eld eller rök. Skirner fick även låna Frejs magiska svärd Skräpp som kunde svinga sig själv. När Skirner kom till gården så var det Gerds pappa, Gymer som mötte honom och bjöd honom på mjöd. När Skirner lade fram sitt förslag till Gerd så nekade hon bestämt och efter mycket smicker så sade Skirner de mest fasanfulla sakerna skulle drabba henne och hennes far. Då gick hon med på det ifall hennes far fick det magiska svärdet Skräpp som gåva. Det bestämdes att Gerd och Frej skulle träffas om nio dagar i lunden Barre, men Frej var ändå orolig då han hade nu offrat det ända som kanske kunde rädda honom från döden i Ragnarök, men vad gör man inte för kärlek?

 

Hans far kallade på honom och ville att han skulle ta på sig det finaste han hade för att dom skulle möta en stor hövding som styrde detta land och där skulle också festen vara. Hans far beordrade alla hans män att ta på sig sina finaste kläder för att göra gott intryck och för att visa att hans mannar var ryktbara män som hade ett bra liv med honom som hövding. Han gick ut i sina nya kläder, manteln svajade några centimeter över marken och hans brynja glänste i solens sken och många damer tog en extra blick på honom. Han var inte direkt vacker till utseende men hade något annat, en inre kraft som man kunde känna. Det var denna kraft som drogs deras intresse till honom. Hans far såg stolt på honom och kallade på deras hästar som skulle föra dom till den store hövdingens läger. Dom red under tystnad och han tyckte det var bäst så, att sitta där på sin häst och rida genom skogen samtidigt som man tar in helheten på det vackra och det levande. Han älskade naturen, den var så perfekt allt var i balans och allt var värt något. Det hela var inte sämre att personen som red framför honom var Frejas överprästinna, han undrade vad hennes namn var men var också för feg för att våga rida fram och fråga. Han fick det svårare och svårare att koncentrera sig på naturen och hans blickar gled mer och mer mot henne men efter en snabb blick mot hans far som såg galen ut vågade han ej se på henne mer. Hans far red till honom

 

- Låt henne vara, hon blir bara trubbel viskade hans far till honom samtidigt som han red tillbaka till täten.

 

Återigen så såg han mot naturen men han kände inom sig att den förlorade den glans som den hade innan och glansen var nu i henne. Han kände ett begär efter henne, han ville ha henne och han ville att hon skulle vilja ha honom. Men han stålsatte sig för att inte ge henne några blickar som de flesta andra i ledet gav henne, han stålsatte sig och försökte med sin kraft att förundras över fåglarna som flög över dom, eller hjorten som sprang bredvid dom. Men likt räddad av tiden så kom de fram till byn där festen skulle vara. Den store hövdingens folk var redan här och hade börjat med förberedelserna och han insåg att dom inte skulle behöva göra så mycket. Han tyckte det var skönt och steg ned från sin häst för att utforska området då han gärna lyssnade på sin fars råd som brukade vara visa och han ville inte förarga honom genom att prata med henne. Han tog med sig sin pilbåge ifall något skulle dyka upp, han var ute tills det mörknade och kände att magen krävde sin rätt av dagen och ville få mat. När han kom tillbaka så var allt redo för en fest, djuren grillades mjödet stod framme och man väntade bara på att hövdingarna skulle börja. Den store hövdingen ställde sig upp från sin plats och sorlet tystnade.

 

- Välkomna alla till den fest som är förberedelsen till Alvinblotet, välkomna kämpar ifrån söder, nord, öst och väst. Välkomna präster och prästinnor och välkomna halvgudar och gudar. Som ni vet är jag inte en man av många ord, det sägs att sådana män omger sig av många skalder och jag är inget undantag. Men först ska jag berätta varför vi är samlade, gudarna kräver en man som ska visa vägen i Alvinblotet, som ska ligga samman med Frejas överprästinna och denna man ska bestämmas genom det test som alltid funnits. Nu ska en av mina skalder få ordet för att beskriva testet.

 

Mycket mod krävs för att tämja djurens klor.

Rent sinne och starkt svärd,

Gott hjärta hjälper er väg.

Hedra gudarna ni skall,

Men även blidka livets garn.

I ett test ni nu skall gå

Där endast en kvar kommer stå

Och den skönaste mö kommer få

 

Rid norr tills en björn ni ser

En klo av denna jag måste er be

Den med störst skatt kan bege sig hem

Och få festa en natt som aldrig ges igen.

 

Han såg på sin far som var mörk i sinnet, han såg på henne som satt mellan dessa hövdingar. Han såg vad han var tvungen att höra, han skulle vinna henne, han skulle ta henne. Han såg mot sin far igen och gav ifrån sig en långsam nick sen reste han sig och gick. Han bad om sin häst, tog fram sitt svärd och spände bågen över ryggen, han tog en sista blick mot henne och kände en beslutsamhet som aldrig för hade funnits inom honom. Nu var det han mot alla andra män som ville få henne, nu var det han mot den största björnen. Fast innan han red skrek hon hans namn i vinden så endast han kunde höra henne.

- Alvin, svik mig ej ty jag är din.

(Blotet i sig kan variera från hur verkligheten var även testet, ifall något annat ej stämmer var vänligen kommentera detta)

Passion, Kärlek för mig är dessa ord legender, myter och sägner. Något som händer i sagornas värld och ej i min eller den verkliga världen. Över allt ser man personer som uttrycker att dom älskar någon och alltid kommer att göra detta och jag frågar mig själv varför? Hur kan dom vara så säkra på sina känslor om flera år bara för att dom har intalat sig själva att dom älskar någon. Bara för att dom har valt en person att älska och få samma "känsla" tillbaka innebär det att känslorna aldrig kommer att avta? Innebär det att det dom verkligen känner är kärlek? Hur vet vi att känslan kärlek är kärlek?

Jag själv vill inte kalla kärlek för kärlek, jag föredrar namnet passion. Jag tror att passion är något man väljer för var människa, man gör detta omedvetet. Det är som ett behov, något vi alla behöver och således skapar där vi har en realistisk chans att uppnå det. Jag brukar vara den som beundrar världen och allt vad det innebär, jag brukar vara den som gör saker onåbara och högre än vad de är. Men jag kan inte göra så om passion, jag kan bara inte förgylla det och försöka förklara hur fint och bra det är. Jag kan inte göra något sådant för då förlorar det glansen för mig, då förlorar det all innebörd för mig.

Min vän beskriver kärlek så här "Kärlek är bara ett parfymerat ord för fortplantningsdrift." Vi brukar ofta baktala passion och förskasta den verkan det kan ha på människor. Vi två brukar spotta på passion men innerst inne så längtar vi efter den för vi vägrar tro att den känslan som folk kallar passion är passion, då vi kräver något starkare, något större. Vi kräver att man inte ska tycka om någon och enkelt säga "Jag älskar dig" trots att vi båda har gjort det någon gång.

För mig är passion större än något annat och står över saker som moral. Passion kan få oss att göra saker som ej trodde vi kunde och saker som man ser som "fel". Men det är inte det som förklrar passion, inte handlingarna hur man gör utan hur man känner. För jag kan ärligt talat inte säga hur kärlek ska kännas eller hur det känns, jag tror ingen kan göra det. Men det hindrar oss inte för att glorifera det och påstå att det finns, för trots allt jag kan ej heller förneka dess existens.

Jag önskar en dag att jag ska råka ut för denna passion, som ska få mig att höja mig över allt annat och känna något speciellt. Men ändå så tror jag inte att det finns, kanske för att bli glatt överraskad när jag bevisas fel eller för att jag djupt inom mig inser att det helt enkelt inte finns.

En kall och blåsig september natt är skådeplatsen där en ensam ung man är ute och vandrar. Han är tyngd till sinnet och njuter inte av det som är runt honom, dock så vet han att han håller av det men kan inte känna den känslan som han brukar. Kullen som är upphöjd framför honom och de små husen till vänster lockar honom inte längre, han har förändrats inombords och söker nya flyktiga sätt att finna sin inre frid än i samhällets natur. Han känner en sorts rastlöshet blandat med frustration över att alltid känna sig oförståd eller rent ut sagt hatad. Hans funderingar går vidare och rör hans egen ensamhet, varför är han så ofta ensam? Väljer han det själv och söker sin egen ensamhet, är det hans viloplats där han drömmer sig bort från det samhälle han lever i och hoppas och tror på något bättre. Han erkänner att han är en drömmare, att han vill så ofta bara blunda och flyga iväg för att glömma och ignorera det svek han dagligen ser i tidningar, tv, folket och samhället. Vissa väljer att omge sig med vänner för att känna en sorts vila och fred med sig själv, för att glömma allt annat. Han väljer ensamheten som sin vän och hyser den med stor passion.

En fråga når honom när han vandrar förbi det dagis som han tillbringade ett år på när han var liten, frågan undrade vad han skulle välja mellan att alltid vara ensam eller alltid tillbringa sin tid med sina vänner. Detta var för honom ett svårt val, ni förstår att all säkerhet och styrka låg i den ensamhet han så ofta omslöt sig inom men kärleken låg i hans vänner och familj. All säkerhet till livet sina egna tankar var i ensamheten men all passion låg hos de som han såg som sina vänner. Kvittar hur han grubblade så kom han inte fram till ett beslut vad han skulle välja, för det val han ville ta låg i en perfekt balans mellan ensamheten och hans vänner där han skulle få det bästa av båda. Där han behövde den tid för sig själv samt den gemenskap och känsla man endast kan få med andra.

Men en eld brann inom honom, en eld gjord av passion, en eld gjord av strävan efter närhet. Han vill kunna kasta sig ut i havet av en känsla att bli mottagen med det mottagande han vill ha och ge. Där även en eld brann för honom, omöjligt han så ofta påstår. Tron på kärleken , tro på kärleken till honom att den ens skulle finnas får hans mun att le. Kanske skjuter han upp denna tanke och förkastar den för att bli överrumplad när det väll händer om det händer. Som en överraskning han aldrig hade väntat sig, som en dröm som slår in. Att två människor därav en han delar passion till varandra och visar den. Låter inte sig drunkna i moraliska lagar och strävan utan lyfter sig bortom detta och över dessa "rätt" och "fel" där endast där i det land där allt är tillåtet och inget förbjudet vistas och höjs och får allt att kännas bättre och mer verkligt. Eller så drömmer han att tanken på det skulle kunna slå in, att han med hjälp av en annan skulle kunna bryta det moraliska som förslavar världen. Där man kan göra det man känner för, där man kan göra det som man själv anser är bäst.

Han längtar efter passionen, han vill visa vad han kan och få henne att njuta så som bara han kan få henne.
Han vill aldrig mer i frågasätta ordet passion ej heller dess existens om honom.

Förgör moralens lagar och återinför vår existensrätt.

I ett rus befinner jag mig just nu i, jag är en skadeskjuten kråka som försöker flyga men jag kan inte. Allt tynger ner mig och efter alla försök inser jag att jag kanske aldrig kan flyga. Jag är defekt, ja jag är sannerligen defekt. Jag saknar allt det som man ska ha och istället har jag det som missgynnas och i försök utrotas. Jag är sannerligen en skadeskjuten kråka, kolsvart inuti och kan inte göra det jag är skapt för, flyga. Men min mitt kålsvarta inre hindrar mig från undergång då den bygger mig med den förmjukelse så jag blir resistens all de hemskheter som jag ser var dag.

Jag ska inte ljuga för er, jag hatar det samhälle jag lever i, jag hatar den värld jag lever i men jag har accepterat den. Detta är min lott och det är min uppgift att försöka uppnå en förändring så jag kan skapa något nytt, något där ideal som ära, heder, rättvisa och vishet är ledande. Där harmoni är inte ett ord i en ordbok utan ett levnadssätt i samhället. Jag strävar mot en ström så stark av får som vägrar att inse vart vi är på väg, jag strävar emot undegången av vår värld, min värld.

Jag skräms inte av undergång inte min egen i alla fall. När den tiden kommer att jag ska sluta mina ögon så är det inte en tid av sorg utan av lycka. Jag längtar med en liten pojkes nyfikenhet vad som händer efter döden, är allt svart eller kommer jag till helvete? Egentligen spelar det inte så stor roll vad som väntar mig för det är nu jag lever, det är nu jag fortvarande andas. Det är här mina vänner finns och de saker som jag håller av. Det är här min framtida avkomma kommer att vandra och det är här min kraft kommer ifrån.

Ibland önskar jag att jag hade en tidsmaskin och kunde åka tillbaka runt år 700 för att se hur det var, för att få veta om detta samhälle förtjänar de lovord som jag så ofta ger det. Här i detta samhälle där den moral vi ser idag ej än var uppbyggd i detta förlovade land och där man gjorde sina handlingar i grunden för konsekventerna inte för vad som anses rätt eller fel. Men min tidsmaskin är på ingång och det är min sömn, för i drömmarnas värld är inget omöjligt. Nu ska jag resa tillbaka till tiden.

Det sägs att alla får sina femton minuter i rampljuset och idag verkar jag har fått mina. Det är Motpol bloggaren Oskorei som har uppmärksammat mig och givit mig fina lovord som;

Stormen ven utanför fönstret och regnet smattrade på rutorna. Natten var under dessa två människor, en pappa med sin dotter. Dom låg och lyssnade på stormens skrik och gatlampornas svaga lyse genom regnets piskande andetag. Flickan var inte gammal runt elva år och såg väldigt glad ut när hon låg där och delade detta ögonblick med sin kära far.

- Pappa, kan inte du berätta en saga?
- Jo, det kan jag väll. Vilken saga vill du höra?
- Berätta en du har kommit på sade flickan lite gladare.
- Okej, vänta lite ska bara komma på något.

- Det du ska få höra nu fick jag höra av min far, din farfar och han fick höra det av hans far. Denna historia har berättats i flera generationer i vår släkt och vad jag vet aldrig ändrats.

Den handlar om ett skepp med en drake stänkt i blod i fören och många tappra män vid årorna. Detta skepp har inget namn för det är ovanligt att se det, då du kan endast se det i dagar som den här. När mörkret är totalt och vindarna tjuter och ropar på skeppet. I blixtarnas ljus färdas skeppet och i åskans mullrande stämma kan man höra besättningens rop. Historien lyder att besättningen som bestod av de tappraste och de sista vikingarna blev för evigt dömda av den forna sedens gudar att vakta vår värld mot den ondska som hotar oss. Dess kraft fanns i de skaror som fortvarande nyttjade den gamla seden och tillbad gudarna, men sveket som drabbade folket kom ej från den yttre världen utan den kom bland folket. När fler och fler svek sina ideal och sin tro så förlorade detta mystiska skepp sin kraft. Man säger att de är odödliga men det är fel, för de har varit nära döden nu i flera hundra år då de människor som tillber gudarna minskar och åter minskar gör att vårt sista försvar blir allt svagare och kan ej motstå alla de attacker som drabbar vårt land och oss. Men än är hoppet inte ute för skeppet för det finns fortvarande dem som tillber och tror på den historia och kultur som levde här innan oss. Detta gör att skeppet fortvarande har den livskraft att i stormiga nätter kunna åka ut och med hjälp av oss och stormen kan mota de faror som håller på att driva i land i vårt nordliga land.

Min far sade att skeppets ledare hette Torbjörn och att han fick detta namn efter den krigiska guden Tor och den björn som sades tog hand om honom i hans barndom. Men detta är ej säkert då han har haft många namn genom tiderna varav ett var Vittfarne. Således var mannen en fruktad och respekterad man där ingen ville möta honom eller hans mannar i strid och ej mindre komma i hans onåd. Hur han kom på skeppet är desto klarare då han var i tjänst hos guden Loke där han fick som uppdrag att dräpa fyra förtrollade stenjättar i utbytte mot en önskan och Torbjörn lyckades med detta. Men listen hos Loke var stor och hans önskan om evigt liv blev hans förbannelse. Men han fick ett vilkor att bryta sin förbannelse och det var ifall han skulle kunna ge Loke fyra hjärtan som var dräpta från den visaste, den mest hedersamaste, den modigaste och den starkaste. Men Torbjörn vägrade och valde hellre att leva sitt liv med sitt drakskepp då dessa fyra saker prisade Torbjörn mer än något annat och således kunde han ej utföra det dåd som Loke krävde för att tanken att dräppa de som bar på det som han såg som gott skulle vara för mycket. Torbjörn tyckte att han fick stå sitt kast och leva i evigheter, detta gjorde Loke väldigt förgrymmad och han dömde Torbjörn till att varje stormig natt segla ut för att möta faran.

Så för sina ideal så styr nu Torbjörn sitt skepp i syfte att skydda oss mot de mörkerkrafter som ej vill oss väll och han slåss mot var fara som syns på våra öppna hav. Ett fåtal personer har till och med sätt skeppet med Torbjörn i fören i luften där den rider på molnen för att slåss mot de faror som kommer den vägen. Din farfars farfars farfars far såg själv detta skepp när han var en ung man och han hörde vikingarnas vrål i åskan när striden började och såg hur blixtarna omgav skeppet och lyste upp dess styrka. Han minns det väll för att den natten hade han begett sig till havet för att ta in sina fiskenät i skydd för den storm som var på väg. Under månens uppgång såg han först ett främmande fartyg som styrde mot honom, dessa främlingar attackerade hans skepp och skulle precis dräpa honom när blixten slog ned mitt bland dom. Ur röken kom detta drakskepp med sin besättningar av vikingar som stormade skeppet och räddade vår släkting. Han stod där öga mot öga med Torbjörn och fick känna den kraft som genomsyrade den mannen och höra hans stämma som dånade som åskan. Han mindes varje stavelse för den röst kunde man aldrig glömma och Torbjörn sade till honom;

Jag kände en ovanlig känsla igår, jag kände en skräck inom mig som lamslog mig totalt. Jag var rädd. För när jag läste skolmördarens tankar i hans menifest igår så insåg jag att han är inte olik mig. Samma tankar som omslöt honom rinner i mig fast i hans fall var dom ofta lite mer extrema. Min rädsla väcker tvivel i mig och frågar mig ifall jag skulle kunna mörda folk, långt där inne i mig så tror jag att jag skulle kunna göra detta. Inte för min egen skull utan för min saks skull. Mina tvivel frågar mig om jag skulle kunna ta en pistol och bege mig till en skola och skjuta ner en massa personer som ej har gjort mig något utan som beskyddar det system som vi omsluts av. Mina tvivel frågar mig ifall jag skulle kunna trycka av avtryckaren utan att få en känsla av ånger eller liknande inom mig. Mina tvivel frågar mig också ifall jag kommer att bli som honom aldrig lycklig när jag blir ännu mer upplyst än nu, när jag inser att jag inte hör hemma här och enbart kommer att resa runt i en rastlös kropp. För när jag läste denna mening av honom så blev mitt blod till is för själv har mina tankar rört i detta ämne.

Director
Subscribe
Sturmgeist89
Style: Variety
Joined: October 19, 2007
Last Login: 3 hours ago
Videos Watched: 188
Subscribers: 48
Channel Views: 10,896
aka NaturalSelector89 (3/15/2007 - 10/19/2007).

YouTube suspended my previous account but I am back now :) My new account
name is German and means "Stormspirit" in English.

http://rapidshare.com/files/68 015773/Pekka-Eric_Auvinen___Jo
kela_High_School_Massacre.zip
Name: Pekka-Eric Auvinen
Age: 18
Male from Finland.

Natural Selector?s Manifesto

 

How Did Natural Selection Turn Into Idiocratic Selection?

 

Today the process of natural selection is totally misguided. It has reversed. Human race has been devolving very long time for now. Retarded and stupid , weak-minded people are reproducing more and faster than the intelligent, strong-minded people. Laws protect the retarded majority which selects the leaders of society. Modern human race has not only betrayed its ancestors, but the future generations too. Homo Sapiens, HAH! It is more like a Homo Idioticus to me! When I look at people I see every day in society, school and everywhere... I can?t say I belong to same race as the lousy, miserable, arrogant, selfish human race! No! I have evolved one step above!

 

Naturality has been discriminated through religions, ideologies, laws and other mass delusion systems. Individual, who is going through his/hers natural power process and trying to live naturally, but is being told that the way he acts or thinks is wrong and stupid, will usually have some reactions which might be considered as "psychological disorders" by the establishment. In reality they are just natural reactions to the disruption of natural power process. They will have some of the following (depending on individual's personality): feelings of inferiority / superiority, hostility, aggression, frustration, depression, self-hatred / hatred towards other people, suicidal / homicidal thought etc... and it is completely normal.

 

Humans are just a species among other animals and world does not exist only for humans. Death and killing is not a tragedy, it happens in nature all the time between all species. Not all human lives are important or worth saving. Only superior (intelligent, self-aware, strong-minded) individuals should survive while inferior (stupid, retarded, weak-minded masses) should perish.

 

There is also another solution to the problem: stupid people as slaves and intelligent people as free. What I mean is that they who have free minds, are capable of intelligent existential and philosophical thinking and know what justice is, should be free and rulers... and the robotic masses, they can be slaves since they do not mind it now either and because their minds are on so retarded level. The gangsters that now rule societies, would of course get what they deserve.

 

Of course there is a final solution too: death of entire human race. It would solve every problem of humanity. The faster human race is wiped out from this planet, the better... no one should be left alive. I have no mercy for the scum of earth, the pathetic human race.

 

Collective Deindividualization: Totalitarianism & Delusions Of Democracy

 

Collective deindividualization is a phenomenon where individual will be trained as part of the mindless herd controlled by state, corporation, church or some other organization, group, ideology, religion or mass delusion system and adopt it's rules, morality and codes of conduct. This phenomenon has been familiar in all despotic, authoritarian, totalitarian, monarchist, communist, socialist, nazi, fascist and religious societies troughout history. Also, the modern western democratic republics have the same phenomenon. It is just done so that people will think they are free and don't realize they are being enslaved. Majority of people in society are weak-minded and ignorant retards, masses that act like programmed robots and accept voluntarily slavery. But not me! I am self-aware and realize what is going on in society! I have a free mind! And I choose to be free rather than live like a robot or slave. You can say I have a ?god complex?, sure... then you have a ?group complex?! Compared to you retarded masses, I am actually godlike.

 

Totalitarian governments rule people through education system, consumerism, mass media, monopoly on the legitimate use of physical force (police, military)  and laws discriminating people who think differently than the majority.  Democracy... you think democracy means freedom and justice? You are wrong. Democracy is a dictatorship of the moral majority... and the majority is manipulated and ruled by the state mafia. Modern western democracy has nothing to do with freedom or justice; it is totalitarian and corrupted system. Laws are made over the heads of the people and  people are being brainwashed to support the system and connected to the institutional structures immediately after their birth. Societies are being ruled by manipulative and charismatic politicians who only care about the interests of majority, and who do not base their decisions on reason but emotions and feelings of the masses. These masses let the authorities of state to make all the important decisions for them. The masses will get an education, they study, get a job, go to work and vote in elections. They think they are free and don?t criticise or question the system. They have become robots. It is like a constructed mechanism in mind, that leaves little choice for an individual to think, talk and act independently.

 

Three Kinds Of Humans

 

There are three kinds of human personality types in this world:

1)      individualistic human (3% of the world population)

2)      manipulative human (3% of the world population)

3)      mass human (94% of the world population)

 

#1 & #2 type of personalities are intelligent, creative and self-aware. They have chosen bit different paths paths. #3 type of personalities are less intelligent and less creative, weak-minded people controlled by #2 type of personalities. The percentages are only estimations though but are based on Gaussian distribution and history of human race and how humans have organized into societies. And this is the way it has always been ever since humans started to organize into communities.

 

Another way how to divide people is bit different but is based on the same facts,  human nature and history. The division is based on the level of intelligence and quality of mentality:

1)      intelligent (3% of the world population)

2)      slightly retarded, so called ?normal people? or ?robots? (94% of the world population)

3)      highly retarded, ?vegetables? (3% of the world population)

 

Total War Against Humanity

 

Hate, Im so full of it and I love it. That is one thing I really love. Some time ago, I used to believe in humanity and I wanted to live a long and happy life... but then I woke up. I started to think deeper and realized things. But it was not easy to become existential... knowing as much as I know has made me unhappy, frustrated and angry. I just can?t be happy in the society or the reality I live. Due to long process of existential thinking, observing the society I live and some other things happened in my life... I have come to the point where I feel nothing but hate against humanity and human race.

 

Life is just a meaningless coincidence... result of long process of evolution and many several factors, causes and effects. However, life is also something that an individual wants and determines it to be. And I'm the dictator and god of my own life. And me, I have chosen my way. I am prepared to fight and die for my cause. I, as a natural selector, will eliminate all who I see unfit, disgraces of human race and failures of natural selection.

 

You might ask yourselves, why did I do this and what do I want. Well, most of you are too arrogant and closed-minded to understand... You will proprably say me that I am ?insane?, ?crazy?, ?psychopath?, ?criminal? or crap like that. No, the truth is that I am just an animl, a human, an individual, a dissident.

 

I have had enough. I don?t want to be part of this fucked up society. Like some other wise people have said in the past, human race is not worth fighting for or saving... only worth killing. But... When my enemies will run and hide in fear when mentioning my name... When the gangsters of the corrupted governments have been shot in the streets... When the rule of idioracy and the democratic system has been replaced with justice... When intelligent people are finally free and rule the society instead of the idiocratic rule of majority... In that great day of deliverance, you will know what I want.

 

Long live the revolution... revolution against the system, which enslaves not only the majority of weak-minded masses but also the small minority of strong-minded and intelligent individuals! If we want to live in a different world, we must act. We must rise against the enslaving, corrupted and totalitarian regimes and overthrow the tyrants, gangsters and the rule of idiocracy. I can?t alone change much but hopefully my actions will inspire all the intelligent people of the world and start some sort of revolution against the current systems. The system discriminating naturality and justice, is my enemy. The people living in the world of delusion and supporting this system are my enemies.

 

I am ready to die for a cause I know is right, just and true... even if I would lose or the battle would be only remembered as evil... I will rather fight and die than live a long and unhappy life.

 

And remember that this is my war, my ideas and my plans. Don?t blame anyone else for my actions than myself. Don?t blame my parents or my friends. I told nobody about my plans and I always kept them inside my mind only. Don?t blame the movies I see, the music I hear, the games I play or the books I read. No, they had nothing to do with this. This is my war: one man war against humanity, governments and weak-minded masses of the world! No mercy for the scum of the earth! HUMANITY IS OVERRATED! It's time to put NATURAL SELECTION & SURVIVAL OF THE FITTEST back on tracks!

 

Justice renders to everyone his due.

 

- Pekka-Eric Auvinen (aka NaturalSelector89, Natural Selector, Sturmgeist89 and Sturmgeist).

I also use pseydonym Eric von Auffoin internationally.

Country: Finland
Occupation: Unemployed Philosopher, Outcast
Companies: Human Race (evolved one step above though)
Interests and Hobbies: Existentialism, Freedom, Truth, Misantrophy, Social /
Personality Psychology, Evolution Science, Political Incorrectness, Women,
BDSM, Guns (I love you Catherine), Shooting, Computer Games, Sarcasm, Irony,
Mass / Serial Killers, Macabre Art, Black Comedy, Absurdism
Movies and Shows: The Matrix, A View To A Kill, Falling Down, Natural Born
Killers, Reservoir Dogs, Last Man Standing, Full Metal Jacket, Dr. Butcher
MD (aka Zombie Holocaust), Saw 1-3, Lord Of War, The Deer Hunter, True
Romance, The Untouchables, 28 Days Later, 28 Weeks Later, Idiocracy, They
Live, Apocalypse Now, End Of Days, The Shining, The Dead Zone, Dr.
Strangelove, House MD (TV), Monty Python, TV Documentaries Relating To
History
Music: KMFDM, Rammstein, Eisbrecher, Nine Inch Nails, Grendel, Impaled
Nazarene, Macabre, Deathstars, The Prodigy, Combichrist, Godsmack, Slayer,
Children Of Bodom, Alice Cooper, Sturmgeist, Suicide Commando, Hatebreed,
Suffocation, Terrorizer
Books: Fahrenheit 451 (Bradbury), 1984 (Orwell), Brave New World (Huxley),
The Republic (Plato), all works of Nietzsche

Sitter nu här igen, förvånad över den förvandling min kropp har gjort i min vita tröja som är från 1990-talet. Månader av kostförbättring och träning har gett en liten gnutta ljus i min kropp. Det är först nu när man förbättrar sig själv som man insåg hur illa man tyckte om sin förra gestalt. Missförstå mig inte, jag hade accepterat den och således inget öppet hat mot den men jag ville förbättra den och mer än vad jag trodde. Det är nästan som jag får lust att knäppa en bild av min kropp när jag ser den i min vita tröja och dessa svarta shorts. Det verkar som egocentering blir dagens ämne men jag ska sluta försöka beundra mig själv så gott det går, ni förstå jag är väldigt vacker. Nej nu ljög jag för er, jag är inte speciellt vacker men vad gör det? Det är inte direkt som ni dömer mig för mitt utseende när ni inte ser mig, ärligt talat skulle jag inte bry mig heller ifall ni tyckte jag var ful.

 Men så är det, när människor kan leva utan de krav som byggs på en för var dag så inser man också att man bryr sig över huvudtaget inte vad folk tycker om en. Nu ska jag ju inte försöka få er att skita i allt ni gör och ha den mentaliteten utan ni ska använda den till en drivkraft. För alla era handlingar utgör en enhet och den enhet är en själv. Allt jag gör speglar mig och således är mina handlingar mig. Detta kan göra att så länge du är sann mot dig själv så vet du vad du är och behöver inte söka detta i vad andra människor tycker om dig. Alla människor behöver uppmärksamhet men det sökande vi har i dagens samhälle är till en sådan gräns att man blir rädd. Unga flickor som visar nästan hela brösten på var fotografi för att pojkarna ska uppmärksamma dom, unga pojkar som försöker se och bete sig äldre för att flickorna ska upptäcka dessa. En ond cirkel i sökade efter att vara något för någon annan än sig själv. Man skapar en skuggbild av sig själv mot samhället som inte alls behöver stämma överens i vad man egentligen är. Alla dessa ideal som vi ser världen över som alla ska vara som äcklar mig, det är en sorts hyckleri. Var så här, gör så där bla bla bla. Man vill bara ta en träpåk och stänga av TV-apparaten med en massa våld. För dessa "idoler" ser vi inte längre än på TV, dessa så kallade idoler ser vi aldrig i verkliga livet. Varför? Jag tror och verkligen hoppas av hela min själ att dom inte heller orkar ha den masken som deras lobbyister har skapat till dom. Där dom ska vara så jävla perfekta, där dom ska vara på det äckliga hollywood sättet som är ett ideal och tydligen den "rätta" vägen för att bli upplyst och någon sorts gud. Men den viktiga frågan är vems är felet? Det är vårt, det är vi som har tillåtit detta att ske och det är bara vi som har kraften att ändra det. Vi måste alla ta vårt ansvar och förändra en sjuksvärld ideal, men vad vet jag? Jag kanske bara är en liten röst i ett hörn som är så svagt mot hollywoods starka lampor och röster att jag försvinner, att det gör att jag har fel. Förresten glöm allting jag har skrivit, glöm mig och allt detta för det kanske är lättare att leva i dumhet och inte se världen med mina ögon. Det är kanske lättare att bara vara nöjd med allt och aldrig vilja förbättra något. Det är kanske bättre att leva i lögnen istället för sanningen för det ända sanningen gör är att göra människa upprörda över hur allt är. För när dom ser sanningen så har dom två val;

1. Tro på vad jag påstår och försöka ta de första kliven ut i den nya världen med de nya reglerna där allt är nytt.

2. Kalla mig allt vad samhället har lärt folk att hata så som rasist, nazist, fascist, antisemit och allt annat trams. Varför gör dom detta? För att det nya skrämmer dom, dessa varelser lutar sig hellre mot de platser där allt finns framför dom i trygga regler och ologiska val som bygger deras vardag.

Trygghet framför sanning? Skjut mig ifall jag väljer trygghet.


Fotnot:
Med sanning menar jag det som är vetenskapligt bevisat och inte definitionsfrågor.

De ylande vargarna från mannens inre pressar honom att fortsätta i den mörka natten där endast månen lyser upp världen. Knastrandet från grusvägen mannen gick på var det ända ljud som tilläts att komma av världen där mannen var totalt ensam med ingen att ty sig till. Men det var så han tyckte om det, när han var helt själv och i tystnadens mörkerskugga som han kunde gömma sitt sinne i. Just där så avlastade mannens bördor och han kände sig mera mänsklig än någon annanstans. I denna mörkerskugga befann sig mannen just nu och med ett snett leende han mötte världen, den värld som han så innerligt älskade att hata. Men dock så missförstå inte detta mörkersinne för han älskade livet, han kunde älska men dock så kallade han det inte kärlek. I en diskussion där han fick se ett av sina få nederlag så kom dom fram till att kalla kärlek för passion och mannen kunnde känna passion. Men det som mannen allt för ofta kände inom sig var en bitterhet blandat med begär. En bitterhet över livet men samtidigt ett begär att leva livet. I denna paradox som svartade ner mannens sätt att leva men upplyfte allt runt honom som han ansåg var något värt. Ni förstår att när man lever i ett sådant mörker som är omslutet av sorg, bitterhet och en sorts olycklig lycka så blir allt det man suktar efter extra upphöjt och livet var en sådan upphöjd sak som mannen suktade efter, passion var en annan. Det kanske låter konstigt att mannen suktade efter livet då han levde men det liv han lever är inte ett liv enligt honom för att denna man delar sin själ i två. En varg och en människa som slåss om mannens sinne och sin fullvärdiga plats i själen. Den andre kan inte leva ifall den andre lever och således är det ett krig i mannens själ som förgiftar hans värld och hans sinne.

Passion är en annan sak mannen också höjer till skyarna då han anser att det är så rent och oskuldsfullt men samtidigt smutsigt och kan få människor att bryta de moraliska lagar som omsluter dom och således är ett sorts glimt av hur livet egentligen skall vara. Detta liv där man slipper foga sig för de makter som bryter ned det man har kärt, det han har kärt. När han tänker på detta så börjar tårar rinna i mannens ögon för den hopplöshet som han känner mot världen och dess ideal tynger honom, han känner sig olyckligare än innan och det känns som att den styrka som brinner i hans bröst brinner nu med ett vaxljus låga. Mannen har allt från ett dåligt liv då han har goda vänner, en kärleksfull familj men dock ingen som förstår honom förutom en person som är lika oventande att dom delar samma sak, ett begär för både livet och varandras tankar. Men dock var de fast i roller som ingen av dom har kraften att bryta då de bryter mot deras ideal som bygger deras världar. Men ack så kan begär och kanske passion ta fram sin smutsiga sida och hjälpa dessa två varelser att bryta deras moraliska världar och få avnjuta de stunder där deras begär går på agendan och livet är lika smutsigt samt vacker som det ska vara.

Men mannen var också rädd för ty äkta passion hade aldrig mannen känt för då endast den avsaknad av själva passionen har mannen känt. Ni förstår att när alla runt omkring en blir "förälskade" så känns det som något fattas i en själv för man ej älskar någon. Detta kände mannen för längesedan och tvingade bort alla tvivel och förförde den kvinna som han såg att han kunde göra lycklig. Nej förförde är inte det ord mannen skulle använda, utan han stal henne från en annan man som trodde att han älskade henne innerligt. Han stal henne för sina egna egoistiska behov, där han äntligen skulle få känna "kärlek" eller passion som vi kallar det här. Han var dömd att misslyckas och var olycklig vissa stunder när hans undertryckta känslor kom tillbaka. Mannen tog lärdom av detta och förstod att det går inte att skjuta undan sina känslor för de kommer tillbaka med en större kraft och en dag kvittar hur stark man är så vinner de kampen över den känsla du har. Han insåg sitt fel där han var för en av de första gångerna i livet en populist och följde strömmen för att känna kärlek för mannen vill ej se sanningen att han var annorlunda, men annorlunda är han och kommer att förbli. Han kunde inte vänta på passionen skulle komma krypande till honom utan han skapade den med en egoistisk inriktning och således är det inte passion utan likt något låtsas, som en klonat äpple eller liknande. Samma känsla men ej samma sak.

Detta val som mannen gjorde här hatade han sig själv för men han ångrade sig inte då det kändes rätt för stunden och var således värt att gå på. Men likt massor av andra val som gjorde att mannen krympte framför sin egen spegelbild och sågs likt krälande som ett av de barn som den andra julens ande tar fram under sin rock i Dickens julsaga, så avskydde han sina beslut då dom förde honom i stoftet. Han skyllde många av dessa val på hans mänskliga själ som han såg som svagheten i sig själv, där detta var genuint mänskligt att allt för ofta vara svag i sinne och kraft. Han såg ner på mänskligheten då den försöker alltid att kontrollera det som är vackert och evigt för att kunna styra detta så vi, människor inte inser att vi inte är de som styr världen. Men han hatade även den andra sida av sin själ, vargen som finns inom honom och ger honom den blodtörst som gör att han lever i ensamhet och i en bitterhet i avsaknaden av den lyckliga dumheten som mänskligheten kan skänka folk. Här var en till paradox i mannens liv, han strävade efter att bli det han hatade, han ville bli mänsklig. Detta narcissistiska beetende var djupt förankrad i mannen och för att beskriva det lättare skulle man kunna säga att han älskade att se ned på sin misslyckade del och se sig själv kräla i stoftet. Denna självhädelse var som passion för mannen, men han älskade också att hylla det starka inom honom då han såg sig själv som renare och mer överlägsen än människorna som var felbara.

Men idag så hade mannens båda sidor fått en till motståndare som krävde sin plats och detta var tanken som kom från hans sinne och gjorde intrång i hans själ. Som så ofta så var det en kvinna som påverkade detta intrång, och han undrade om hon lekte med honom. Inte för att det skulle göra något då han tar inte lätt åt sig vad andra gör mot honom utan för att dessa falska förhoppningar om lustars eldar och dess begär rovar åt sig hans uppmärksamhet och bara tanken att han kunde få denna kvinna att känna ett begär till honom samtidigt som han vsste att han kunde ge henne den tillfredställelse som hon aldrig för hade kännt gjorde honom uppspelt. Han visste att han hade en gåva att skänka njutelse till de han tyckte vara värd detta, men denna gåva gjorde honom också väldigt egocentrerad när det gällde detta. Men även de krav han satte på sig själv om att var gång njutelsen de ska uppnå en njutelse gjord av honom för henne, stötte bort honom från en bit av verkligheten som kallas misslyckande för var gång kan inte ens gudarna göra en nöjd.

Han var rädd för att misslyckas men också för att ingen ska förstå honom, ifall kvinnan leker med honom så förstår hon inte honom och således är han ensam igen på jakt efter den som ska förstå honom. Detta gör honom rädd, kanske hans enda rädsla då han är inte rädd för att dö då döden är något som väntar alla. Han försöker räkna upp sina rädslor men kommer bara på en till, det är hur han dör. För det är skillnad på att dö och hur man dör, då denna fobi kan man kalla det spökar för hans inre. Många gånger har han vaknat svettig om natten för att åter påminnas att när ögonblicket kommer så är han för feg för att stå upp för sina ideal och de mål han har sagt att han ska kämpa för. Men i den likgiltighet han lever i så vet han innerst inne att denna feghet kommer att vara som bortblåst när väll döden står vid hans port och vill hämta hans kropp. För ingen ska kunna säga att mannen inte gav sitt liv för det han trodde på. Ingen ska kunna säga att mannen var en hatisk person som var feg, utan de minnen som ska lysa i mörkrets vrå är eldar om kärlek, ära, heder och trofasthet. Dock om hans liv var i ensamhet så var aldrig hans kamp det. Nu menar jag inte kampen mot livet utan kampen mot de hemskheter han såg i sin värld. De hemskheter som nu får mannen att gå hem i nattens tystnad. Det är här vi lämnar honom tills en annan gång.

Ett tänkvärt citat