...

 

Regnet vräker ned och den gråmulna himlen öppnar sig för vår kära vän Stäppvargen. Kylan som omsluter hans kropp får han att blunda av njutning, smärtan som finns inom honom delas med det vackra som är runt honom.  I hans kropp växer frågor fram, tankar kommer och ögonen blir tunga av att se det landskap som sakta förpestas och degraderas till något vanskapt. Detta dekadens är inget nytt och ej heller de tankar som vår Stäppvarg bär inom sig är nya. Likt Tes-buddhismen så är det osvarliga gåtor som rör sig inom hans huvud för att nå det stadium som ej kan beskrivas med ord, för att åter finna den plats på berget över det dekadenta samhällets spjutspetsar.

Lycka blandas med sorg som blandas med frågor och sedans rinner ner i en fördärvarande spirall som bekräftar den första sanningen "Allt är ett lidande". För i sanningens namn så är allt ett lidande, allt det "vackra" har sitt slut och endast genom att acceptera detta så kan vi försöka utveckla oss och inse att det finns flera saker i världen än vad vi ser dagligen. För den lycka som vi håller fast vid är allt för ofta en materialistiska "lycka" som kommer att försvinna men medan vi, människan är kvar. Vi bygger våra liv genom ett förnekande mot denna regel och försöker ta genvägar för att uppnå den lyckan då vi ej vill lida.

Men vi förstår inte att det kvittar hur snabbt man springer så måste du stanna någon gång och när du väl stannar så kommer lidandet att ta dina klor. Vi bygger våra liv på materialistiska behov och lägger våra spirutella behov i någon låda och "råkar" tappa bort nyckeln så vi ej kan öppna lådan igen. Vi strävar efter nuets behov som råkar vara materialistiska men vi glömmer de kvarstående, de spirituella som våra barn måste få uppleva och vår framtida natur för att kunna växa och frodas. Vi fördävrvar den jord vi lever på för saker vi ej behöver, vi gör den obrukbar på grund av våra egoistiska och blodtörstiga händer. Vi skapar en mardröm för framtiden, en bomb som kommer att explodera.

Det finns ondska även här i det västerländska imperiet där vi har det så otroligt "bra" enligt några stora ledare. För det är vi som skapar ondskan, ty det är vi som är djävulen och förslavar folket genom friheter. Det är vi som är roten till världens problem, det är vi som försöker skapa utopier men förstör vår värld och vårt folk för att i smyg åtrår vi guld mer än varandra. Jag hatar människan och tanken på att människan står över naturen, jag hatar människan och tanken på att det inte finns raser eller skillnader människan imellan. Jag hatar människan och det system vi kräver att världen ska ha, jag förkastar att massan ska styras av lobbygrupper medan de mer intelligenta förslavas av "folkets vilja" istället för att leda oss i en riktning mot harmoni med allt levande. Jag hatar människan och den hycklande synen på världens alla "problem". Jag hatar människan och dess tro att man ska känna skam för sin historia och sitt ursprung i förmån för att andra ska kunna känna sig "bättre" och mer "hemma". Men i grunden så älskar jag människan...


Vår unge Stäppvarg kommer fram till en kulle och trots att regnet vräker ned och temperaturen ligger strax över plusstrecket så lägger han sig på rygg för att se upp mot den gråsvarta himlen. Regnet träffar var millimeter av hans kropp och ansiktet blev snart genomblöt för att i stunden därefter torkas av och återigen bli lika blöt. Denna procedur fortsatte och var lika meningslös som det samhälle han levde i och kan liknas av det skådespel som förnekar människors rätt till en kulturell existens som alltid kommer blossa upp men som de försöker torka bort. Men regnet fortsatte att vräka ned och han fick se sig besegrad och kunde inte förneka att regnet var kraftigare än honom och mer sann än honom. Han reste sig upp för att åter börja gå hem och var försjunken i sina djupa tankar om gårdagen och framtiden, det fanns saker som tyngde honom och saker som gjorde honom gladare. Men den ständiga meningslösheten som finns inom hans bröst han funderade över hur blind världen var och varför "livet" i sig var så svårt. Han tänkte på den andra sanningen "lidandets orsak",  den törst efter det matriella behov och själva livet. Rädslan för döden då man förnekar att meningen med livet är att dö inte att leva.

Vår Stäppvarg frågar sig själv ifall han är fri från den törst av livet och från livet, där han inte suktar efter det matriella och egoistiska inom sig. Han undrar ifall han har förintat det begär och kan leva upp till någon sorts idealism där man kan se "klart" och slutar förälskar sig i vardagen för att endast leva för de livsmål mot ett totalt utslocknade. Där detta utslocknande skapar en sorts heroism då man strävar efter de onåbara för sig själv och i belöningen så når man det totala utslocknandet. Denna väg kan dock räknas som en egoistisk väg då man försöker nå något för sin egen skull men också oegoistisk i det att man lever för det bättre, för något större än sig själv och man bryr sig ej vad som händer med sig själv. Han undrar ifall han har släppt den törst efter livet och de egoistiska behoven för att uppnå sanning nummer tre "lidandets upphörande". Där han lever ej längre för sig själv utan för det vackra, det där naturen kopplas samman med mänskligheten och mänskligheten intar sin rättmättiga plats som en undersåte till naturen där den ej står över den och försöker styra naturen. En sorts utopi där även "dåliga" saker ingår i utopiens verklighet.

Han går vidare och inser att han snart är framme, han fortsätter att grubbla på ifall han kommer eller har lyckats att leva under de första sanningarna och således lever sitt liv som den fjärde, där man ska ha rätt tro och rätt handlingar och så vidare. För de första tre sakapar automatiskt den fjärde och detta levandssätt ger hans liv en mening, en funktion att fylla och det mörker som finns inom honom är ett smakprov på utslocknaden. Men han strävar inte automatiskt att uppnå dessa sanningar då det torde sig se att man uppnår "upplysning" på olika sätt då vi är så annorlunda och "sanningar" skapar endast fängelse till den mest fria varelse som känner sig fjättrad av livets så kallade moraliska regler. Även många idealister lever efter regler då dom skapar reglerna själv på grund av att dom är rädda för att sluta vara denna idealist, man kanske kan säga att idealismen som dessa innehar är ej den sanna. Men vad är sant och inte sant?

En utopi, som kunde bli, hela min värld.