han tvivlade inte på hans ord utan var lycklig.
Klockan var fyra dags att gå till bussen för att åter finna lugn i sitt hem där han hade sin fristad. Jobbets timme var slut och vandringen mot busshållplatsen var seg och kändes längre än de trehundra meter den var, hans sinne var grått likt området runt honom. Han visste han var lite sen och kände att han kommer antagligen missa bussen men han ökade inte takten, han orkade inte bry sig ty hans sinne var tungt. Allt runt honom kändes sjukt och mörkt, allt runt honom kändes så fel och han ville bara fly men hur skulle han kunna det? Han visste det själv för det som skapar en kan man aldrig fly ifrån, cirkeln måste slutas och en flykt skulle bli omöjlig. Framför sig ser han den gula bussen som stressar fram för att kunna nå den tabell den måste följa. Han suckade högt och insåg att nu var det en väntan inför nästa buss, men hans tankar stannade inte enbart där utan följde bussen som snabbt stressade vidare för att följa sitt öde. Detta skådespel var som en symbol för livet, en buss som färdas för att hinna något som den själv inte har bestämt och när dagen är över kan den vila. Så kändes hans liv just nu, så kändes framtiden för honom men han skall inte ljuga för det fanns ljuspunkter, där fanns stjärnor i hans liv men dom var långt borta.
Han kom fram till busshållplatsen men han fortsatte att gå, han tänkte inte följa ramarna för det som han borde göra. Han skulle bryta sig loss, kanske bara för stunden men dock så var det en "fri" stund. För var steg så blev hans sinne lättare, han kom loss från det lilla samhället och det var nu nio kilometer kvar att vandra, runt omkring honom så tornade naturen upp sig och visade det vackra, det perfekta. Till vänster om honom såg han åkrar så långt ögat kunde nå och förundrades över dessa som plöjde här, han undrade hur länge dessa åkrar varit här och ifall de har gått i arv från far till son. Till höger så sag han kullar eller dalar som det stod på skylten som sträckte sig upp och ner tills de mötte havet och en grupp av träd, det var vackert. Efter en stund såg han en parkeringsplats och en stig ned mot dessa dalar, han gick med medvetna steg över vägen och till denna plats för att få bättre utsikt.
En längtan kom inom honom att bara kasta sig ut från dessa dalar och mötas av den gräsbetade marken där får vandrade. En längtan att lämna denna jord och vandra till en annan, en jord där dessa dalar var blott unga i jämnförelse till idag. Där åkrarna ej plöjdes av maskiner och havet ej var nedsmutsad av motorer, i denna tid brann längtan i hans bröst. Tänk ifall han kunde besöka denna tid och se den värld som var ledande då och få känna striden för något vettigt och lyckan blandat med stolhet över något som var hans och som han delade med andra. Han suckade djupt och fortsatte sin vandring, när han gick på den asfalterade vägen såg han en gestalt längre fram som var klädd i en kappa grå och en hat som döljde ena ögat. En stav var i hans hand och han såg gammal ut, men han kunde känna kraften som ustrålade sig från mannen och kände något inom sig där ord som vördnad poppade upp i huvudet på honom.
Ett kraxande fick honom att släppa mannen med blicken och vid trädet som snart vara brevid honom satt två korpar som såg djupt in i hans ögon han vek med blicken för att åter se på mannen som stod snart några tiotal meter framför honom. Mannen ställde sig mit i vägen och tog sin stav framför honom, han yttrade inget och såg på honom. Med ett svischande med staven så snurrade allt och när han återfick sin klarhet så var mannen borta och asfalten under honom var borta. Istället var han i en skog som mynnade ut i en glänta, var fan vad det som hade hänt? Vart var han? En lägereld var i gläntan och han gick med försiktiga steg dit, en ensam man satt vid elden och petade med en pinne.
- Var hälsad främling sade mannen vid lägerelden utan att ens kolla mot honom.
- Hejdu, var är jag?
- Ditt du önskade har du nu kommit av min hand. Detta är tiden då dalarna var ånga och marken ännu bördig till folket sade mannen medan han fortsatte att peta i elden.
Han vände sig om och lämnade mannen, han tvivlade inte på hans ord utan var lycklig.
Han kom fram till busshållplatsen men han fortsatte att gå, han tänkte inte följa ramarna för det som han borde göra. Han skulle bryta sig loss, kanske bara för stunden men dock så var det en "fri" stund. För var steg så blev hans sinne lättare, han kom loss från det lilla samhället och det var nu nio kilometer kvar att vandra, runt omkring honom så tornade naturen upp sig och visade det vackra, det perfekta. Till vänster om honom såg han åkrar så långt ögat kunde nå och förundrades över dessa som plöjde här, han undrade hur länge dessa åkrar varit här och ifall de har gått i arv från far till son. Till höger så sag han kullar eller dalar som det stod på skylten som sträckte sig upp och ner tills de mötte havet och en grupp av träd, det var vackert. Efter en stund såg han en parkeringsplats och en stig ned mot dessa dalar, han gick med medvetna steg över vägen och till denna plats för att få bättre utsikt.
En längtan kom inom honom att bara kasta sig ut från dessa dalar och mötas av den gräsbetade marken där får vandrade. En längtan att lämna denna jord och vandra till en annan, en jord där dessa dalar var blott unga i jämnförelse till idag. Där åkrarna ej plöjdes av maskiner och havet ej var nedsmutsad av motorer, i denna tid brann längtan i hans bröst. Tänk ifall han kunde besöka denna tid och se den värld som var ledande då och få känna striden för något vettigt och lyckan blandat med stolhet över något som var hans och som han delade med andra. Han suckade djupt och fortsatte sin vandring, när han gick på den asfalterade vägen såg han en gestalt längre fram som var klädd i en kappa grå och en hat som döljde ena ögat. En stav var i hans hand och han såg gammal ut, men han kunde känna kraften som ustrålade sig från mannen och kände något inom sig där ord som vördnad poppade upp i huvudet på honom.
Ett kraxande fick honom att släppa mannen med blicken och vid trädet som snart vara brevid honom satt två korpar som såg djupt in i hans ögon han vek med blicken för att åter se på mannen som stod snart några tiotal meter framför honom. Mannen ställde sig mit i vägen och tog sin stav framför honom, han yttrade inget och såg på honom. Med ett svischande med staven så snurrade allt och när han återfick sin klarhet så var mannen borta och asfalten under honom var borta. Istället var han i en skog som mynnade ut i en glänta, var fan vad det som hade hänt? Vart var han? En lägereld var i gläntan och han gick med försiktiga steg dit, en ensam man satt vid elden och petade med en pinne.
- Var hälsad främling sade mannen vid lägerelden utan att ens kolla mot honom.
- Hejdu, var är jag?
- Ditt du önskade har du nu kommit av min hand. Detta är tiden då dalarna var ånga och marken ännu bördig till folket sade mannen medan han fortsatte att peta i elden.
Han vände sig om och lämnade mannen, han tvivlade inte på hans ord utan var lycklig.
Kommentarer
Trackback
