...

Sista november och återigen finner jag mig här, sittande vid datorn och skriver några rader i min blogg. Återigen så hör jag rösterna i mitt huvud som påpekar hur mitt liv har varit och vad som väntar mig. När jag vaknade imorse så hade jag drömt en mardröm, en dröm som jag har drömt många gånger förut men denna gång så var den annorlunda. Då där i panikens virvel omringad av flera främlingar som ej vill mig väl och ej heller vill mina vänner väl utan deras blodtörstiga ansikten sken upp när dom insåg deras övertag. Aldrig för har jag varit så rädd, ej för min egen skull utan för mina nära som var bakom mig. Återigen kände jag igen känslan av att det var mitt fel att vi var där vi var och omringade av dessa antagoinster som ville se blod rinna från våra kroppar. Personerna bakom mig var desamma förutom en som var någon annan, men själva handlingen var nästan densamma. Istället för att tråka ut er med själva bråket som utbryter där jag tvingar mina vänner att springa medans jag uppehåller pöbeln och får flera stick mot min redan sargade kropp. Tänk er scenen från Sagan om ringen där Boromir dör, något liknande utspelar sig i min dröm, där jag trotsar min egen död för att rädda de som betyder något i mitt liv.

Men vad betyder egentligen denna dröm då den vägrar försvinna, är det en varning? Eller ser jag rent ut av i framtiden och likt Oden ser mitt öde och min död. Frågan jag själv ställer mig är hur jag ska reagera på detta, ska jag acceptera det och rida ut till striden för att endast inse att jag kommer falla men rädda mina vänner. Men ifall jag förändrar det och tar inte dit mina vänner vad händer då? Vad händer ifall jag ändrar själva händelsen och vi inte alls befinner oss på den platsen. Vem kommer då att dö för denna pöbels hand? Kan jag leva med det beslutet att en total "oskyldig" främlingar möter mitt öde på grund av rädsla för min egen död? Nej jag tror inte jag skulle kunna respekterade mig själv ifall jag flyr från det jag ska bli ej heller om en personen som är oskyldig skulle möta graven på grund av mig. Jag antar att jag skulle se det som att jag var feg och vägrade stå upp för de saker jag står för ifall jag inte skulle välja detta sätt att möta mina fiender och att dö för sina vänner är ett heroiskt sätt att dö på.

Allt vi gör påverkar livet, var steg vi tar och var andetag vi tar påverkar någon och något annat på jorden. Vi kan inte stänga in oss i en bubbla mot världen för även det beslutet påverkar vår värld, jag ska försöka att inte gå in på konsekventerna av våra handlingar då detta skulle ta allt för mycket tid och bli oändligt långt. Utan jag vill gå i en annan riktning med detta inlägg. Jag känner också att kraften har gått ur mig, lika bra att avsluta inlägget. Japp jag har varit allt från ett geni till en idiot idag. Variation men tyvär en dålig sådan. Sov gott.