...

En stäppvargs promenad

Vår käre Stäppvarg såg ut på den kyliga oktober dag och blev förvånad att tempuraturmätaren visade 20grader. Det var en underbar dag men vår Stäppvarg kände sig inte fult så underbar som den blåa himlen eller den gula stora solen på den. Han såg sig tvingad att lämna sin trygga vrå för att känna den kyla som världen hade framför honom. En röd t-shirt och en förstor långarmad tröja som verkade allt för tun för detta väder och såklart de tunna fingervantarna som skyddade mer hud mot den hungrande demonen som kallas mänsklighet. Väll ute så blomstrade allt och man kunde inte tro att hösten hade kommit, småfåglar sjöng och flög runder i trädens vackra kronor. Stäppvargen såg med en fasa hur äckligt perfekt allting var, han kunde inte stänga bort tanken och jämnförde sig själv med världen och blev mer försjunken i alla sina "fel". Han kände att klyftan med mänskligheten låg längre bort och att han nu verkligen var själv i sin värld. Vissa trodde att dom förstod honom men han visste att ingen gjorde det, han var dömd till sin egen ensamhet och hans själar till sina fast de delade sama yta. Fast detta var inget som oroade vår Stäppvarg för denna visste att allting fick ha sin gång och hans tid skulle komma. Han visste inte vart han skulle gå utan lät sitt undermedvetna leda honom medan han såg på barnen som lekte i sin trädgård med vad han antog var deras föräldrar. En gång i tiden hade det varit han som lekte där, som var så lycklig och visste inte om världens alla bekymmer eller en Stäppvargs alla bekymmer som nu tynger honom. Hans önskningar hade också en gång i tiden varit materiella eller egoistiska men idag så var dom så mycket mer. Idag var dom till något större än vad han någonsin skulle kunna få, något vackert för honom kanske inte för andra men just för denna Stäppvarg så var dessa önskningar vackra och det ända han egentligen ville skulle ske. Vad som hände med han själv var en detalj som var oviktigt för honom, för allt han visste var att han skulle leva sitt liv och att hans liv skulle ta slut någon gång och detta räckte för honom. Detta var en tillfredställelse som sköljde bort all ångest om vad andra ska tycka, om vad som var rätt eller fel och skapade en heroistisk inställning hos vår Stäppvarg. Men idag så brydde han sig inte om detta och fortsatte sin färd, han kom mot havet och såg den så fri och blå, vågorna var lika mjuka som en fjäder och han kände att här skulle han kunna somna in utan att bekymmra sig om något annat. Han såg en samhörighet med havet som inte så ofta finns mellan en Stäppvarg och något annat, han såg på något som förstod honom och som han själv förstod. Havet kunde både vara den lugna och harmoniska guden men även den elaka och hemska guden. Havet var Janus och Stäppvargen var ett av Janus barn. Han gick mot hamnen för att följa vägen längst ut mot denna Gud som han såg som sin icke jordiska fader, när han gick där på betongen så höjdes alla hans sinnen ljudet från vågorna som kluckade ökade, ljudet från den mås som skrek hördes som han aldrig hade hört den för, ljuset från solen såg han som första gången kändes det och vinden som smekte honom var som något aldrig för hade smekt honom. Hans sinnen höjdes mot möttet av sin fader, nu var han längst ut och såg den gamla fyren han satte sig på en sten kant och såg bistert ut mot havet. Han såg alla vågor röra sig mot honom, han såg måsarna flyga in mot land, han såg livet öppna sig och till slut stänga sina dörrar för att omfamnas av döden han såg skapelsen av allt här på vår moder jord. Han fick en ny vishet som inte hade fyllt honom innan, denna vishet var lik en coctail många saker i en, och en av ingredienserna var kärlek. Han kände sig upplyft, han kände sig som Buddah måste ha känt sig när han såg verkligheten och alla skuggbilder försvann, men vår Stäppvarg gick nu ner från sin kungliga tron och gick mot stranden för att följa den hem. För var person han mötte såg han ett förakt i deras ögon som likt att de kunde hurskilja hans nya kraft, hade han samma märke som Kain och dessa kände av det? För var person han mötte såg han att föraktet var riktad mot honom och att alla hade det i sina tankar förutom en småblind gammal tant som hälsade honom med ett leende som han besvarade fast han visste ej ifall hon såg det eller ej. Han tänkte vidare på det, alla som gick med någon annan såg mot honom som gick själv med förakt men ty ingen annan såg de med förakt. Varför just honom? Var det den nya kraften som uppfyllde honom eller var de rädda att förlora den reskamrat dom hade hittat? Kanske en blandning men när han gick där fick han se ett skyttevärn och fick en känsla i magen att han måste sitta där och se på allt. Vår Stäppvarg satte sig ned och lade av sig vantarna för att få in allt mer, medan han satt där och kände perfektionens strömningar i kroppen och glömde sina egna fel just där var en himel på jorden och denna himmel tänkte han aldrig dela med någon annan kvittade hur lockande det än var. Utan detta var hans plats och endast hans plats, för här såg man hatet, fattigdomen, hemskheter men också lycka, rikedom och godhet. Dessa platser var ovanliga idagens profit sökande land och därför också en av anledningarna varför den skall vara hemlig, vår Stäppvarg fortsatte sin färd med ett skutt från skyttevärnet och vände sig om för att lägga in bilden i sitt minne. Nu var det bara raka vägen hem för att göra middag då hans mage morrade ilsket och sade åt honom att sluta försumma den. Vägen hem förflöt utan några incidenter och utan vidare tankar som Stäppvargen ville dela med sig då dessa hade inga höga värderingar och således inte passade i hans mun att berätta. Stäppvargen vände sig en sista gång innan han kom in i den verkliga världen, och där lämnar han nu också oss.