...

Liggandes i en säng där man delar värme med någon får en att tänka. När man sakta tar fingret mot någon annans hud och får denna person att rysa får mig att tänka, när jag i smyg beundrar hennes skönhet och när hon frågar vad det är vänder jag bort ansiktet och säger inget med ett fånigt leende så säger jag att du är vacker, så vacker. Sittandes nu i efterhand och tänker på vackra, sköna saker så är du ständigt vid min näthinna, sittandes här så kommer jag ihåg min eviga diskussion med mig själv om vad som var skönast, skogen vid solnedgång eller havet.

De återkommande argumenten om hur vacker lyster träden har efter regnet som övergick till solsken, de mörkgröna blandas med det bruna från träden. Så inbjudande skogen ser ut med solen i bakgrunden där färgerna leker med varandra och bildar nyanser av liv. Livet bland träden, livet bland skogen, djurens rike utan människan och solen ger dessa sin välsignelse på en ödslig väg mellan skog och hav.

På andra sidan, havet, dess blåa färg som påminner mig om hennes ögon dess vackra lyster som gör så jag glömmer ifall jag beskriver havet eller dina ögon. Solen som begravs i det och vågorna som sakta slår mot stranden likt i ett försök att klättra upp mot land och komma till mig. Doften som sprider glädje och styrka, havet som tar och ger eller är det hennes ögon?. Havet likt mig, likt människan, lugn ibland men vildsint när det behövs.

Men ändå så har jag något skönare, jag har något skönare än havet och skogen. Jag har något skönare än Isolde och Helena. För jag har dig, min nordiska sköldmö, för mig är du vackrast.

En timme känns som en minut, en minut blir en sekund och hela kosmos står still när du rör mig.
Jag säger det igen, du är vacker.