...

Bredvid honom satt en person som hade tänt hans låga och han höll hennes hand, runt omkring sig såg han tomma stolar och bussen färdades ute bland skogarna utan något samhälle i närheten. Lugnet var totalt och allt som hördes var musiken i hans öron från hans MP3, tankarna for iväg och han belyste lugnet och kände känslan av att vara ifrån det konsumtionssamhälle som han levde i trots att målet för färden var just det samhället. En dimma av dubbelmoral och hycklande tankar slogs i hans inre och han tänkte mer på konsumtionssamhället och att han nu var utanför dess portar och hungrande käftar som delade globalismens klor, men trots det så fanns det ändå här i bussen i form av människor och deras kläder. Han såg de senaste märkena som lacoste, boss, gant et cetera och förundrades över att han själv också var så fast i dessa märken och idealet att handla till sig lycka. Han visste hur fel det var att försöka köpa sig en livsstil och identiet, han visste hur fel det var att göra sig själv till en produkt för de multinationella företagen och indirekt stödja deras verklighet. En verklighet som skapar det vi har idag, en verklighet som vår Stäppvarg allt för ofta förpestas av och baktalar, en dekadent verklighet som får honom att hata människan och dess skapelser.

Denna verklighet där ens egen födelserätt och den kultur, tradition, gemenskap som samhör med ens födelse urholkas likt en utbrunnen brand och allt man har kvar är askan. Det är allt vi har kvar idag, aska och man vågar knappt drömma om framtiden där vi står inför två val. Ska askan blåsas bort och allt vi har kvar är ett tomt skal eller ska något nytt resa sig från denna aska likt fågeln fenix och skapa eldar som ej kan tystas av det politiskt korrekta i samhället. Gnistorna finns här ute och inspiratörerna är många men det är inte här felet ligger utan i massan som går runt ovetande vetande om det som händer. Dom ser det med sina egna ögon men likt förbannat så blundar dom för det man ser och förnekar var påstående som visar sig vara sant i praktiken.

Humanisterna, antirasisterna och månkulturensförespråkare pratar om hat och människor som hatar det dessa människor försvarar. Men de glömmer egentligen verkligheten i sina ord om människors lika värde och att vi kan leva i en harmoni tillsammans. Man glömmer hur människan verkligen fungerar och hur människan i helhet ser ut, man förnekar de fysiska, psykiska skillnader som finns mellan könen och raserna som man försöker sudda ut gränserna mellan. Man uppmuntrarar människan att strunta i saker som var viktiga förr likt familj, dygder, andlig självförverkligande et cetera. Man försöker uppmana människor att glömma all den kunskap man har samlat i sig under flera tusen år och har räddat våran art och ras, denna historiska lärdom förkastar humanister, antirasister och mångkulturförespråkare då det som har hänt är nästan allt av ondo då vi inte ska vara stolta över vår historia. Men sanningen är att tack vare vår historia har vi kommit dit vi är idag och tyvär måste jag säga att vi nu skapar undergången till de kommande generationer på grund av en ignorans av det verkliga livet och rädsla för minoriteters rättigheter och dess så kallade överlevnad i andra länder.

Kanske tror ni inte på orden och kanske hatar ni de som skriver orden trots att ni inte träffat människan men bussfärden börjar mot sitt slut och det gråtristia samhället lyses upp av en ända person och den håller vår Stäppvarg i handen. Dom går tillsammans ur vårt synfält.