Humanisten: Du lever i en fantasi värld

image49

Dagen är mörk och vädret har fortvarande vintern i sig, ensam är han på väg hem från det vackra som han lämnade bakom sig för att endast drömma om att åter se det. På vägen så går hans tankar till fantasier och han drömmer om storartade tider där han själv spelar huvudrollen i fantastiska saker, drömmar om krig, drömmar om död och drömmar om återfödelse i en ny stjärnglans där allt det han har kärt kan åter blomstra i en ny era av frigörelse från det sjuka som lever kvar idag. Han stannar mitt på gångbanan och kollar runt sig och sveper lik en falk över naturen och känner de små implulser de skapar inom honom, han känner det himlalika som han ser och förundras över hur skönheten kan vara instängd i en sådan liten yta, hur vi människan kan förvägra dess rätt att resa sig ur askan från samhället.

Hans ögon stannar vid en en skogsdunge och sorgen börjar växa i hans hjärta, hans ögon stannar på ett fåtal männniskor som har flaskan som sitt liv fast livet är för dessa redan över så fort flaskan når deras torrdruckna strupar och rastlösa själar. Han kollar på folket runt omkring sig som går förbi i en total ignorans mot dessa själar som sitter på den bänk och dricker sin billiga importsprit. Han ser på dessa människor som kollar mot alla håll utom det där de sitter och undrar över hur påverkade de skulla bli av att se på dessa. Stundtals så dras deras blickar dit då deras kråksång når även dessa öron och deras ansikten blir till avsky och man kan känna hatet mot människorna som dränker sitt liv i billiga rus.

Fortvarande stående mitt på vägen känner han längtan av att skrika till dessa människor för att visa de som lider i deras utopi, för att visa att även i deras värld så lider människor trots att samhället förvägrar dess existens och blundar för deras samlevnad med de "vanliga" människorna så finns de och de kommer alltid att finnas så länge vi blundar. Han vill bara skrika ut den sorg han har inom sig och berätta för dessa människor som går förbi utan att reagera och agera utan bara låter allting vara. Han har slutat att förundras över hur resistens folket har blivit mot de svagare i samhället. Han har slutat att förvånas över hur människor har slutat att känna den samhörighet som borde finnas både kulturelt och etniskt. Han har slutat att hoppas på att solen ska åter resa sig över de snötäckta bergen, de gröna dalarna och de gula åkrarna som omger och omgav honom, han släcker hoppets låga för att åter få den tänd när tiden är inne och Anduril åter finns i hans fränders händer.

Igen så öppnar han ögonen från den korta stund han blundade för att åter se världen i den indelning om goda och onda som var rådande. Han föraktade den men förstod den så väl för i den indelning kunde man låta de onda försvinna och försumma dessa och förneka deras existens. Han förstod den så väl och trots att han föraktade det så kunde han romantisera sig bort med den inställning att världen kan defineras i den svart vita indelning "goda och onda". Han visste att det inte ville vara något att uppnå men ibland så ville han tillhöra den goda sidan, men ha förtröstan brukar han tänka för även om allt blir ett helvete så ska helvetet komma ifrån hans händer.

Don´t grief those who´s time has come. Heil the victorius dead!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0