...

Ensam på en öde perrong en sen eftermiddag sittandes på en bänk och tomt blinkande framåt mot ett gammalt godståg som verkar har fått utstå ungdomars konstnärliga impulser och passar bra in i den gråa aprildagen. Det luktar regn är den enda känsla som letar sig in i mitt tunga huvud och jag spottar för att försöka få bort smaken från kvällen innan som fortvarande inte helt har lämnat munnen. Jag blickar ned mot den gråtoniga asfalten och känner små regndroppar och den soliga gårdagen känns långt borta trots att den är i mina tankar. Folk börjar sakta strömma in runt omkring mig och tåget anländer punktenligt, jag dunsar till slut ned i sätet närmast fönstret för att blicka ut mot landskapet under den korta färden till huvudstaden. Tåget börjar succesivt accelerera farten och jag ser det sista av den lilla staden som jag besökte tills bilden utanför fönstret byts till åkermark och mälaren. En tunn is lika vit som gnistrande snö och lika spräcklig som ett ungt hjärta oss den som älskar ligger över mälarens vatten som snart kommer slå livligt mot stranden när äntligen sommaren och värmen åter väcker allt till liv. Jag fängslas av skönheten som finns så nära och runt omkring oss trots att vi tar den för givet och inte uppskattar den på ett sätt som är värdigt. Jag kollar runt mig i tåget och ser att de endast är jag som ser ut, de andra läser, sover eller samtalar i sin mobiltelefon. Djupt fördjupna i sig själva missar de skönheten som glider förbi utanför fönstret. Jag blickar åter ut och ser att vi närmar oss slutdestinationen, ängar, åkrar och sjöar ersätts mot fabriker och höghus, inom mig så skriker min själ att något är fel.

Ut ur tåget och trängas med flera andra människor, ser hur de rusar fram för att fortsätta sin färd. Jag undrar snabbt vad deras mål är och tror att de flesta stressar sig hem för att kunna koppla av. Motsägelsefult, men så är Stockholm och världen. Vi lever för att skynda oss, antingen hem, bort eller för att vila. Kanske är det skönare så, bättre möjligtvis men det har aldrig varit jag. Jag har aldrig tyckt om Stockholm, en stad med så mycket attityd om att vara bättre än vad man är. Härmar andra städer, större städer för att bli viktigare och få en image. Nej Stockholm är inget för mig även om den har sin charm. Jag vill ha ärligare städer, Helsingör, Uppsala eller kort och gott kuststaden Landskrona. Överlag så är folket i de städerna ärligare och hjärtliga, de vågar berätta saker och får dig att känna dig välkommen även om det är på sitt eget lilla speciella vis. Men nu sittandes på Stockholm Central känns andra städer långt borta och jag är omgiven av människor som jag vet börjar förlora kampen om sig själva. En kamp alla människor inleder och avslutar dock så märker inte del flesta av den. Slaget om sitt inre, kampen om livet och framför allt påverkan av framtiden.

Hoppar på ett annat tåg som skulle ta mig hem, men inser att det hemmet inte egentligen är mitt hem trots det så har jag snart sovit där i en månad och ack vad jag hatar den för korta bäddsova som gör det svårt att sova. Men det ska aldrig vara lätt, för ifall det är lätt vad skulle då vara värt att kämpa för och vilken känsla skulle komma när man lyckas? Egentligen livet, skör som den tunnaste tråden men ändå stark som järn. Ett krig, en kamp, för den man är... Dock förvandlas snabbt mina tankar och fortsätter mig till döden, mörkret och vilan. När man tänker på livet så blir det nästan oundvikligt att tänka på döden, är jag rädd för att dö? Nej, men jag är rädd för att det jag gör inte ska finnas kvar och att jag inte kan skapa något som sätter ett spår i eftervärlden. Men jag är inte orolig längre, jag vet för jag hörde det i vinden. En dag tillhör jag historia, en dag har min själ funnit frid och allt jag gjort och tyckt förs vidare genom mitt blod som det alltid har gjort. Jag är inte slutet på kedjan och jag ska inte vara den svaga länken, med mig blir den starkare.

För livet, i döden för er och mitt blod. Mitt svärd, min hammare ligger vid era fötter. Ni, förfäder och kämpar, mitt lands beskyddare och mitt blods skapare låt mig likt vinden föras vidare genom livet och lyftas när det är svårt men även sänkas när det behövs. Skänk mig livet och döden.