...

Jag låg där igen, i min stora mjuka säng nedkrypen under det svarta täcket och smekte mina egna fingrar med min hand för att liksom minnas hennes hand i min. Hon hade gått igen, andra gången det hände och jag hade inte riktigt kraften att göra något annat än att just ligga där. Allt hade gått åt för att låta henne gå, jag ville inte att hon skulle gå, det ville inte hon heller men ändå släppte jag iväg henne. När jag blundade mindes jag hennes vackra ögon som på grund av ljuset hon inte kunde öppna fullt ut. De var och är väldigt vackra, en blandning mellan grå och blå fast mer blå så de ser ut som himlen vid en solnedgång om man kollar längre upp. Jag skrattade tyst för mig själv när jag tänkte mer på henne, hur hon alltid började skratta och hur det smittade av sig. Hon var underbar för mig och sken upp min värld i varje själsligt skratt hon gav ifrån sig fast hon hade något mystiskt i sig som gjorde mig bara mer och mer intresserad. Efter en kraftansträngning orkade jag mig upp, gav en nostalgisk blick på sängen men gick ut i köket för att trösta mig med en hembakad kanelbulle som bakades under mycket skratt för någon timme sedan. Köket var fortvarande stökigt och en suck av trötthet släpptes ut för att med våldsam styrka påbörja disken och vattnet fick sig en omgång. Jag torkade mina händer på handduken och tittade ut, solens strålar mötte min blåögda blick och jag log mot livet för första gången på väldigt länge. Jag gick ut för att få luft och frid för en stund, över allt kände jag samma känsla som omslöt mig innan hon gick. I varje vind som kom och i fåglarnas sång kände jag värmen som omgav mig i min stilla gång. Satte mig vid havet och njöt av det sista av dagen.