En kula genom luften.

ja


Vädret är milt och vinden har tystnat, den isande kylan har släppt sitt grepp över världen och små gröna skott som för tidigt börjar leta sig fram genom asfaltens ruttna fasad klämtar för att överleva denna bittra tid. Jag ser småleende detta skådespel och stannar upp på vägen för att andas in det och förundras över världens gång som likt en cirkel rör sig med mitt liv. Jag sluter mina ögon, minns ögonblick av värme och speciellt ett när jag sittandes på en kamrats rum med två av de mest älskade vänner jag någonsin har haft ynnesten att känna. En man och hans flickvän, hon spelandes på en gitarr och sjöng blygt för mig medan han låg bredvid henne och tog in hennes rörelser med sina ögon som en pojke på julafton ser sina presenter. Stunden utstrålade värme och jag kände av den, framför mig låg två personer som symboliserade det jag tror på, det jag älskar och den framtid jag kämpar för. Jag ler mot dom utan att egentligen märka det och sluter mina ögon att rista in detta ögonblick i mitt minne. Jag har funnit en plats och ännu ett skäl att fortsätta min kamp.

Jag vaknar åter till liv och ser var jag är, ser det så kallade moderna huset som numera kallas musikens hus i Uppsala och kollar runt i dess omgivningen upptäcker till min förvåning ett tält på torget  men reflekterar inte nämnvärt över det utan går vidare in mot stan denna mörka kväll. Jag ser folk som skrattar ler och går hem från arbeten, skolor och vänner, jag ser duvor som lyfter för att undvika människans fötter och jag ser domkyrkan resa sig mäktig och mörk framför mig när jag beundra dess arkitektur och förundras över symmetrin och hur vacker den är i mörkret. Jag vet att den inte bara tar luften ur mig när jag står utanför utan även när jag är innanför dess sköna stenväggar och beundrar dess innanmäte och de gravplatser som ligger stilla och tyst. Jag ser gravplatsen för vår landsfader Gustaf Vasa, han ligger där stilla och tyst i denna kyrka och denna stad som har anor långt tillbaka i vår svenska historia och jag undrar om folket i Uppsala vet detta och känner någon sorts av stolthet över det. Jag undrar om de har besökt Uppsala gravhögar, har de sett de runstenar som finns i och runt om staden eller vet de vilka varelser som skall finnas enligt sägnerna i dessa skogar och lurar på dom? Nej Uppsala och dess befolkning är på nedgång i en söndertrasande virvel som dödar vad som jag ser som gott. Identitet, historia, sägner och minnen förlorar sina värden och allt vi kan göra är att hoppas att framtiden är barmhärtig mot oss.  En kula for genom luften, träffade mig och jag for snart hem till södra delarna av mitt land igen.



En bister Januari natt till fru Uppsala.

I en kall januari natt
låg dimman tung
täckte mera än sten
döljde en flicka så ung

Dansades i stjärnorsglans
med en flaska vin
hon fyllde på sitt rus
man såg männens elaka flin

Tog på henne med smutsiga fingrar
hennes vackra oskuldsfulla kropp
du förlorad i drömmens värld
jag förtvivlad och utan hopp

I en pöl av tårar låg du naken
oren, förtvivlad i nöd
du önskade sista timmen tillbaka
du önskade ond bråd död.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0