Katarsis

<z



Sommarnatten, lika mystisk som den är vacker. Lika trollbindande som den är magisk. När man spanar ut mot den sakta förvandlingen från ljus till mörker och känner att värmen inte riktigt lämnar landet med solen utan istället stannar kvar på den plats där man befinner sig. Den plats där jag befann mig, var vid havet. Jag såg solen sakta sänka sig över Danmark och försvinna i ett tappert försök att skänka mig och alla andra som såg skådespelet extra ljus och värme. Vackert på ett melakoliskt sätt och kanske ingår det kärlek i tragedi eller tragedi i kärlek. Man måste nog ha en kontrast för att inse hur vackert det egentligen är, kanske en upphöjande effekt i ens vardagliga, trista, meningslösa liv som visar egentligen vad man har i kärlekens och tragedins namn.

Jag kan sucka djupt och försvinna in i fantasin när jag läser en bok eller saga om sägnernas romantik. Ni vet den som är så stark så att man skulle gå in i döden för varandra, för kärleken mellan varandra. Likt Romeo och Julia eller Siegfrid och Brynnhild som alla fyra dog för sin respektive i kärlekens namn. Kanske är det så att äkta kärlek, den kärlek vi sällan eller kanske aldrig ser idag ligger så nära med döden att den helt enkelt inte passar in i vårt bekväma liv. För det som är värt något måste man oftast slåss för och då menar jag inte en extra ledighetsdag på jobbet eller en mindre dag i skolan utan själsliga saker. Känslorna som balanseras nära klimaxen av lycka, sorg, lust och inte värdsliga saker. Rening av själen som Aristotelse ypperligt uttryckte sig med ordet Katarsis kanske man borde använda här.  Fast det skulle kännas främmande att försöka förankra mina tankar i något värdsligt för de hör hemma i drömmarna, där jag för ofta befinner mig.

Det är sommar, det är varmt, solen har gått ner och jag sitter ensam på mitt arbete och bloggar om något som kunde likna kärlekskrank. Visst, jag är kär, men jag är också det tillfälligt och i något jag aldrig kommer få. Livet i sig tror jag inte handlar om kärlek, utan om att slippa lida så mycket för lidande slipper ingen ifrån skillnaden är bara hur mycket man lider. De flesta människorna förtjänar att lida, eller snarare de förtjänar de liv de har fått. Tråkiga, meningslösa och fårliknande kan man se de över allt och jag ryser när jag inser hur detta äcklar mig. Hur människorna och människan i sig äcklar mig för hur svag, idiotisk och totalt dekadent och degenerande vi är. Endast en procent av alla människor förtjänar egentligen att leva, de som bidrar något till våran art och oss "dödliga" människor genom konst, poesi eller annat arbete som påverkar själen, dessa människor, dessa Gudar bland män har visat sig att förtjäna sitt liv. Tyvärr verkar det vara så att deras liv ofta är ett rent helvete av lidande, men jag vet att i deras själar finns styrkan att klara det. Du kan klara det, jag litar på dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0