Kärlek

saf


Jag kollar ut genom fönstret och ser enbart skog medan tåget fortsätter sin våldsamma färd framåt. Bredvid mig sitter en äldre dam och läser ur sin deckare för att låta tiden gå och på andra sidan förbi den lilla gången så sitter en medelålders kvinna och stickar på vad som ser ut att bli en halsduk. Jag ler lite för mig själv då det börjar bli fel tid på året för att bära halsdukar men jag vänder mig om igen och fastnar i mina tankar om livet, världen och ingenting. Jag stannar vid ett ämne bland annat för det fascinerar mig och ibland även har inspirerat mig även om det har varit avsaknaden av det, jag stannar vid kärlek. Jag tänker på mina egna kontakter med kärleken och visst kan jag nog säga att jag älskar, jag älskar min familj, mina närmsta vänner, mig själv, mitt folk och min historia. Kanske är jag nog mer speciell i de två sistnämnda sakerna då det verkar vara en sinande kärlek.

Men om man fortsätter till den mer så kallade "vanligare" benämningen på kärlek till sin partner så behöver man egentligen inte gå långt att se att denna kärlek skulle vara den störste. Vi har sett det i Shakespeares Romeo och Julia, Nibelungens Siegfrid och Brynnhild och många fler berättelser. Jag själv har mött kärleken genom mitt ungdomliga liv och när jag tänker tillbaka så vill jag gärna komma till sammanfattningen att jag har mött olika typer av kärlek och vissa eller någon kanske inte ens är värd att kallas kärlek men det som har varit signifikant för alla är att samma känsla har varit i min kropp och ett lyckligt rus fanns inom mig. Visserligen har jag älskat av olika skäl och det är här som olika typer av kärlek har kommit. Jag har älskat av egoistiska skäl, för att känna mig själv älskad. Jag har älskat av sexuella skäl för att begäret har varit för starkt och jag har älskat av själens skäl, för att nå en intelligent njutning. Men jag funderar och undrar djupt om jag någonsin har älskat för kärlekens skäl, kanske har jag, kanske inte.

Medan jag avslutar mina tankar om kärlek befinner jag mig inte längre på ett tåg, jag är istället ensam i ett mörkt vardagsrum där de små ljusen som var tända sakta börja brinna ut och de brinner tappert må jag skriva. Jag för min blick vidare till fönstret och tittar ut mot ett mörkt Stockholm och funderar och drömmer om framtiden. Jag älskar, ja jag älskar...

En dans i kärlek.

Vi dansade tillsammans utan toner och ljus
likt stjärnors sken leker med vindens sus
och vår mörker färd fylldes av hjärtans glans
medan natt och dag sökte sin eviga balans.

Vi såg gryningen resa sig med sitt svaga sken
och daggen slicka sig mätt på var gren
jag såg livet skapas och åtrå växa i ögon blå
så många nätter som försvann när det endast var vi två...

Jag minns ditt mjuka hår mot kroppen min
och hur våra blickar möttes som berusade av vin.
I en stearin beklädd lägenhet med två rum och kök
jag din mjuka hud med säkra händer sakta strök.

Men nu har det sista ljuset tappert brunnit
och minnen och historia varandra funnit
trots vår dans genom livets melankoliska sal
så log stjärnor och mörkret gömde inga dolda kval.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0