...

Dikter - Karin Boye

Till skönheten



"När våra gudar falla

och vi stå ensamma bland spillror,

så utan fäste mer för våra fötter

som klot i rymden -

då skymtar du ett ögonblick, du höga skönhet.

Då, endast då.

Så sträng som eld du talar tröst:

"Vad som än faller - jag står åter."

O stanna, stanna, heliga,

och färls min själ

från lögnen av en måttlös sorg!"



Lönnen



"Hell de kämpar, som blödda i striderna,

trots ärr och sår strålande,

hell deras hårda kamp,

hell deras dyrköpta segrar!



Men o du unga träd, du blommande lönn,

dig älskar jag mer än kämpens ärr.

Din oförvärvade, lyckliga adel

är mer än deras vunna slag.



Frisk i livets morgon spirade du ur jorden,

frisk, frisk växte du lugnt i solen och regn;

ångest du kände ej, ånger ej,

intet av allt vårt sjuka."



Väl den som gudar har



"Väl den som gudar har:

han har ett hem.

Tröst och en tryggad grund

skänks blott av dem.



Vig dig till kämpe

vid en altarrunda.

Frälst är din själv

i bönens stund.



Vilan dig väntar

blott i strid.

Först mellan sköldarna

givs det frid.



Tvång till blanka vapen,

fara och tro -

så blir ett hem dig rett,

där du kan bo."



Sköldmön



"Jag drömde om svärd i natt.

Jag drömde om strid i natt.

Jag drömde jag stred vid din sida

rustad och stark, i natt.



Det blixtrade hårt ur din hand,

och trollen föll vid din fot.

Vår skara slöt sig tätt och sjöng

i tigande mörkers hot.



Jag drömde om blod i natt,

och trollen föll vid din fot

Vår skara slöt sig tätt och sjöng

i tigande mörkers hot.



Du märkte ej alls att jag föll.

Din mun var allvarsam.

Med stadig hand u skölden höll

och gick din väg rakt fram.



Jag drömde om eld i natt.

Jag drömde om rosor i natt.

Jag drömde min död var fager och god. - - -

Så drömde jag i natt."



Bekännelse



"Passar inte till upprorsman

och tvangs ändå bli det.

Varför är inte mitt öde privat?

Varför rotar jag i det?

Eller, om jag nu måste slåss,

varför sker det med plåga?

Varför inte med klingande spel,

när sist jag tvingas våga?



Blod av mitt blod, ni som dömt mig hårt

och mig i skam förskjutit,

nog kände jag , då jag slungades ut,

att mot ett helt jag brutit,

kände en helig gemenskap

bakom de dömande orden,

visste med ångest: ni är jag -

och böjdes ner mot jorden.



Men där jag låg och trodde mig stum,

hörde jag mörkret kvida.

Själar ur samma kvalens rum

andades vid min sida.

Jag hörde mitt eget rop om hjälp

ur öde öknar stiga,

visste med ångest: jag är ni -

och kunde inte tiga.



Feg, feg, trefalt feg

måste jag ändå fäkta,

slås till jorden och resa mig upp

med alla nerver bräckta,

måste känna som brännjärn

de obönhörliga domar -

och lyda och lyda en svidande eld,

som fram ur mörkret blommar ."



Stjärnornas tröst



"Jag har frågat en stjärna i natt

- ett ljus långt bort där ingen bor -:

"Vem lyser du, främmande stjärna?

Du går så klar och stor."



Hon såg med en stjärneblick som gjorde min ömkan stum:

"Jag lyser en evig natt.

Jag lyser ett livlöst rum.



Mitt ljus är en blomma som vissnar

i rymdernas sena höst.

Det ljuset är all min tröst

Det ljuset är nog till tröst" "







Böcker:



Alkemisten - Paulo Coelho

Stäppvargen - Hermann Hesse

Siddharta - Hermann Hesse

Candide - Voltaire

Filosofiskt ficklexikon - Voltaire

Illiadien

Den unge Werthers lidande - Johann Wolfgang Von Goethe

Dikter - Karin Boye

Harry Potter - J.K Rowling

Sagan om ringen - J. R R Tolkien

Bartimaues trilogin - Jonathan Stroud

Allt av Olov Svedelid

Imorgon när kriget kom - Johan Marsdens

Okänd bok - författare okänd ( Framsida, bild på en näckros i en damm,
handlar om en flicka som hittar en pojke som är en hora, en av de bästa
jag har läst. Jag avskyr att jag inte minns vad den heter )

Freja, Idun, Saga - Johanne Hildebrandt



Säkert några bra böcker jag har glömt .