...

Bredvid honom satt en person som hade tänt hans låga och han höll hennes hand, runt omkring sig såg han tomma stolar och bussen färdades ute bland skogarna utan något samhälle i närheten. Lugnet var totalt och allt som hördes var musiken i hans öron från hans MP3, tankarna for iväg och han belyste lugnet och kände känslan av att vara ifrån det konsumtionssamhälle som han levde i trots att målet för färden var just det samhället. En dimma av dubbelmoral och hycklande tankar slogs i hans inre och han tänkte mer på konsumtionssamhället och att han nu var utanför dess portar och hungrande käftar som delade globalismens klor, men trots det så fanns det ändå här i bussen i form av människor och deras kläder. Han såg de senaste märkena som lacoste, boss, gant et cetera och förundrades över att han själv också var så fast i dessa märken och idealet att handla till sig lycka. Han visste hur fel det var att försöka köpa sig en livsstil och identiet, han visste hur fel det var att göra sig själv till en produkt för de multinationella företagen och indirekt stödja deras verklighet. En verklighet som skapar det vi har idag, en verklighet som vår Stäppvarg allt för ofta förpestas av och baktalar, en dekadent verklighet som får honom att hata människan och dess skapelser.

Denna verklighet där ens egen födelserätt och den kultur, tradition, gemenskap som samhör med ens födelse urholkas likt en utbrunnen brand och allt man har kvar är askan. Det är allt vi har kvar idag, aska och man vågar knappt drömma om framtiden där vi står inför två val. Ska askan blåsas bort och allt vi har kvar är ett tomt skal eller ska något nytt resa sig från denna aska likt fågeln fenix och skapa eldar som ej kan tystas av det politiskt korrekta i samhället. Gnistorna finns här ute och inspiratörerna är många men det är inte här felet ligger utan i massan som går runt ovetande vetande om det som händer. Dom ser det med sina egna ögon men likt förbannat så blundar dom för det man ser och förnekar var påstående som visar sig vara sant i praktiken.

Humanisterna, antirasisterna och månkulturensförespråkare pratar om hat och människor som hatar det dessa människor försvarar. Men de glömmer egentligen verkligheten i sina ord om människors lika värde och att vi kan leva i en harmoni tillsammans. Man glömmer hur människan verkligen fungerar och hur människan i helhet ser ut, man förnekar de fysiska, psykiska skillnader som finns mellan könen och raserna som man försöker sudda ut gränserna mellan. Man uppmuntrarar människan att strunta i saker som var viktiga förr likt familj, dygder, andlig självförverkligande et cetera. Man försöker uppmana människor att glömma all den kunskap man har samlat i sig under flera tusen år och har räddat våran art och ras, denna historiska lärdom förkastar humanister, antirasister och mångkulturförespråkare då det som har hänt är nästan allt av ondo då vi inte ska vara stolta över vår historia. Men sanningen är att tack vare vår historia har vi kommit dit vi är idag och tyvär måste jag säga att vi nu skapar undergången till de kommande generationer på grund av en ignorans av det verkliga livet och rädsla för minoriteters rättigheter och dess så kallade överlevnad i andra länder.

Kanske tror ni inte på orden och kanske hatar ni de som skriver orden trots att ni inte träffat människan men bussfärden börjar mot sitt slut och det gråtristia samhället lyses upp av en ända person och den håller vår Stäppvarg i handen. Dom går tillsammans ur vårt synfält.

Pennan är mäktigare än svärdet sägs det, men handlingen med svärdet visar tanken starkare än vad ord någonsin kan göra och det kanske är dags att leva i handlingens tid? Möjligtvis så kan orden skapa handlingen men det är handlingen som i slutet räknas och debatteras. Trots sittande allt för ofta framför ett häfte eller min dator skrivande med pennans kraft och försöker skapa drömmen om handlingen och slutligen målet som blir handlingen och konsekventerna av handlingen så misslyckas jag allt för ofta komma till handlingen trots mina ord som inspirerar mig. Kanske är det feghet eller rent ut sagt lathet som stoppar mig från mina drömmars mål, eller så är det drömmar som inte är tillräckligt starka för att jag ska få ändan ur vagnen och förverkliga dom då jag vet att de flesta av dom är nåbara ifall jag bara vågar kämpa för dom. Men att kämpa, kasta sig ut hejdlöst utan något som stoppar en och aldrig, nej aldrig gå ner på knä och erkänna sig besegrad utan alltid stå upp och möta motståndarna till det man kämpar för och känna slagen mot sin själ som träffar hårt och tvingar en nästan till att gå ner på knä. Varje steg man tar ömmar inombords och man känner varje blåmärken som man har fått även om dom är psykiska eller fysiska så gör dom sig påminda och får en att plågas. Öppna sår och glansiga ögon, ömmande leder och blödande sår allt detta får man utstå när man kämpar med hela sitt hjärta, kanske syns inte allt men de finns där och man känner smärtan för var steg man tar mot sitt mål och man känner längtan av att bara går ner på knä och erkänna sig besegrad. Men ord som bildas i huvudet som talar om rädslan för att förlora och konsekventerna av förlusten gör att man fortsätter att gå trots den smärta som kommer till slut någon dag att döda en så fortsätter man att gå och kämpa. Man slutar känna smärtan och blir resistens mot rädslan, man går i trans och förstår bara innebörden av vinsten och förlusten, man vet att man måste vinna för att förlora innebär en förlord tid för en rotlös och identitetlös generation som ska bilda den nya eran. Men dock får man inte intala sig att den nya eran ska bli som Blut und Boden då nya vägar måste skapas för att lyckas i framtidens samhälle, ty framtiden är vår men historien har tagits ifrån oss.

Sena samtal i sängen hjälper för att lugna nerver och trösta tankar om förlusten, tack för tröstande ord och hjälpande värme.

Regnet droppade från himlen och träffade hans jässa när han sakta gick hem från ännu en avslutad dag. Han hade ett leende runt sig och utstrålade en kraft, han fick folk att vända på sig och se på honom ett extra ögonblick. Man kunde fråga sig varför denna unge man var ute och gick i regnet med ett leende på läpparna, sanningen var nog något man inte kunde vänta sig. Han gick i regnet som piskade hans ansikte för att känna det, för att känna den levande naturen i ansiktet och smärtan som den orsakde. Han gick i regnet för att utsätta sig själv för naturens våld då allt för ofta så märker man aldrig av detta våld i vardagens tristess. Dock så kände han smärtan i kinderna men hans tankar var på andra ställen och värmde hans kropp, hans hjärta och han själ, det var därför han log. Han var i ett av de få lyckliga stunderna i hans svarta liv och han njöt av den naiva lyckan som omslöt honom och han ville inte lämna dess gudomliga sida. Han mindes natten och morgonen som sade till honom att han bara ville ligga där känna varmen och ge den värme som han kunde, han ville inte gå upp och möta dagen han vill bara ligga där och hålla om henne. Men även denna gång fick han se sig besegrad av saker som inte i sig hade ett större värde än personen bredvid honom utan endast var saker som måstes göra, de gick upp och skildes åt och han visste att det skulle plåga honom tills nästa gång de sågs då han ville vara med henne så fort hon gick. Men nu var livet som det var och han fick begrava sin längtan för att endast minnas hennes doft och hennes utseende i en dag av tristes genom att göra något han varken ville eller skulle få ut något njutning av. Han visste vad han ville och vad han skulle få njutning av, vad hon skulle vilja, han saknade henne. I denna värld där kärlek, innerlig lycka förkastas av det rådande så hade han en nyckel till dessa två saker och han visste att denna nyckel skulle han inte kasta iväg ej heller så skulle han vilja släppa denna nyckel utan bevara den som sin egen. Han kom fram till sitt mål och såg sängen, den väckte minnen, han lade sig och log för att sedan somna.

Dagen är mörk och vädret har fortvarande vintern i sig, ensam är han på väg hem från det vackra som han lämnade bakom sig för att endast drömma om att åter se det. På vägen så går hans tankar till fantasier och han drömmer om storartade tider där han själv spelar huvudrollen i fantastiska saker, drömmar om krig, drömmar om död och drömmar om återfödelse i en ny stjärnglans där allt det han har kärt kan åter blomstra i en ny era av frigörelse från det sjuka som lever kvar idag. Han stannar mitt på gångbanan och kollar runt sig och sveper lik en falk över naturen och känner de små implulser de skapar inom honom, han känner det himlalika som han ser och förundras över hur skönheten kan vara instängd i en sådan liten yta, hur vi människan kan förvägra dess rätt att resa sig ur askan från samhället.

Hans ögon stannar vid en en skogsdunge och sorgen börjar växa i hans hjärta, hans ögon stannar på ett fåtal männniskor som har flaskan som sitt liv fast livet är för dessa redan över så fort flaskan når deras torrdruckna strupar och rastlösa själar. Han kollar på folket runt omkring sig som går förbi i en total ignorans mot dessa själar som sitter på den bänk och dricker sin billiga importsprit. Han ser på dessa människor som kollar mot alla håll utom det där de sitter och undrar över hur påverkade de skulla bli av att se på dessa. Stundtals så dras deras blickar dit då deras kråksång når även dessa öron och deras ansikten blir till avsky och man kan känna hatet mot människorna som dränker sitt liv i billiga rus.

Fortvarande stående mitt på vägen känner han längtan av att skrika till dessa människor för att visa de som lider i deras utopi, för att visa att även i deras värld så lider människor trots att samhället förvägrar dess existens och blundar för deras samlevnad med de "vanliga" människorna så finns de och de kommer alltid att finnas så länge vi blundar. Han vill bara skrika ut den sorg han har inom sig och berätta för dessa människor som går förbi utan att reagera och agera utan bara låter allting vara. Han har slutat att förundras över hur resistens folket har blivit mot de svagare i samhället. Han har slutat att förvånas över hur människor har slutat att känna den samhörighet som borde finnas både kulturelt och etniskt. Han har slutat att hoppas på att solen ska åter resa sig över de snötäckta bergen, de gröna dalarna och de gula åkrarna som omger och omgav honom, han släcker hoppets låga för att åter få den tänd när tiden är inne och Anduril åter finns i hans fränders händer.

Igen så öppnar han ögonen från den korta stund han blundade för att åter se världen i den indelning om goda och onda som var rådande. Han föraktade den men förstod den så väl för i den indelning kunde man låta de onda försvinna och försumma dessa och förneka deras existens. Han förstod den så väl och trots att han föraktade det så kunde han romantisera sig bort med den inställning att världen kan defineras i den svart vita indelning "goda och onda". Han visste att det inte ville vara något att uppnå men ibland så ville han tillhöra den goda sidan, men ha förtröstan brukar han tänka för även om allt blir ett helvete så ska helvetet komma ifrån hans händer.

Don´t grief those who´s time has come. Heil the victorius dead!

En diktsamling börjar tar form med fornnorden som inspiratör, ni har kanske redan läst en dikt och här kommer ytterligare två till.

Hej min vän.

Det var längesedan vi sågs och jag saknar ditt skratt som brukade eka runt mig och dina vackra blå ögon. Jag minns våra samtal de sena nätterna och jag minns allt som sades och vad vi lovade varandra. Jag måste tyvär säga att jag har brutit ett löfte, jag har blivit en människa med rutiner men till mitt försvar så är det inte lätt att försöka bryta dessa rutiner. Vi vaknar varje morgon och får piller så vi håller oss lugna, sedan är det frukost och sen piller igen. Ja som du ser så är min dag noga planerad av någon annan som jag inte känner, som bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag blir behandlad som jag är galen och det är jag kanske, jag minns fortvarande dagen då jag hamnade här, kommer du ihåg den? Vi var tillsammans och diskuterade och sedan kommer polisen och hämtar mig och sätter mig här, man kan inte riktigt förstå det men tydligen är jag en galen man.

Visst ibland kände jag mig som en psykopat med alla regler och principer som samhället prackade på mig och som jag inte hade eller ville ha, då ville jag bara fly och bli en normal person. Bara att fly och se den logiken som jag inte ser för den måste finnas där, alla andra följer den men jag kan fortvarande inte se den. Jag hade ju allt det som man skulle ha, jag fattade inte felet varför jag inte kände mig nöjd, något saknades inom mig. Men nu har jag insett det, på vägen mot att hylla alla livstidsmagasin och försöka skapa sin värld utifrån dom bortsåg man från det som alltid har betytt något sedan urminnes tider, man bortsåg från identitet och gemenskapen som vi måste känna och ha, man bortsåg från det naturliga inom oss som måste få komma ut och vädras för att inte skapa en rotlös människa. Vi glömde allt detta när vi började handla mera och baktala vad vi är och hur vi har blivit det.

Jag börjar inse vad som håller på att hända, vi föraktar oss själva och skäms över det vi är, vi är inte längre stolta över vad vi föds som. Vi försöker bortförklara vad vi är genom skapa sterotyper som inte är sanna, vi använder alla medel vi har såsom tv, tidningar och idoler för att skapa en sorts skuldkänsla över vad man är, vad man har gemensamt med folket. När vi ställer oss bredvid en person med annat ursprung ska vi känna oss undergivna och anse att han är bättre än oss, än mig men det kommer jag aldrig kunna göra. För varför skulle han vara bättre än mig och varför skulle han stå över mig i detta samhälle eller i nästa? Varför skulle han ha mer rätt än mig att bestämma vad som ska hända med mig och mitt folk i mitt land och i min stad? Varför ska jag känna mig underlägsen?

Jag har en hungrande känsla inom mig likt att jag har blickat ut i mörkret och förstår innebörden och sett vår undergång och sedan vänt mig om för att inte möta den utan slåss mot dess styrkor av miljontals hungrande fotsoldater som bara väntar på att sätta sina klor i mig och i dig. Bilder av mig som mindre springande på gröna kullar och ängar omgivna av träd och stenar blandade i omgivningen, vid sådana ställen där naturen ser typisk nordisk ut och jag hyllar det, jag hyllar dessa naturliga konstverk och det är för dem jag slåss. Men varför ska du lyssna på mig då jag sitter inspärrad här, utan makten att kunna förändra något, igår trodde jag att jag såg dig här, att du var den nye killen på sexan. Men det kanske var pillerna som spelade mig ett spratt, det är inte första gången dom har gjort det. Ibland så tror jag att vi blir tvångsindoktrerade i det här huset inte för att vi är galna utan för att vi är emot det som händer utanför. Men kanske är vi galna, jag vet inte. Nu när jag tänker efter så minns jag ditt sätt att ha håret och det får mig att le, jag tog med mig en bild på var jag är så du ska se hur mitt fängelse ser ut, kanske får jag se dit, vem vet?
Fan... det var du i sexan....

Över allt ser vi det, vi känner det mest, människor eller händelser som påverkar oss och formar oss till det vi är och kommer att bli. Var händelse i ditt liv kan förändra dig drastiskt, du kan gå från rädd till modig, från olycklig till glad och så vidare. Sedan finns det människor som kan göra detsamma, förebilder och idoler kan man kalla dom men även avskräckande exempel. Vi kanske ser upp till någon nära vän som vi beundrar innerligt i smyg och vill vara som, vi tänker att även vi vill vara så smart, rolig, snygg, smal, modig et cetera och förbannar oss själva över att vi inte är det. Vi anser att det är fel på oss själva som inte är så där, underbart perfekt och helt enkelt jävligt defekt, vi glömmer våra egna bra egenskaper och säregenheter som någon annan beundrar och vill ha. Vi glömmer oss själva i ett rus av självförakt då vi endast ser på de ideal vi vill ha eller skönhetsfel vi inte vill ha. Vi koncentrerar oss mer på vad andra personer har än vad vi själva har och vi följer förnimmelsen av detta sjuka samhälle som uppmuntrar oss att ta efter just de som vi aldrig kan bli.

Vi försöker att bli som de på TV som verkar vara lyckliga och ha "all that", snygga kroppar gott med pengar och mycket fritid. Vi tror att detta gör oss lycklig, vi tror att detta är det som gör livet värt att leva och eftersträvar de plastiga kropparna och de stora festerna eller att vara i centrum. Vi förnekar det vida kända och tror att i denna dumburk där vi matas av bilder av dom som "lyckas", de som pallar lite mer, reser lite mer och har fest för lite fler. Vad hände med att vara nöjd med sig själv och försöka utvecklas från det man har? Vad hände med att inte förändras för andras skull utan ens egen och vart försvann det saliga och heliga som vi alla hade inom oss?

Men vi diskuterar inte överhuvudtaget utan accepterar de rådande samhälls sanningarna utan att fråga våra egna ideal och styrande tankar, vi accepterar så som det är och vi fortsätter att utveckla denna förpestade samhällsvariation av missnöje riktad mot oss själva.Vi fortsätter att förakta våra kroppar, kön, arbete och drömmar. Vi slutar gå våra egna vägar då samhället har redan en plan för dig och du ska följa den annars föraktar man dig och spottar på dig, ingen vågar stå på sig utan följer lydigt som duktiga vilseledda får man är. Men någon gång i vårt liv stannar vi upp och höjer huvudet och ser över den dimma som vi lever och undrar vart allt gick fel och rädslan väcks inom oss och vi börjar inse att vi är allt åt helvete, men vi fortsätter ändå gå där i leden för att reagera orkar vi inte längre utan nu har man accepterat sitt öde att dö som en tjänare åt samhället.

Men jag är inte så mycket bättre själv, jag är också inlåst i den bur som alla andra och har kastat iväg nyckeln för att inte ha möjligheten att kunna komma ut och inse att allt man har gjort är förgörande för det man lever för, att allt man gör är förödande för framtiden. Men jag försöker, jag försöker verkligen att finna styrkan att var dag kunna stå upp rakryggad och möta hemskheterna med öppna ögon och aldrig vika mig utan leva likt en autonom vid sidan av allt, i skapandet av det egna som man försöker ersätta det elaka. Här tar jag stöd av allt jag kan, mitt inre, mina tankar och mina nära och kära som är bakom mig likt en kudde för att dämpa mitt fall ifall någon gång jag faller från världen, nu på senare tid har enskilda personer framträdigt mer än andra och skapat ett sort eurofori som en skyddande bubbla.

Trots att jag är en idiot en envis åsna och helt totalt pantad i huvudet så gör jag mina val av en inre känsla som berättar för mig att det känns just rätt, detta här är rätt och jag väljer det för jag vill att det ska vara rätt. Trots att risken för att bli sårad är stor så låter jag konsekventerna vara i skymundan för det jag vill uppnå, är det värt det? Ja, jag tror det och jag kommer alltid att fortsätta tro det tills den dag då jag kanske vaknar upp ur min blåögdhet och inser att hopplösheten vrider mig mer än lyckan som du skänker mig. Även om det inte blir som jag tänker så har jag ändå valt det på grund av min inre känsla som skriker åt mig att detta är rätt för mig och att ifall jag inte väljer det så kommer jag i senare delar av mitt liv att ångra detta beslut och tänka tillbaka och undra hur allt skulle vara då.
    Jag ska inte ljuga, det kommer antagligen stunder i mitt liv där jag inte kommer att orka och känna kylan som sprider mig i kroppen men detta är konsekventerna av det val jag har valt och det är mitt kast att få stå i den kyliga skuggan som skapas av den tillfälliga lyckan, tro mig det är värt det för jag vet att var gång ljuden ekar i mina öron så inser jag att allt är värt det. Kanske har jag inte rätt till det jag vill veta eller ha, kanske borde jag inte acceptera allt det som jag gör eller kanske är jag för snäll och en självplågare utan dess like men det kvittar om jag var en självplågare, idiot, envis så skulle mitt val ändå vara det samma ifall jag följde min ine röst. Det finns inga test, bara en lång väntat på att stigen ska öppna sig till en väg från skuggan till det öppna landskapet. Så det är dags att öppna dina fina blåa ögon och se världen från hur jag ser det och inser att du är värd all den plåga jag kan komma att känna...

Smärtan den tär i mig, jag ljuger om jag säger att jag inte är kär i dig.

Sömlösa nätter , var natt ännu en utmaning, frågan är inte om jag kommer att somna utan när, tankar drar iväg med mig och jag ber till gudar, profeter och mina egna själar att bara låta mig blunda och sen somna. Vart jag än är känner mig aldrig hemma. Föraktad, hatad och även ratad, jag är samhällets bottenslafs där status symbolen är blodet från min hals. Jag spelar den dödsdömdes kort, men det är inte vad för kort man har som spelar roll utan hur jag spelar dom, lägger upp mitt liv, raserar mina vägar bygger broar och sedan kämpar för att nå dit jag vill annars blir allt skit för en kort minut i total arrogans. Bluffar mig fri, höjer insatsen och helt plöstligt står jag där på knä och väntar på det sista hugget men återigen räddas jag av det sista kortet. Äss i rockarmar och skrattande leende, nej förlåt mig jag måste börja stå på egna ben och sluta fly bakom skådespel av skratt och välmående, ni vet ingenting för inget jag visar, kan fortvarande inte sova för jag tänker på hur allt skulle kunna vara, undrar varför det inte är så men hoppas och längtar för mitt hjärta brinner, jag vet att lågan inte kommer tystas av ord som jag frambringar. Ibland är jag bara trött, längtan av något annat får fäste i min kropp, ekandet av skrattet sätter sig i mitt bröst och värmer i några få korta sekunder tills minnen av det stora, de mål man bygger upp saknar slagkraft och jag fövandlar tid till nostalgi, drömmarna saknar skotten av hunger från mitt inre och mitt inre saknar vrålet från vargarna som gått i ide. Undrar vart vi är på väg, alla lever för sig själva och jag är inte bättre utan även jag väntar på att andra ska ta första steget till förändring, även jag är fåret i herdens flock som inte prövar sina egna stigar och tror att friheten är lika med njutelsen men jag frågar mig själv vad hände med den gamla agitationen för allt jag ser idag är spillror av förlorade världar i samveten som bara kärvar. Jag kanske bara flummar runt, men får inte glömma att i drömmar skapas framtiden så låt mig sova och drömma, jag vill se den nya styrkan inte ruiner av den gamla kyrkan.....