...

Snabbare, snabbare , snabbare! Hans hjärna och hjärta pumpade på honom att komma undan från den plats där skriken kom ifrån. Träd och buskar ven förbi i hans fart och iver att komma från den plats där han nyss varit. Skriken ekade fortvarande inom honom, dessa barbare! Dessa kristna människor som hade kommit i land vid deras båt och våldfört sig på deras mark. Dessa människor som kallade sig själv herrar över honom och hans familj.  Han var en hedning som skulle tuktas så gud skulle ta emot honom i sitt himmelriket där allt var frid och fröjd. Hans far hade vägrat att accepterat dessa människor som ville ta deras land i besittning, han hade drivit ut dom till havs igen. Men ty dom kom tillbaka med mannastyrka som var även övermäktig hans fader, som är eller var en ökänd viking och krigare. Denna man som var en beryktad och respekterad människa i dessa trakter kunde nu vara mördad av dessa främlingar. Ull stannade vid en sten som var täckt av en grönaktig mossa, han flåsade och försökte tänka klart. Vad skulle hans far ha sagt och gjort, han skulle utan tvekan vänt om och stanna för att slåss. Men hade det inte varit för att hans far hade sagt åt Ull att springa så långt bort han bara kunde och inte vända om. Detta måste vara tillräckligt långt bort  för det kändes som han hade sprungit i evigheter.

[...]
Människor, alla dessa människor. Djurens konung, det intelligenta djuret, men visa mig människan som har skapat ett intelligent samhälle i harmoni, ett perfekt samhälle. Finns det ens sådana drömmar kvar i verkligheten av våra självdestruktiva liv, finns det sådana förhoppningar om en bättring för mer än miljöns egoistiska drivkraft. Jag ser igenom deras slogan om att förbättra miljön, jag ser profiternas kungar smida sina ränkor bakom den nya trenden som är miljön. Jag ser längre än att "rädda vår planet", varför ska vi ens rädda den? Varför inte låta oss, människan få konsekventerna av det vi har skapat och bara luta oss tillbaka och låta jorden knulla oss analt tills vi ligger och förblöder i våran egen skit istället för att som nu i sista sekunderna försöka förbättra allt och låta oss förpesta planeten i ytterligare några århundranden. Jag ser giftmolnen fabrikerna sprutar ur sig men det är inte dessa jag oroas för utan de människor som jag sitter bredvid på bussen som sakta förgör samhället genom tron att dom kan påverka något som dom själv medvetet var dag dödar. Det är idioti eller genialiskt, jag kan inte bestämma mig om jag hyllar detta hyckleri eller om jag hatar det. Nej, djurens konung kan aldrig bli djurens konung ifall vi avskärmar oss från naturen och dödar den med vårt gift. Jag röstar i ren demokratisk (eller dumokratisk kanske) anda för att ta bort alla miljöproblem, hur? Det vet jag inte och bryr mig inte, nu har jag röstat och majoriteten har fattat sitt beslut.
[...]

[...]
Han såg den isande blicken hans vän fick i sina ögon när namnet nämndes och han kunde känna plågorna som vreds inombords på honom. Han kände igen smärtan och han visste att den isande känslan som just nu fick hans väns nackhår att resa sig hade han själv haft för några månader sedan, kanske var det ett smärtsamt vetande som skapade den isande kylan eller endast en mänsklig avikelse i sin tro på sig själv. För han hade blivit bortvald precis som jag trodde jag skulle bli en gång, den stora skillnaden här var att jag inte blev bortvald och fick min lyckas dam till slut. I vilket fall som helst såg jag skådespelet brytas ut från en lättsam komik till en drama på några få sekunder och spänningen i rummet förändrades drastiskt och alla utom två kände den. Hon som lekte med honom och han som försökte dölja den, ett falskt leende och skapande av något som skulle vara ett skratt avslöjade kylan han kände ännu mer men trots det fortsatte scenen och allt jag kunde göra var att glo fånigt. Jag knackade på personen som låg i mitt knä och försökte uppmärksamma henne om det som skedde men hon visste redan och jag visste att hon hade känt av kylan sedan länge. Återigen fick jag ögonkontakt med de mörka isande ögonen som hade för en stund sedan varit så varma och vänliga, allt förändrade på grund av ett namn och minnena av namnet. Hon lekte med honom och gav honom allt det han ville då hon själv i detta ögonblick hade blivit nekad av namnet och dess person, hon sökte en ersättning och han kastade sin kropp framför hennes ögon och bad nästintill om att bli utnyttjad. Ja kärlek kan få en att göra konstiga saker var allt jag tänkte innan jag böjde mig fram för att kyssa kvinnan i mitt knä.
[...]

Jag följde honom hela vägen ner till centrum, moralens väktare vaktade ingången till portarna mot butiken friheten. Här stod människor i köer, de började vid dörrens ingång och följdes av flera hundra meter lång kö till en ensam kassa som var öppen, röda sidenband ringade in vägen att följa och det fanns inga som avvek från den. Profitens marionetter stämplade i dokument som lämnades till den vilsna skaran som köade för sin frihets skull. Det fanns tre stämplar, en var röd som innebar att man såg sin frihet inskränkas då man hade begått ett tankebrott mot de rådande makterna, den andra stämpeln var gul som innebar att man hade de "vanliga" friheterna då man inte hade utmärkt sig tillräckligt för att få den gröna stämpeln som innebar extra förmåner på allt som samhället kunde erbjuda. Här slapp du t.ex. betala skatt, köa i butiker, nedvärderas av andra människor och du slapp det vakande ögat som följde varje människa i samhället. Jag var tätt efter honom när han gick vid sidan av ledet och gick upp för en trappa som ledde till ett rum där han satte sig, medan han väntar kanske jag kan berätta vad jag är för något, jag är ett vakande öga, varje människa har ett och detta är min människa. Han är annorlunda från de andra och det är inte helt chockerande att han har ett rött märke i sin legitimation det är därför han är här idag, han ska träffa en förebyggare från de styrande som ska försöka kontrollera vad han är för typ, de ska också försöka se vad han har för egentliga åsikter. En ung man öppnade dörren och bad honom att stiga på, jag följde efter som jag brukar då ingen tar notis av att jag existerar, min människa satte sig ner på en stol och lade bena i kors, han var inte direkt vacker men hade en viss charm inom sig. En sorts glöd som många människor brukar uppskatta, han var annorlunda från andra människor som fanns i samhället då dessa saknade den passion och var mest gråa och trista.

 

-         Du vet varför du har kommit hit?

-         Ja, för att grundligt undersöka så ni kan ta reda på mina tankar och åsikter om samhället och livet då jag bröt mot en av tankelagarna som är upprättade.

-         Bra, vilken lag bröt du mot?

-         Jag bröt mot yttrandelagen och förtrycklagen då jag i en konversation med en bekant påstod att de styrande kränkte var människas integritet på grund av att dom var rädda för de sanningar som skulle komma ut ifall vi fick tala fritt och således skapa en sorts revolution mot det som håller på att hända och har hänt med vårt land och folk. Jag ifrågasatte även varför vi skulle lämna våra rättigheter och bli undersökta medan nyinflyttarna aldrig blir det. 

-         Varför sade du dessa lögner till din bekant?

-         Jag anser inte att dessa är lögner, det jag sade är lika sant som du och jag, men jag förstår ditt jobb att upprätthålla de vansinnes lagar som har skapat för att få någon form av lydnad till de styrande. Jag var även influerad av en svunnen tid där man i tal och skrift kunde uttrycka sig som man behagade utan påföljd av straff eller omskolning till samhället.

-         Vad är dina åsikter om samhället?

-         Samhället idag är en sorgsen bild att se, där allt bygger på rädsla och skuldkänslor. Vi ska alltid tänka på de nyinflyttade istället för oss som har en historia här, vi ska blunda för de hemskheter vi ser och man får inte tänka eller säga vad man vill och jag undrar hur detta kan vara som ni påstår ett frihetens samhälle.

-         Du är medveten om att ditt uttalande gjorde ett brott mot tankelagen?

-         Ja, men jag räknar inte heller med att undkomma detta samhällets rövarklor som försöker tysta de samhällskritiker som uppstår runt om i samhället som ser sanningen och försöker förmedla den. Vi kommer att gå under, samhället och folket kommer att gå under frågan är nu bara när.

-          Jag måste be er att sluta upp med vad ni håller på med annars måste jag tillkalla väktare.

-         Ja se, även ni är rädd för sanningen och detta är bara början, jag är en okänd människa men fler kommer att komma efter mig och få med sig skaror av folk som har fått nog av erat styre, av erat vansinniga samhället.

-         VÄKTARE, för bort den här mannen.

 

Ja, ännu en av mina människor som fördes bort för att aldrig mer se ljuset, jag tycker synd om stackaren men vad ska man göra. Det kommer att bli tråkigt utan honom och jag önskar att nästa människa också kommer att vara minst lika intressant, lika utåtriktad. Det är bara att sväva till högkvarteret och delge statusrapport, kanske ska ta den andra ingången där minoriteterna i samhället får gå in och ut, där är det ingen kö och självklart flera kassor öppna så att dom slipper trängas och vänta. Det går nog snabbare att ta den, hoppas bara inte att fräter ute igen, hatar när det fräter (regnar) mina sladdar blir så konstiga. 

Ett grönt dis fanns över världen, vattnet låg stilla och det ända ljud som kom mot deras öron var båten som glad sakta fram i vattnet. Hans hand kände vattnets varma yta och solen sken honom i ansiktet när han låg i fören och njöt av ännu en solig sommardag. Han såg på henne som satt vid masten och blickade ut mot skogen som omslöt floden dom rörde sig på. Han tyckte hon var vacker, hennes gyllene hår som solen gav glans, hennes blå ögon som var klarare än vattnet och strålade av kraft. Hon vände sin blick mot honom och han såg bort, hon log och kollade ner mot boken hon hade i sitt knä. Han förbannade sin pojkaktiga feghet att ej våga möta hennes blick, att ej våga se djupt in i hennes ögon och försöka förstå hennes tankar och förklara vad han känner. En kraftig stöt fick hans tankar att skingras och inse att dom var framme vid skogsdungen där de skulle tillbringa natten, hans far gav honom en säck med mat att bära iland. Han tog tag i drakhuvudet och hoppade i land, han ställde ner sin säck bland de andra och såg sig om mot skeppet där de andra hade fullt upp med att bära iland de saker de behövde för att klara sig. Han hörde sin far ropa att han skulle plocka ved till brasorna och tog fram sin yxa han hade i bältet och gick in mot skogen. Han fick snart syn på ett träd som hade fallit för någon storm en gång i tiden och började hugga bitar från det.

 

Han tyckte det var skönt att vara i skogen och höra de ljud som man endast kunde höra här och känna den samhörighet med historian och sin kultur som pumpades ut från dessa urskogar. För djupt inom sig visste han att han inte var den första som vandrade här, utan det folk som han tillhörde har länge levt och frodas här, de har fått de gåvor han nu får och de har byggt det som han nu rör. En kotte ven i luften och träffade honom i bakhuvudet och fick honom att tappa veden han bar på. Han såg sig runt men kunde inte se någon, PANG ännu en kotte träffade hans bakhuvud. Han hörde ett skratt och blev arg, han sökte genom området med blicken och kunde fortvarande inte se någon. Ännu en kotte for mot honom men den här gången missade den, kom den från himlen? Han vände sitt ansikte uppåt och såg henne sittande i trädet med ett stort leende. Hon hoppade vigt ned bredvid honom och skrattade, han rodnade och vände sig snabbt om för att plocka upp den ved som han tappade innan. Han blev nervös och visste inte ifall hon skrattade åt honom eller med, han visste inte hur han skulle agera i den här situationen om han skulle skratta med henne eller ignorera henne. Han bestämde sig för det sistnämnda han gick tillbaka mot lägret och vände henne ryggen han vågade inte vända sig om ifall att hon fortvarande skrattade åt honom.

 

Flickan ropade efter honom och han stannade, han vände sig om för att höra vad hon ville. Hon såg lite sorgsen ut fast han vågade fortvarande inte se henne rakt in i ögonen utan fokuserade sig på munnen för att höra vad den sade. Han var frusen och kunde varken tänka, se eller höra. Lamslagen av hennes vackra yttre stod han där i flera minuter och kollade på flickan när hon pratade med honom. Hon skrattade till och slog till honom i huvudet och frågade ifall han lyssnade. Han tappade veden igen och stammade fram en ursäkt över sin klumpighet. Han böjde sig ner för att plocka upp veden och så gjorde även flickan, deras händer möttes och det brann i honom. För första gången vågade han se henne i ansiktet och utforska dessa vackra ögon som Freja måste ha givit henne. Han kunde se sig själv och hennes själ, han kunde se djupt i hennes inre och förstå hennes tankar samtidigt som han kände att hon kunde förstå honom. Hennes ögon ändrade form och hon blev skräckslagen, hon backade från honom i panik.

 

- Vad är det för magi du utsätter mig för? Skrek flickan.

- Magi? Vad menar du?

- Du såg in i min själ, i mitt inre och rörde om i mina tankar! Förneka inte detta!

- Det är min förbannelse som Loke har givit mig, gudarna har ej varit mig nådig. Sade pojken med en viskning.

En fågels sång hördes i fjärran och tystnaden mellan dom var total för fågeln fångade bådas sinne. Flickan tyckte synd om pojken och hade lugnat ner sig, men hon var på sin vakt för magi och trolldom var något man skulle vara försiktig med, det hade hennes mor sagt. Hon kollade in honom och förundrades över varför gudarna hade valt ut honom till att bära denna förbannelse. Hon gick närmre honom och tog tag i hans hand och kollade honom i hans blågråa ögon för att se ett tecken av Loke där i. Istället för att se det tecken såg hon passionens eld som lekte med hennes kropp och rörde var ställe som tände hennes låga, återigen bröts de loss men denna gång av honom.

 

- Ser du nu hur min förbannelse påverkar de människor runt mig? Loke har gett mig denna kraft för att jag aldrig ska få ro och ingen ska få ro med mig. Sade pojken med en sådan sorgsenhet att allt annat ljud försvann.

- Du kallar detta förbannelse, du tänder min låga, du tänder hela mig. Män skulle döda för den gåva du har, många har önskat att göra samma sak med Frejas överprästinna men aldrig för har denna eld vaknat inom mig. Sade flickan med en förundrande blick mot pojken.

- Frejas överprästinna!? Pojken gick ned på knä för att vissa vördnad för prästinnan.

- Detta är inte en förbannelse utan en gåva du har fått till skänks, du kan tända elden inom folk och detta är ej Lokes verk, utan Frejs.

- Förbannelse eller ej, så har den inte skänkt mig lycka, utan givit mig olycka och sorg överallt där jag går fram. Kvinnor som slåss om mig, män som försöker dräpa mig. Är detta en gåva? Ifall du har rätt att detta är Frejs verk så undrar jag hur lidelsens gud kan göra så mot mig. Skapa en lidelse inom mig som samtidigt förgör mig.

 

Pojken glömde nu bort sin blyghet vände sig om och gick tillbaka mot lägret, han var i djupa och tunga tankar och tog inte längre notis om det vackra runt honom. Flickan stod kvar i skogen och såg honom gå bort. Hon yttrade en mening som vinden bar till honom sedan vände hon sig bort. Pojken hörde vinden viska till honom den sade:

?Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.?

 

En av hans fars män hälsade honom tillbaka med ett glatt leende och hjälpte honom att bära veden. De småpratade på vägen och han fick reda på att de ska bli en stor fest inatt för att fira den kommande högtid, Alvablot (midsommar). Denna fruktbarhetens högtid, Freja och Frejs högtid skulle nu firas. Detta innebar att man blottade för en bra skörd och att få många friska barn. Här ska också Frejas prästinnor visa vägen till fruktbarhet genom samlag med en utvald av gudarna och Frejas överprästinnas barn ska bli det första barnet som visar hur året ska komma. Detta barn kommer att bli ett mäktigt sådant och han själv var ett sådant barn, det är här hans förbannelse kommer. För i detta samlag är det ej två människor som ligger samman utan dessa två blir gudarnas kraft och deras barn blir gjort av gudarnas kraft det är därför detta barn är mäktigt. Redan nu såg man förberedelserna för den fest där gudarnas utvalda skulle framträda, barnen satt vid brasorna och lyssnade på berättelser från de äldre medan männen gjorde i ordningen maten och mjödet. Han satte ner veden bredvid en brasa och satte sig med de yngre för att lyssna på sagorna som förtäljdes.

 

När Frej blev kär började den äldre och kollade på honom,

- En dag smög sig Frej upp i Lidskajlf, Odens högsäte där ingen annan än Oden fick vara då man kunde se allt som kunde tänkas se och detta krävdes en vis man. När Frej satt där och tog in hela världen så slängde han en blick mot Jotunheim, jättarnas land i norr och där fick han syn på jättedottern Gerd. Hennes armar lyster upp hela världen och Frej blev som besatt, han varken åt eller sov på flera dagar. Frej anförtrodde en av sina bästa vänner Skirner om vad han hade sett och bad honom att fria till Gerd. I utbytte mot detta så fick Skirner en gåva i form avFrejs häst, Blodighove som varken var rädd för eld eller rök. Skirner fick även låna Frejs magiska svärd Skräpp som kunde svinga sig själv. När Skirner kom till gården så var det Gerds pappa, Gymer som mötte honom och bjöd honom på mjöd. När Skirner lade fram sitt förslag till Gerd så nekade hon bestämt och efter mycket smicker så sade Skirner de mest fasanfulla sakerna skulle drabba henne och hennes far. Då gick hon med på det ifall hennes far fick det magiska svärdet Skräpp som gåva. Det bestämdes att Gerd och Frej skulle träffas om nio dagar i lunden Barre, men Frej var ändå orolig då han hade nu offrat det ända som kanske kunde rädda honom från döden i Ragnarök, men vad gör man inte för kärlek?

 

Hans far kallade på honom och ville att han skulle ta på sig det finaste han hade för att dom skulle möta en stor hövding som styrde detta land och där skulle också festen vara. Hans far beordrade alla hans män att ta på sig sina finaste kläder för att göra gott intryck och för att visa att hans mannar var ryktbara män som hade ett bra liv med honom som hövding. Han gick ut i sina nya kläder, manteln svajade några centimeter över marken och hans brynja glänste i solens sken och många damer tog en extra blick på honom. Han var inte direkt vacker till utseende men hade något annat, en inre kraft som man kunde känna. Det var denna kraft som drogs deras intresse till honom. Hans far såg stolt på honom och kallade på deras hästar som skulle föra dom till den store hövdingens läger. Dom red under tystnad och han tyckte det var bäst så, att sitta där på sin häst och rida genom skogen samtidigt som man tar in helheten på det vackra och det levande. Han älskade naturen, den var så perfekt allt var i balans och allt var värt något. Det hela var inte sämre att personen som red framför honom var Frejas överprästinna, han undrade vad hennes namn var men var också för feg för att våga rida fram och fråga. Han fick det svårare och svårare att koncentrera sig på naturen och hans blickar gled mer och mer mot henne men efter en snabb blick mot hans far som såg galen ut vågade han ej se på henne mer. Hans far red till honom

 

- Låt henne vara, hon blir bara trubbel viskade hans far till honom samtidigt som han red tillbaka till täten.

 

Återigen så såg han mot naturen men han kände inom sig att den förlorade den glans som den hade innan och glansen var nu i henne. Han kände ett begär efter henne, han ville ha henne och han ville att hon skulle vilja ha honom. Men han stålsatte sig för att inte ge henne några blickar som de flesta andra i ledet gav henne, han stålsatte sig och försökte med sin kraft att förundras över fåglarna som flög över dom, eller hjorten som sprang bredvid dom. Men likt räddad av tiden så kom de fram till byn där festen skulle vara. Den store hövdingens folk var redan här och hade börjat med förberedelserna och han insåg att dom inte skulle behöva göra så mycket. Han tyckte det var skönt och steg ned från sin häst för att utforska området då han gärna lyssnade på sin fars råd som brukade vara visa och han ville inte förarga honom genom att prata med henne. Han tog med sig sin pilbåge ifall något skulle dyka upp, han var ute tills det mörknade och kände att magen krävde sin rätt av dagen och ville få mat. När han kom tillbaka så var allt redo för en fest, djuren grillades mjödet stod framme och man väntade bara på att hövdingarna skulle börja. Den store hövdingen ställde sig upp från sin plats och sorlet tystnade.

 

- Välkomna alla till den fest som är förberedelsen till Alvinblotet, välkomna kämpar ifrån söder, nord, öst och väst. Välkomna präster och prästinnor och välkomna halvgudar och gudar. Som ni vet är jag inte en man av många ord, det sägs att sådana män omger sig av många skalder och jag är inget undantag. Men först ska jag berätta varför vi är samlade, gudarna kräver en man som ska visa vägen i Alvinblotet, som ska ligga samman med Frejas överprästinna och denna man ska bestämmas genom det test som alltid funnits. Nu ska en av mina skalder få ordet för att beskriva testet.

 

Mycket mod krävs för att tämja djurens klor.

Rent sinne och starkt svärd,

Gott hjärta hjälper er väg.

Hedra gudarna ni skall,

Men även blidka livets garn.

I ett test ni nu skall gå

Där endast en kvar kommer stå

Och den skönaste mö kommer få

 

Rid norr tills en björn ni ser

En klo av denna jag måste er be

Den med störst skatt kan bege sig hem

Och få festa en natt som aldrig ges igen.

 

Han såg på sin far som var mörk i sinnet, han såg på henne som satt mellan dessa hövdingar. Han såg vad han var tvungen att höra, han skulle vinna henne, han skulle ta henne. Han såg mot sin far igen och gav ifrån sig en långsam nick sen reste han sig och gick. Han bad om sin häst, tog fram sitt svärd och spände bågen över ryggen, han tog en sista blick mot henne och kände en beslutsamhet som aldrig för hade funnits inom honom. Nu var det han mot alla andra män som ville få henne, nu var det han mot den största björnen. Fast innan han red skrek hon hans namn i vinden så endast han kunde höra henne.

- Alvin, svik mig ej ty jag är din.

(Blotet i sig kan variera från hur verkligheten var även testet, ifall något annat ej stämmer var vänligen kommentera detta)

Stormen ven utanför fönstret och regnet smattrade på rutorna. Natten var under dessa två människor, en pappa med sin dotter. Dom låg och lyssnade på stormens skrik och gatlampornas svaga lyse genom regnets piskande andetag. Flickan var inte gammal runt elva år och såg väldigt glad ut när hon låg där och delade detta ögonblick med sin kära far.

- Pappa, kan inte du berätta en saga?
- Jo, det kan jag väll. Vilken saga vill du höra?
- Berätta en du har kommit på sade flickan lite gladare.
- Okej, vänta lite ska bara komma på något.

- Det du ska få höra nu fick jag höra av min far, din farfar och han fick höra det av hans far. Denna historia har berättats i flera generationer i vår släkt och vad jag vet aldrig ändrats.

Den handlar om ett skepp med en drake stänkt i blod i fören och många tappra män vid årorna. Detta skepp har inget namn för det är ovanligt att se det, då du kan endast se det i dagar som den här. När mörkret är totalt och vindarna tjuter och ropar på skeppet. I blixtarnas ljus färdas skeppet och i åskans mullrande stämma kan man höra besättningens rop. Historien lyder att besättningen som bestod av de tappraste och de sista vikingarna blev för evigt dömda av den forna sedens gudar att vakta vår värld mot den ondska som hotar oss. Dess kraft fanns i de skaror som fortvarande nyttjade den gamla seden och tillbad gudarna, men sveket som drabbade folket kom ej från den yttre världen utan den kom bland folket. När fler och fler svek sina ideal och sin tro så förlorade detta mystiska skepp sin kraft. Man säger att de är odödliga men det är fel, för de har varit nära döden nu i flera hundra år då de människor som tillber gudarna minskar och åter minskar gör att vårt sista försvar blir allt svagare och kan ej motstå alla de attacker som drabbar vårt land och oss. Men än är hoppet inte ute för skeppet för det finns fortvarande dem som tillber och tror på den historia och kultur som levde här innan oss. Detta gör att skeppet fortvarande har den livskraft att i stormiga nätter kunna åka ut och med hjälp av oss och stormen kan mota de faror som håller på att driva i land i vårt nordliga land.

Min far sade att skeppets ledare hette Torbjörn och att han fick detta namn efter den krigiska guden Tor och den björn som sades tog hand om honom i hans barndom. Men detta är ej säkert då han har haft många namn genom tiderna varav ett var Vittfarne. Således var mannen en fruktad och respekterad man där ingen ville möta honom eller hans mannar i strid och ej mindre komma i hans onåd. Hur han kom på skeppet är desto klarare då han var i tjänst hos guden Loke där han fick som uppdrag att dräpa fyra förtrollade stenjättar i utbytte mot en önskan och Torbjörn lyckades med detta. Men listen hos Loke var stor och hans önskan om evigt liv blev hans förbannelse. Men han fick ett vilkor att bryta sin förbannelse och det var ifall han skulle kunna ge Loke fyra hjärtan som var dräpta från den visaste, den mest hedersamaste, den modigaste och den starkaste. Men Torbjörn vägrade och valde hellre att leva sitt liv med sitt drakskepp då dessa fyra saker prisade Torbjörn mer än något annat och således kunde han ej utföra det dåd som Loke krävde för att tanken att dräppa de som bar på det som han såg som gott skulle vara för mycket. Torbjörn tyckte att han fick stå sitt kast och leva i evigheter, detta gjorde Loke väldigt förgrymmad och han dömde Torbjörn till att varje stormig natt segla ut för att möta faran.

Så för sina ideal så styr nu Torbjörn sitt skepp i syfte att skydda oss mot de mörkerkrafter som ej vill oss väll och han slåss mot var fara som syns på våra öppna hav. Ett fåtal personer har till och med sätt skeppet med Torbjörn i fören i luften där den rider på molnen för att slåss mot de faror som kommer den vägen. Din farfars farfars farfars far såg själv detta skepp när han var en ung man och han hörde vikingarnas vrål i åskan när striden började och såg hur blixtarna omgav skeppet och lyste upp dess styrka. Han minns det väll för att den natten hade han begett sig till havet för att ta in sina fiskenät i skydd för den storm som var på väg. Under månens uppgång såg han först ett främmande fartyg som styrde mot honom, dessa främlingar attackerade hans skepp och skulle precis dräpa honom när blixten slog ned mitt bland dom. Ur röken kom detta drakskepp med sin besättningar av vikingar som stormade skeppet och räddade vår släkting. Han stod där öga mot öga med Torbjörn och fick känna den kraft som genomsyrade den mannen och höra hans stämma som dånade som åskan. Han mindes varje stavelse för den röst kunde man aldrig glömma och Torbjörn sade till honom;

Snart en liten bit till bara, snart så är jag hemma tänkte mannen som plöjde vägen för all snö. Den stora porten restes framför honom och med ett enkelt leende tog han fram nycklarna som skulle innebära frihet och värme. Dessa enkla behov som var nu framför honom kändes som himlen. Han tänkte att det krävdes så lite för att tillfredställa honom att det nästan var löjligt. Allt han krävde var tak och lite värme i denna kalla november kyla som hade drabbat staden. Snabbt av med skorna, hänga jackan och lägga nycklarna på den plats där dom alltid skulle ligga, denna inövade rutin hade blivit livsviktig och ifall han bröt mönstret skulle det kännas som något saknades inom honom. Han såg sig själv i spegeln och skrattade åt sig själv, han hade blivit det han fruktade mest, en människa. Inte bara vilken människa som helst utan en människa med rutiner, det var inte länge sedan han hade hånat dessa människor med deras liv inövade i minsta detalj aldrig något annorlunda förutom något nytt TV-program eller liknande. Det var inte längesedan han svor att aldrig han skulle bli likadan att glömma sin egen självständighet i detta samhälle där profit och makt spelade större roll än lycka och människans innanmäte. Men detta var innan allt hände, innan hon kom och sedan försvann igen. Han bollade med tanken att bara för skoj skull lägga nycklarna på golvet eller kasta iväg dom någonstans för att sedan i all hast hitta dom när han skulle stressa till sitt jobb. Allt detta skulle plåga honom i flera nätter ifall han utförde dessa handlingar men det skulle han bara tycka var skönt då smärta kan vara så mycket mer än just smärta, det kan vara en befrielse, en självförvekligande handling som säger

- Du borde ha lidit mer.

Men han lät nycklarna vara och gick till sitt kylskåp för att med hungrande mage se dess tomma innanmäte kolla tillbaka likt ett hånflin mot honom. Förbaskat tänkte han och slog knogen allt vad han kunde i frysen, smärtan berörde honom inte då han hade lärt sig att koppla bort denna del av sin kropp. Skulle han återigen trotsa denna hemska kyla och frysa för att endast kunna mätta sig själv? Hade det varit innan allt det som förändrade honom hade han låtit det vara för att endast se det som hans lott att svälta denna dag och genom det acceptera sin glömskhet för inköp av mat. Det var också detta som gjorde hans val, han skulle inte gå till affären utan att stå ut och acceptera sin dumdristighet och kanske lära sig något av den. Han straffade sig själv för att känna denna underbara smärta som han tyckte att han förtjänade, fast i sanningens namn så förtjänande han nog smärtan inte för att han hade gjort något dumt utan snarare för att han förtjänade att få som han ville. Han insåg också att detta skulle bli svårt, redan nu ville magen trotsa hans beslut och skrek efter sin rätt till mat men han ignorerade och gick till sin skivsamling för att leta upp det ända som han tyckte hjälpte i dessa stunder. Jazz och gärna av Tommy Smith, det fanns inget bättre som kunde vara i samma våglängd som hans tankar och det fanns inget bättre som kunde få han lugn och saklig igen. Han drog på en skiva och satte sig i sin läderfåtölj där han började se sig runt och tänka. Han var inte rik, men hade det ändå ganska bra. Två rum och kök var allt han behövde. Han såg sig runt på sina gamla tavlor eller på bokhyllorna som var fyllda med böcker av alla genre. Han hade inga gränser han sög i sig allt, han följde efter ordspråket ?Kunskap är makt?. Han öppnade skåpet som var till höger om honom och tog fram en flaska whiskey, det var cirka halva flaskan kvar och han tog några klunkar medan han sjönk djupare i stolen. Detta var livet, detta var paradiset, fri från alla bekymmer och fri från alla begär som stod honom nära. Han var ensam och på vandring i livet, likt Oden så vandrade han ensamt, likt Oden så strävade han också efter kunskap. Han skulle med lätthet offra sitt ena öga för att dricka ur Mimers brunn, ingen tvekan om saken. Men nu var läget annorlunda och han slängde iväg flaskan rakt in i vägen då en impuls spreds genom hans kropp. Livet på jorden var likt en plåga, man levde för att sedan dö och vad skulle man göra där i mellan? Livet var en överdrift, livet var ett helvete och det finns bara små stunder som kan väga upp den lycka som man kan känna. Men lycka måste man känna ifall man ska känna olycka aldrig skulle man skilja på sakerna.

 

Ljuset från skärmen mötte de blåa trötta ögonen från mannen som försökte skriva något impulsivt och intressant. Men han kände inom sig att han hade misslyckats, för lite känslor och för lite filosofiska tankar. Han skulle aldrig bli en bra författare, han skulle aldrig kunna locka folk att läsa eller bli upprörda och reagera. Han insåg hur svårt han skulle få det att skriva vidare på detta stycke så han helt enkelt sket i det och publicerade det på sin blogg. Han var ingen märkvärdig person som man först kunde se, fast de som kände honom nära insåg hans mörka sida den sida han kallade Stäppvargen inom honom.

Detta kan vara början på den bok som kan komma. Säkerligen kommer jag ändra denna text många gåner men ni har nu läst den första sidan.

Snabbare, snabbare , snabbare! Hans hjärna och hjärta pumpade på honom att komma undan från den plats där skriken kom ifrån. Träd och buskar ven förbi i hans fart och iver att komma från den plats där han nyss varit. Skriken ekade fortvarande inom honom, dessa barbare! Dessa kristna människor som hade kommit i land vid deras båt och våldfört sig på deras mark. Dessa människor som kallade sig själv herrar över honom och hans familj.  Han var en hedning som skulle tuktas så gud skulle ta emot honom i sitt himmelriket där allt var frid och fröjd. Hans far hade vägrat att accepterat dessa människor som ville ta deras land i besittning, han hade drivit ut dom till havs igen. Men ty dom kom tillbaka med mannastyrka som var även övermäktig hans fader, som är eller var en ökänd viking och krigare. Denna man som var en beryktad och respekterad människa i dessa trakter kunde nu vara mördad av dessa främlingar. Ull stannade vid en sten som var täckt av en grönaktig mossa, han flåsade och försökte tänka klart. Vad skulle hans far ha sagt och gjort, han skulle utan tvekan vänt om och stanna för att slåss. Men hade det inte varit för att hans far hade sagt åt Ull att springa så långt bort han bara kunde och inte vända om. Detta måste vara tillräckligt långt bort  för det kändes som han hade sprungit i evigheter.

Men det var inte tillräckligt långt för Ull dog av dessa kristna människor som skulle göra "hedningarna" till "människor". Ull gick till mötes så som många andra svenskar gjorde för ett kristet Sverige, DÖDEN vilade mot hans rygg.

I vemod och sorg gick han in i duschen, försökte få det varma vattnet att skölja bort hans tankar, bort hans sorger. Hans ögon som brukar vara så blåa som det renaste hav, var nu röda i hat. Det blonda håret som nyss innan fladdrade i vinden låg stilla och tryckt mot hans kokande huvud. Det fanns inte många som kunde få honom att känna sig så ynklig, så feg eller så ledsen som hon kunde. Hon var något speciellt något unikt, men han visste långt inom sig att hon var bara en illusion en dröm som han hade skapat. Han kunde aldrig få henne så varför ens försöka tänka i sådana banor.

Han insåg att duschen inte var igång och vred på kranen, han grymtade till i smärta, vattnet var skållhet, han korrigerade värmen.

Han tänkte på henne, hon stod där på stranden i sitt blonda hår, sina blåa ögon som inte direkt var lika som hans utan strålande av värme.

Han tänkte på henne leende gående mot honom i sina tajta jeans och en svart T-shirt. För honom var hon vacker, en gudinna som han höjde över alla andra. Hon var hans dröm, men han visste att trots vilken personlighet han utstrålar, trots hur bra dem passade ihop så kunde han aldrig få henne. Han slutade med ens att drömma om henne, för orden hon hade yttrat sved fortvarande i hans ögon, gjorde hans mun torr och håren i nacken reste sig.

 

Han satte sig ner och grät, lät bara tårarna komma försöka få ur allt han hade inom sig, allt hat och sorg. Han satt där ensam ingen att prata med han kände sig som en stum. Vad skulle han ta sig till? Vad skulle han göra? Allt var dött för honom och han längtade efter henne. Han undrade var hon fanns, just ikväll var är hon, vad gör hon? För just i kväll behövde han henne mer än någon annan behöver någon.

 

Han kollade på sina händer och såg att han hade fått skrynklig hud, hur länge hade han suttit där visste han inte. Han stängde av kranen reste sig och torkade sig med handduken han hade lämnat på stolen som var bredvid duschen. Han gick in på sitt rum och tog på sig en gammal T-shirt och ett par slitna jeans, han kände i fickorna för att kolla om han hade sin mobil och sina nycklar. Ett välkänt klirr mötte hans öron och han gick ut, han visste inte vart han skulle men det kunde kvitta. Han ville bara låta sig följas av vinden och känna lukten från naturen.

 

Han såg havet öppna sig för honom den svala vår brisen kom mot honom och han satte sig i sanden. Han hade bestämt sig för att se solnedgången som hon hade sagt till honom var det vackraste man kunde se. Han var helt själv på stranden och det var några timmar kvar tills solen skulle gå ned. Förutom vinden så var det ingen som höll honom sällskap, där va inga måsar inga djur och inga människor. Han var alldeles ensam precis som han kände sig.

Han lade sig ner och kollade upp mot himlen, han såg molnen åka förbi och bilda sina former. Han såg solen röra sig över himlen. Han såg tomhet och alltet. Han somnade.

 

I drömmen så kom han åter tillbaka till den stund där han sist var med henne, dem var på samma plats där han somnande, men nu var han med henne. Dem låg bredvid varandra och kollade på himlen, stjärnorna lyste och de väntade ivrigt på att solen skulle släcka dem. Men han kände att något var fel, det stod inte helt rätt till med henne. Så dum som han var så frågade han givetvis vad det var som var fel, hon kollade honom rakt i ögonen och brast ut i tårar. Han kände pressen, han blev nervös och gick snabbt genom minnet för att minnas om han har gjort något fel. De var inte tillsammans eller någonsin kysst varandra utan bara vänner. Han ville mer, men hade aldrig vågat ta initiativet. I ett försök att lugna henne så frågade han vad det var igen och om han hade gjort något fel med sin mildaste röst. Hon snörvlade och försökte lugna sig, repliken kom så oväntat och hårt att han blev chockad

"Jag ska ta livet av mig".

Hon såg i hans ögon hur förtvivlan kom och förvirring, han sade inte ett ord. Han kollade på henne och öppnade munnen men inget ord kom. Hon reste sig och sa du ske veta att jag alltid har älskat dig, men nu ses vi inte mer. Hon sprang iväg, han var ännu mer förtvivlad och chockad, han  visste verken ut eller in. När han väll kom till sina sinnens fulla bruk sprang han efter henne, han letade över allt men hittade inte henne. Till slut så fann han henne, hon låg vid en klippavsatts där de första gången hade träffats, han kände sorgen komma och halsen blev trång, bröstet brände och slog. Men gråten kom inte, han bar henne hem till hennes föräldrar de fick ringa en ambulans. Själv gick han hem och ställde sig i duschen.

 

Han vaknade av ett ryck, hon stod framför honom och kysste han. Tillsammans såg de solnedgången och sedan gick de bort tillsammans hand i hand.

 

En gammal man gick runt vid stranden och såg en pojke ligga i sanden, pojken log och utstrålade glädje, han var lycklig, men pojken var död.

Nya vägar