...

Jag listar mina mest älskvärda inlägg.

Kärlek
Vad är kälek?
Samvetets strid i en Stäppvargs kropp ( Rekommenderar)
En ny stil ( 18 års gräns )


Reflektioner
Albus Dumbledore smygnazist?
Omoraliskt sex
Mörkret är totalt
Jag vänder mig inte om
Den långa vägen tillbaka till min brinnande stad
Människan med rätt att konsumera

Filosofi
Tankar om livet
Konversation
Tankarna
Kvinnosyn (Rekommenderar)
Drick aldrig mer vin med leverpastej i en kall decemberkväll
Andligheten är död

Noveller
I nöden är lyckan finns
Början?
Pappa berätta en saga (Rekommenderar)
När de träffades del 1 (Rekommenderar)
Novel del 1


Stäppvarg
Misantrop
Misantrop 2
En Stäppvargs promenad
Den finske skolmördaren
Det var en lång väg hem för vår Stäppvarg
Sov nu drömmarnas prins


Tal
Det du ser är det sant?
Lyssna till en varning från en dåre utan identiet

Två timmar sömn och fyra alvedon senare så filosoferar vår unge Herr Stäppvarg, i mörkret sitter han där datorn är den enda ljuspunkten, andetag blandat med knapptryckandet från tangentbordet är de få tysta ljud som tillåts komma fram. Hans rum är kallt och ånga kommer från hans mun när han andas eller mimar ord som skulle passa in i hans mästerverk, dikter skrivs och filosofiska tankar värderas och bryts sönder för att sedan åter byggas upp i en annan form, i hans form. Rader skrivs och meningar bildas, papper och åter papper fylls men de går inte att hitta någonstans förutom i hans huvud, i hans tankar. Någonstans bredvid sig har han en flaska, han tar djupa klunkar och blundar för att få in smaken han njuter trots att det endast är vatten i bägaren. Han tänker på sin nutid och värderar historien för att försöka sia om sin framtid, han tar hjälp av de historiska erfarenheter som finns bland honom för att bygga vidare på det liv han har skapat från askan av en utbrunnen eld. Men glöden slocknade aldrig och nu är han där, blåser sakta på glöden för att åter få igång en eld inom sig, han kollar ut genom fönstret och ser mörkret, låter sig omslutas av det och blir det. Han gömmer sig i skuggan och tillrättvisar sin plats där, han ser sin generation sakta men säkert förgås och han ser sin framtid slås om intet. Han ser sin spegelbild och tappar fattningen, ihåliga ögonen, torr mun och ett ansiktsuttryck som symboliserar en slagen man. Han kommer ihåg igår, han kommer ihåg tårarna och varför han grät, det var ej för att han var ledsen, det var ej för att han var glad utan han grät för han ville gråta. Han grät för han ville se, men han var blind, han svor eden till Gudarna och eden besvarades, gråten var tecknet och eden ska hållas. Han svor eden, han tillhör ej längre sig själv, utan han svor eden. Allt började med ett telefonsamtal.

En skuggvarelser är ute i världen och visar upp sin mörkerbild, men man märker honom inte, folket är för vana för att blunda för hans gestalt och inte känna hans närvaro. Man kunde tro att han är mörkrets furste, man kunde tro att han är den ondaste människan på jorden men så är inte fallet utan han är blott en människa som är sann mot sig själv. En människa som sällan låter sig spelas in i moraliska återvändsgränder och som ser längre och djupare i saker än vad som är tillåtet. Men man lägger inte märke till hans essen utan endast det leende han bär, hans romerska näsa visar vägen till hans själ och hans gråblå ögon visar inte endast hans tankar utan även en spegelbild av betraktaren. I hans huvud går tankar på helvarv och det finns inte många som egentligen förstår dom eller inser vad det egentligen är för tankar och vad dom betyder för honom.

Han ser sig själv som en väldigt komplex människa och försöker egentligen infinna sig i samhället så gott det går men misslyckas fatalt var gång och inser i sitt hjärta att han kommer aldrig kunna passa in och vill det inte heller. Men ändå så fortsätter han att sträva efter jordiska begär och känslor, han vill känna lycka, glädje, harmoni och kärlek. Varpå dessa känslor känner han väldigt sällan men kanske kan framtiden ändra på det. Han strävar efter det som är typiskt mänskligt och de känslor som symbolerar de lyckade människorna. Men han inser ibland att dessa lyckade människor inte innehar de egenskaper han strävar efter då dessa människor är lyckade i samhället av konstiga saker som såpor eller något liknande, inte på grund av egenskaper som mod, intelligense eller ett gott hjärta. Nej det var ett ruttet samhälle och han förstod sig inte på det, han ville inte och vågade inte se sanningen att detta som dom nu hyllar kommer nästa generation eller generationen efter det att hata och skylla på oss för det som har hänt.

Ett hånskratt bryter ut från ingenstans och kommer från hans leende mun, han skrattar åt sin bitterhet, sin ångest och sin längtan efter det han aldrig kommer bli. Han sätter sig på en bänk och lägger det ena benet över det andra och lutar sig tillbaka han tänker och minns sommaren, de ord som byttes, de dikter han skrev och de tankar han ristade i sin själ. De har för evigt satt ett spår i hans hjärta och ligger dolda i hans minne för att endast komma fram i små sällsynta stunder, han minns den kunskapstörst han hade och som fortvarande finns kvar men mättats av lite då andra saker krävde hans uppmärksamhet. Nu satt djävulen på sin tron och den onde var han, moralens väktare darrar för hans röst och den humanistiska massan kräver hans död. Han hade en dold talang att irritera folk och läsa dom som en öppen bok. Han kunde folk med rutter i sig att se spader, han kunde knäcka pilatusryggrader med sina ord, då hans ord vägde tyngre än andras och skapade en sorts kejserlig glans som var inbyggt i en lögn. Han hittade svagheter när han gömde sina egna, han var Akilles utan häl och han var den hjälplösa pojken som var en träl. Han var sin egen motsats och det insåg han i sommar, det finns i hans minne.

Minnen från dåtid blandas med minnen från nutid, han tänker på en Fladdermus och en Groda, han minns deras röster och deras skratt, han minns deras påverkade kroppar av den nya drogen julmust. Han minns de känslor de framanade åt honom och fick han att le i någon sort av humorglädje. Han minns deras äventyr och hur lyckliga de verkade. En sorts tidlös epok i hans minne som kommer att stanna i hans minne, en sorts kort utopi mellan två människor där han, den tredje fick se hur livet kan vara. Han tackar dom och han minns dom. Han minns en Fladdermus och en Groda.

Men minnen skapar också en fråga, en undran över vad en inspiratör och profet tog vägen. Vart är du Autonom, jag vill bli inspirerad.

I ett rus av omsluthet och någon sort av tomhet där jag lever vid sidan av tiden och endast tänker. Jag smeker min blå vägg med yttersidan av min högra hand, fram och tillbaka i mjuka rörelser och endast njuter tillsammans med allt i kosmos, jag njuter av att endast vara. Ett leende är på mina läppar och jag följer musikens toner och i mitt hjärta målar jag upp bilder av längtan och nyfikenhet, jag målar upp världar där inga hinder finns och ej heller några orosmoment som kan förbjuda eller förlänga. Dagar blir till nätter och i nätter räknas timmar tills nästa dag ska infinna sig för att åter gå till natt, tills jag står där med min röda resväska och spanar efter det osagda och spelar schack med döden för att ytterfå mitt hjärtas låga. Min musiklista bytar låt och Lips of an angel spelas, den påminner och får mig att skratta, jag kollar på min hand och ler, jag blundar för en sekund för att komma ihåg det som har hänt och faller ut i skratt igen.

Jag undrar hur framtiden kan komma se ut, jag undrar hur jag kommer utvecklas med den, men någonstans inom mig säger att det spelar inte så stor roll. Visserligen kan denna röst ha rätt då jag är lycklig nu, och det känns som vad framtiden har i sitt sköte spelar mindre roll men även ifall det är så kan jag inte ändra vad som händer ifall jag följer min inre vilja. Jag släpper tankar om en allt för lång framtid men fantiserar mig ändå bort till en sorts drömvärld som kan bli verklighet och ler, jag smeker återigen min väggen och kollar på ljuset som adventstakarna ger mig. Min rygg gör ont men jag försöker glömma smärtan och koncentrera mig på något annat, tidvis så förstår jag att jag saknar något och jag vet var det finns, men endå så sviktar hoppet ibland, är jag tillräckligt bra och tillräckligt vacker? Ibland så känns det faktiskt som jag duger som jag är, ni förstår det är inte lätt för mig att tro att jag gör det då jag alltid hungrar efter att motbevisa mig själv som intalar mig att jag inte duger. En inre röst som söker en inre lösning på hur jag är och hur jag ser ut, en massa skönhetsfel men ändå en människa, men ändå en människa.

Det är här i vanliga fall jag brukar få en bitterhet och en kyla runt mig och jag inväntar dess ande men inget händer, jag ligger stilla och väntar mig de mest mörka tankarna och den negativa inställningen på allt ska träffa mig, men den gör inte det. Jag väntar på den magiska känslan som skrattar åt mig och baktalar den jag är, men den kommer aldrig. Ja, jag har en ny känsla runt mig och är omsluten av den likt en skyddande bubbla som aldrig kommer spricka. Nu är det en ny dag, klockan har passerat tolv och jag ska senare ut på uppdrag, detta är kanske det sista jag ser och ifall det blir så kommer jag inte att vilja tappa tvålen i duschen.

Jag följde honom hela vägen ner till centrum, moralens väktare vaktade ingången till portarna mot butiken friheten. Här stod människor i köer, de började vid dörrens ingång och följdes av flera hundra meter lång kö till en ensam kassa som var öppen, röda sidenband ringade in vägen att följa och det fanns inga som avvek från den. Profitens marionetter stämplade i dokument som lämnades till den vilsna skaran som köade för sin frihets skull. Det fanns tre stämplar, en var röd som innebar att man såg sin frihet inskränkas då man hade begått ett tankebrott mot de rådande makterna, den andra stämpeln var gul som innebar att man hade de "vanliga" friheterna då man inte hade utmärkt sig tillräckligt för att få den gröna stämpeln som innebar extra förmåner på allt som samhället kunde erbjuda. Här slapp du t.ex. betala skatt, köa i butiker, nedvärderas av andra människor och du slapp det vakande ögat som följde varje människa i samhället. Jag var tätt efter honom när han gick vid sidan av ledet och gick upp för en trappa som ledde till ett rum där han satte sig, medan han väntar kanske jag kan berätta vad jag är för något, jag är ett vakande öga, varje människa har ett och detta är min människa. Han är annorlunda från de andra och det är inte helt chockerande att han har ett rött märke i sin legitimation det är därför han är här idag, han ska träffa en förebyggare från de styrande som ska försöka kontrollera vad han är för typ, de ska också försöka se vad han har för egentliga åsikter. En ung man öppnade dörren och bad honom att stiga på, jag följde efter som jag brukar då ingen tar notis av att jag existerar, min människa satte sig ner på en stol och lade bena i kors, han var inte direkt vacker men hade en viss charm inom sig. En sorts glöd som många människor brukar uppskatta, han var annorlunda från andra människor som fanns i samhället då dessa saknade den passion och var mest gråa och trista.

 

-         Du vet varför du har kommit hit?

-         Ja, för att grundligt undersöka så ni kan ta reda på mina tankar och åsikter om samhället och livet då jag bröt mot en av tankelagarna som är upprättade.

-         Bra, vilken lag bröt du mot?

-         Jag bröt mot yttrandelagen och förtrycklagen då jag i en konversation med en bekant påstod att de styrande kränkte var människas integritet på grund av att dom var rädda för de sanningar som skulle komma ut ifall vi fick tala fritt och således skapa en sorts revolution mot det som håller på att hända och har hänt med vårt land och folk. Jag ifrågasatte även varför vi skulle lämna våra rättigheter och bli undersökta medan nyinflyttarna aldrig blir det. 

-         Varför sade du dessa lögner till din bekant?

-         Jag anser inte att dessa är lögner, det jag sade är lika sant som du och jag, men jag förstår ditt jobb att upprätthålla de vansinnes lagar som har skapat för att få någon form av lydnad till de styrande. Jag var även influerad av en svunnen tid där man i tal och skrift kunde uttrycka sig som man behagade utan påföljd av straff eller omskolning till samhället.

-         Vad är dina åsikter om samhället?

-         Samhället idag är en sorgsen bild att se, där allt bygger på rädsla och skuldkänslor. Vi ska alltid tänka på de nyinflyttade istället för oss som har en historia här, vi ska blunda för de hemskheter vi ser och man får inte tänka eller säga vad man vill och jag undrar hur detta kan vara som ni påstår ett frihetens samhälle.

-         Du är medveten om att ditt uttalande gjorde ett brott mot tankelagen?

-         Ja, men jag räknar inte heller med att undkomma detta samhällets rövarklor som försöker tysta de samhällskritiker som uppstår runt om i samhället som ser sanningen och försöker förmedla den. Vi kommer att gå under, samhället och folket kommer att gå under frågan är nu bara när.

-          Jag måste be er att sluta upp med vad ni håller på med annars måste jag tillkalla väktare.

-         Ja se, även ni är rädd för sanningen och detta är bara början, jag är en okänd människa men fler kommer att komma efter mig och få med sig skaror av folk som har fått nog av erat styre, av erat vansinniga samhället.

-         VÄKTARE, för bort den här mannen.

 

Ja, ännu en av mina människor som fördes bort för att aldrig mer se ljuset, jag tycker synd om stackaren men vad ska man göra. Det kommer att bli tråkigt utan honom och jag önskar att nästa människa också kommer att vara minst lika intressant, lika utåtriktad. Det är bara att sväva till högkvarteret och delge statusrapport, kanske ska ta den andra ingången där minoriteterna i samhället får gå in och ut, där är det ingen kö och självklart flera kassor öppna så att dom slipper trängas och vänta. Det går nog snabbare att ta den, hoppas bara inte att fräter ute igen, hatar när det fräter (regnar) mina sladdar blir så konstiga. 

Den västerländska människan, friheten och trolöshetens människa. Den framtida människans härskare, trolös och hederlös, en människotyp där de lärda skelar och alla andra skelar därefter. I en grekisk strof skulle denna människotyp nog få epitetet själlös, den själlös västerländska människan, Låter det vackert? Nej jag trodde väl inte det, men varför kämpar vi då mot det? Varför vägrar vi inse att själen inte behöver vara kopplat till en religion eller tro för då tar vi genast avstånd från den. Själen och det inre har funnits i alla tider men det är bara i vår som vi försöker förneka den, försöker förgöra den. De tre stora religionerna i västvärlden försöker även de motarbeta själen och dess betydelse för människan, den inre lyckan, den själsliga lyckan är viktig men vi ersätter den mer och mer med nyskapta behov för att få bort känslan av att något fattas. Men vi kan inte ersätta den känslan för den kommer alltid göra sig hörd tills vi sist dödar den, vi dödar det som inte ska kunna gå att döda, vi är i sanningens namn nästa steget i människans utveckling. Känner ni stoltheten över vad ni är och vart ni kommer ifrån? Ifall ni gör det grattis, ni är en del av en väldigt få skara som fortvarande känner så. För ju längre tiden går desto mer ska vi i vårt shoppingsugna hjärnor få plats med ett till behov som ska kallas kollektivt skuld, där vi ska känna att på något sätt är allt vårt fel kvittar ifall det är en jordbävning i Ghana så är det vårt fel, vi de onda vita människorna. Men det är vi själva som tillåter oss att känna allt, det är vi själva som tillåter oss att döda vår själ, vi skapar medvetet det vi är på väg mot. I en film, närmare bestämt disney filmen Pocahontas så beskriver indianerna oss så här:

I nattens sena timme sitter vår käre Stäppvarg vid sitt bord med endast ett ensamt stearinljus tänt vid sin sida, han funderar och skriver ner sina tankar på en bit papper. Ansiktsuttrycket avslöjar inget men hans sätt att skriva visar att han är upprörd, pennan går i rasande fart och ord bildar meningar i huvudet innan han ens hinner tänka dem. Ännu har han inte uppfattat helheten av vad han skriver om, ord fastnar i hans sinne och trots att hans ögon är svarta av det mörker han befinner sig i så har han ett leende på läpparna. Lika tragiskt som en scen från Charles Dickens vackra saga "A christmas carol" är Stäppvargens omgivning, allt man ser är ett ljus och en människoliknande skepnad som skriver med sina penna på sitt papper.

Allt börjar med begär, att vilja ha, strävan efter det som tilltalar en. En sorts egoistisk berusningsmedel att detta måste jag ha, men varför måste jag ha det? Vilket behov ska det fylla och behöver jag detta behov?

Senare går det över till hoppet, man hoppas att man får det. Hoppas av hela sitt hjärta att man ska uppnå den lilla kvot som gör att kosmos går ens egen väg, sin väg. Men med hoppet kommer också en bergodalbana av känslor då ibland kan det gå upp och andra dagar ned.

Negativitet är nästa steg där man försöker intala sig själv att det kommer aldrig funka, klart som fan att man inte ska få som man vill. Man försöker intala sig själv detta för att man vill inte bli sårad fullt ut när man blottar sig och sedan inser att nej det blev inte så som det var tänkt.

En lång resa väntas framför mig, färden börjar om två och en halv timme. Önska mig lycka till.

Andligheten är död.

Europa, den nya människans föds. En ny supermänniska som är förädlad av de rådande idealen, en människa som är avtrubbad mot andlighet och fördummad av de lögner som sprids i nyhetsspiralen. En stark människa med gener som är dominanta, en människa utan identitet en människa som endast är i ordets mening en människa. Denna nya människa, denna ubermensche förkastar allt det gamla och förgör det så kallade logiska med det ologiska. Den skapar nya sanningar som är befängda men ändå ska följas och ifall de inte följs har du förbrukat ditt liv och du klassas som en tredjehandsmedborgare.

Rädsla, en av få gemenskaper vi känner men dock så är det inte en känsla längre utan ett behov som vi värnar om. Ett omedvetet behov för de flesta, men för få människor så blir det en livsstil att värna om dessa etiska och moraliska regler mot tankebrott. Men när vi kollar på den gemene man så ser man en undantryckt rädsla över att säga och tänka "fel" saker vid fel tillfällen, vi omvandlar vår rädsla till ett behov för att i tron vi inte själv ska råka ut för konsekventerna av vad handlingen kan kosta oss. Vi låter således våra rädslor styra våra uppfattningar och vår moral.

Människan, så lättpåverkad och feg att jag nästan förundras över hur denna blindhet kan nå nya höjer medan jag fortvarande lever. Det ologiska som konstant bevisas som ologiskt, vinner då den rådande makterna kräver en lydnad mot det som dom förespråkar. En bra fåraherde kan leda sin får ner till avgrunden och jag kan endast applådera samhällets rådande makter för dom är en bra herde men i betäckningen bra så är det inte bra för fåren utan för dom själva.

Samhällets väl fören egennytta, ord med bortglömda meningar som sopas under mattan i detta samhälle, ett materialistiskt samhälle där personliga så kallade friheter prisas över den generella standaren bland folket. Folk har ofta skrikit klasskamp, men de som skriker tillhör överheten men allt jag undrar är när ska vi tänka på folket? För i klasskampen så blir folket ett objekt som delas in i grupper som ska ställas mot varandra, man tänker inte på folket utan på indelning av folket. I viss mån så kan tanken vara på folket men allt för ofta är det materialistiska tankar som styr de förkämpar för denna ideologi och tankesätt. Vi ska ha mer saker, vi ska bli rikare är de meningar som bildas i deras huvud. Är det folkligt? Nej, för vi är den klass man tillhör och inte folket, vi är den indelning och den grupp som kämpar endast för gruppens bästa och ej för folkets bästa. Då gruppens bästa behöver inte alltid vara folkets bästa.

Folket, en massa som följer ledaren/ledarna den massa som ledarna ska värna om och göra det bästa för, men när hände detta senast? År av smutskastning och lögner har drabbat folket, mitt folk, men ingen av oss reagerar på de saker som påstås om oss. Istället accepterar vi de lögner och den kampanj där vi ska känna en kollektiv skuld för något som varken vi eller någon annan kan påverka idag. Vi ska känna en kollektiv skuld för det vi är, för det vi föds som. Samtidigt ska vi tänka på dem som har det sämre ställt, för dom kan ju inte hjälpa hur de födes som. Jag är uppvuxen med denna taktik och jag har sett frukten som har skördats av den. Det är och kommer inte vara en vacker syn när nästa skördetid slår in, jag fruktar för framtiden men inte min framtid, utan mitt folks framtid. Något drastiskt måste hända och jag ber till herdarna att inte styra oss mot undergång. 
För var dag som går känns det som Sverige längre bort står.

Jag brukar inte ofta läsa om böcker jag har läst en gång, men nu läser jag om en bok för fjärde gången. Det är inte helt oväntat Stäppvargen som Hermans Hesse har framställt, den påverkar mig på alla sätt och ibland känns det som om den handlar om mig eller det jag vill på något plan bli.

"När man talade med honom och han då någon gång överskred det konventionellas gräns med några personliga ord som kom direkt från hans eget, främmande väsen, då kände man sig utan vidare underlägsen; han hade tänkt mer än andra människor och visade i fråga om andliga ting en nästan kylig säkerhet. Han besatt en sorts lugn överblick och säker kunskap, som bara verkligt överlägsna människor har. Han hörde till dem som inte har någon ärelystnad, som inte försöker glänsa eller övertala andra eller själva vill ha rätt."

"Stäppvargens blick trängde igenom hela vår tid, hela dess beskäftiga strävan och tomma fåfänga, all den självbelåtna och osunda intellektualismens ytliga narrspel - ack, den gick ännu djupare, gällde inte bara vår tids brister och hopplöshet, tomheten i vår kultur och vårt andliga liv. Den trängde ända in i mänsklighetens hjärta, och i en enda sekund talade den längre om en tänkares, kanhända en verkligt vetande människas hela tvivel på människolivets värdighet och meningen överhuvudtaget. Denna blick sade: "Titta, sådana narrar är vi! Sådan är människan.""

"En stäppvarg som har förirrat sig hit till oss, in i städerna, till hjorden - ingen bild kunde mera träffande återge honom, hans skygga isolering, hans vildhet, hans oro, hans hemlängtan och hemlöshet."

"Jag var mycket förvånad, inte minst över att föremålet för enstöringens ömma låga var en så söt och elegant ung flicka, och alla mina gissningar om honom och hans iv blev åter ovissa. Men efter en liten stund kom han ensam hem igen, gick mödosamt med tunga, sorgsna steg uppför trappan och vankade sedan i timmar av och an i sitt rum, alldeles som en varg går i sin bur, och hela natten till långt fram på morgonen lyste det i hans rum."

Några små valda citat som är endast från början av boken, dessa påverkar mig och får mig att tänka. Denna bok är över det vanliga, och om man kan hysa kärlek till en bok så hyser jag det till denna.

Tidigare har jag skrivit en dikt som beskriver mitt liv som ett skepp utan kurs, som styrs ditt vågorna vill där själva dikten tar avstånd från det mänskliga. Där jag tar avstånd från det mänskliga, för jag är ej mänsklig jag är något annat. En ondska som brottas i mörkret med viljan av att inte vara där, där striden går mellan vargen och människan som båda har sin själ i mig. En evighets strid som slutar med att en av dessa förgör den andre och även mig, för att förgöra den andre så förgör man också sig själv och när detta händer så dör även jag. Att egentligen välja att se mig som något annat gör det lättare att värdesätta saker i livet, jag kan välja vad jag ska förkasta och styras av. Jag blir en slags autonom men ändå inte då jag fortvarande är bunden till saker som jag inte styr och vill acceptera. Jag styrs av de lagar och människor jag föraktar och jag styrs av de inre känslor som framannas av mig som jag hellre just nu skulle vilja blunda för. Jag revolterar, men mot vad? Mot allt såklart! Inget kommer undan min kritisk negativa syn, jag revolterar mot det rådande systemet, jag revolterar mot den rådande människan för i grunden så revolterar jag mot kärleken. Detta ord som inte innehar något större värde än något annat ord då alla behövs, allt behövs men ändå inte. Kärleken behövs, men ändå inte. Revolt, krig, mord och död är kanske den rätta vägen mot kärlekens klor. Men jag är fortvarande ett skepp utan kurs, styrs ditt vågorna vill.

Stäppvargens konversation

Jag har ingen egen kropp
Min hjärna är sedan länge besmittat
Mitt hjärta har slutat dunka
Jag är åskådare från skådespelarens vinkel
Jag är den ensamme som har bestraffats med att vandra denna jord
Jag föraktar allt men endå inget
Jag söker klarhet men endå det okända
Jag livnär mig på mig själv
Ingen vet vem jag är
För det vet jag inte själv
Som en stäppvarg jag kämpar
Inte innanför bara en liten bit utanför
Jag är som ett skepp utan kurs
Styrs dit vågorna vill
En dag kommer vågorna att öka och mitt skepp att välta

Kylan gjorde så ånga kom från hans mun, de svarta handskarna omslöt hans händer som trevade efter telefonen i fickan, läsande av ord som bildade meningar skapade värme inom honom. En trotsig blick höjde sig över mobilens sken och blickade ut över det kalla landskap som han levde i. En ensam busskur, ett sargat bostadsområde fullt med klotter, vandalisering och hat. Några ensama ljusstakar vid fönstrerna, någon enstak julgran med julbelysning som symboliserar den långa tradition som vi har haft här. Jag skriver i dåform då idag är den avgjuten i en annan form, en ny tradition som symboliseras av det gröna dollartecknet som prisas över allt annat. Julen, en högtid som har varit andligt stark håller på att falla, detta är vårt dödläge, vår sista strid och vårt slutrop på uppror och befrielse.

Andligheten har varit stark, men tron veknar nu och det som en gång betydde fast har blivit en rörlig sörja som smakar surt och förbannar oss som hyllar den gamla världen. Vi är andlighetens sista utpost, vi är den lilla skaran som kämpar med allt vad vi har mot den överkraft som har skapats för att vi ska "må bra" och få "mest ut av våra liv", men det dom glömde var andlighet, en inre harmoni och samhörighet med varandra istället för med pengar. För vi förlorade vår identitet i strävan efter att ha mest och skapa "friheter, vi förlorade oss själva för den värld vi skapade. Vi kan ha skapat vår egen undergång, men istället för att analysera vad vi har sakpat så fortsätter vi att rida på vågen av förödelse för vår identitet,kultur,historia och levnadssätt.

Ännu ett pip från telefonen, ord av frågor man letar efter en dold innebörd som berättar vad han betyder för henne, en strävan efter vilja ha, ägande fast i ett annat namn. Så långt ifrån men i min ensamhet så har hon en plats här brevid honom. Han suktar efter det, en dröm och en strävan, det skapar en sorts glöd inom honom. Han fortsätter sin kyliga färd till platser som han har varit många gånger för och skapat minnen med personer som han älskar, fortvarande älskar. Men ändå ensam han kollar runt sig och ser den luggslitna bänken som han har suttit många gånger på med sina kamrater och låtit tankarna flyta, problem har knytits upp, känslor av gemenskap. Han levde mycket på minnen då verkligheten skrämde honom, han levde mycket på viljan att förbättra för det han kommer att älska i framtiden. Han lät sig inte bindas av lagar eller regler om hur man ska vara eller hur man ska tänka, han såg alltid lösningar och där utgången inte alltid var vacker.

Den poetiska Eddan, länken till dåtid men nyckeln till en framtid. Sånger och dikter om idealen som styrde, om idealen som borde styra. En sagovärld fylld av tro men dock enbart en sagovärld, en värld jag vill leva i. Denna värld är ändå inte en värld utan en romantiserad utopi, där det jag värdesätter lever och frodas istället som idag bespottas och göms. Men ändå inte en utopi då det "onda" fortvarande finns och lever där, det "onda" som inte göms undan utan accepteras i den mån att vi vet om det men även bekämpar det. Den poetiska Eddan fyller mig med dess historia och inspirerar till egna dikter, till egna tankar och väcker demoner i min själ. Den får mig att hungra efter en förändring, yla så historiens doft åter lyfts för att sänka sig över mig, ge mig glimtar av det förgångna och fylla mig med den stolthet över mitt ursprung som vi alla borde ha.

 

Den poetiska Eddan stärker mig, får mig att hoppas på det jag vill uppnå i mitt liv. På det jag vill ha i denna stund och för en kortare framtid, den får mig att aldrig sluta kämpa kvittar vilka tankar som rör sig i mitt huvud. Den poetiska Eddan är min tröst när jag vet att vägen till mig är långt bort just nu när personen är på den andra vägen, den som går från mig. Men trots att Eddan får mig att känna någon form av inre harmoni så känner jag ensamheten. Jag är ensamheten, för i ensamheten så lever det jag tror på. Det kan låtas sorgligt men ni förstår att ensamheten är ett behov, jag behöver de stunder för att klara av den press från samhället som finns här. Man kan jämföra mitt liv som en bussresa mitt i natten, busschauffören symboliserar de grupper som styr samhället och bussen är samhället. Jag pressar mig så långt bakåt jag kan för att i mitt huvud jag kanske fortvarande kan fly, men jag misslyckas fatalt och det närmsta jag kommer utgången är när bussen stannar för att ta in fler "passagerare" och vidga sig men trots att dörrarna öppnar sig kan jag inte komma ut. Allt jag kan hoppas på är att bussen blir så full att vi, passagerarna kan stoppa den inifrån eller att bussen får slut på sitt bränsle i sin ständigt expanderande värld.
Snälla, stoppa bussen innan den skenar utan bränsle.

Boken ligger nu bredvid sängen på stolen, jag står i mitten av rummet och ser på sängen. Jag vill inte sova, jag vill inte drömma och jag ber innerligt om en drömlös natt. Jag minns fortvarande min senaste dröm, slumrade till soffan och såg dig. Utmanande, frestande men ändå nekande, jag sögs till dig och spelade ditt spel. Lät allt ske, blev till en skådespelare och glömde bort mina repliker på den stora dagen. Nej, jag nekar sängen för jag nekar dig, jag nekar dig för att jag vet att just nu tänker du inte på mig. Men jag vet djupt inom mig så kan jag inte neka dig, djupt inom mig så kommer jag aldrig att neka dig. Fan, jag vill inte drömma, men ändå är det allt jag vill.

Pojken log, han mindes hennes vackra leende och hennes personliga utstrålning. Han började skratta för sig själv när minnen kom och hälsade på hans huvud. Han kände värmen i bröstet trots att vintern härjade runt honom, han satt där på gungan med en flaska i sin hand. Han satt där på gungan och plågade sig själv med minnen som var historia och aldrig skulle kunna komma igen. Han kom på sig själv med vad han gjorde, romantiserade bort sin nutid och försökte påverka sin befläckade historia. Han försökte ändra något som inte gick att ändra, en kamp mot det omöjliga och ändå försökte han få sig som segrare. Romantiserande av det omöjliga gjorde honom till en varelse utan namn som fyllde funktionen meningslöshet. Naivitet, hans eget epitet som omgav honom med någon form av hopp som skapade ett mörker likt en dimma runt honom. Ibland lättare men allt för ofta tjockare slöt sig denna dimma runt hans sinne och skapade ångesten som försökte kväva honom. Han var sin egen sjukdom och sitt eget mörker, han skapade symptomen men föraktade grunden. Han var rädd för sig själv och de saker som rörde sig i hans sinne, han var rädd för besvikelsen av de frukter han ville skörda. Han var rädd för att förlora hoppet på kärleken igen, rädd för det hjärtlösa monster han kunde skapa. Det hjärtlösa monstret han var, en djup klunk från flaskan skapade ännu en stund mot den trotsiga kylan. Han skrattade för sig själv,

 

- Kärleken, kärleken åter denna kärlek. Vackra strofer och ord har beskrivit dess innebörd men inget som har skrivits kan beskriva det som nu omsluter mig. Hoppet, ty hoppet är min livbåt och min livbåt sjunker i dyn av kärleken. Där i mörkret omsluts jag av det så kallade vackra, det oförstörbara och det upplysta. Men ej allt blir vackert i kärlekens spår då den kan krossa allt precis som den kan skapa lycka. Frågan kvarstår, kommer den att krossa mig eller göra mig lycklig? Shakespeare skrev "Att vara eller icke vara" jag skriver att krossas eller inte krossas av kärlekens vingar, ta vapen mot de kval och tysta hjärtats låga. Det vore det underbara att tysta ångesten och sorgen som skapas av frågan och begäret efter den andres hjärtelåga.

 

Flaskan var nu tom och han gick hem, ej visare men ändå fulltankad av något annat för att i sömnen ej minnas och drömma om de kval han har skapat från sitt hjärtas lidande, frågor om kön som blandas med kön kommer upp inom honom och livnär sig på den del av kroppen där det ?onda? lever. Avundsjuka blandas med svartsjuka och i sängen han kommer glömma allt för att ej drömma, ty en drömlös natt han har skapat från sin flaska. Lidandes medicin skapas med de billigaste medlen, nu slocknar pojken som log, för att vakna och ej le utan känna den bittra stanken av innehållet som värmde hans kropp denna sena natt. Sov nu drömmarnas prins och vakna imorgon för på morgondagen börjar livet om igen.

Sittandes på golvet i toaletten med huvudet nedstoppad i toalettstolen, hostande och flåsande efter en kaskad av innehållet kommit upp. Den äckliga smaken i munnen som får mig att spotta flera gånger, usch jag hatade verkligen att spy. Torkar bort tårar från ögonen som alltid uppstår vid de få tillfällen jag spyr, jag känner att det är dags igen men lyckas hålla inne den. Känner den äckliga smaken av syra då maginehållet  tog slut efter första uppstötningen, en baguette och fyra mackor är ingen direkt höjdare att leva på. Ja, jag får väl skärpa mig, äta mera och bättre, bli bättre... Ja tankar om att bli bättre blandas med bilden av det bättre, samtidigt vill en ny kaskad upp och denna kan jag inte stänga ute. Buddha var en allt för rolig person som sade att allt är ett lidande, kunde han inte sagt att allt var bra? Skulle det spelat någon roll i detta ögonblick, jag vet inte men när man sitter vid toalettstolen så är det inte direkt relevant ifall det skulle eller inte, det bara är så. Ångesten, meningslösheten och den självklara lösningen får mig att må direkt illa, ja kärleken får min mage att göra uppror och ställa till det i mitt sinne. Nej, ska aldrig spy igen! Men ändå tankar, frågor och åter frågor utan svar blandas i huvudet med en sång, eller ja sång är att ta i då det är endast en mening av sången som spelas och spelas inom mig. "Vad skulle du säga ifall jag sade att jag älskade dig? Skulle du ändra , skulle du komma eller se kärleken i mig?" Samma meningar spelas upp i mitt huvud tills jag förtränger dom och börjar sjunga på en annan låt som handlar om bilder i solen och att välja vägar i livet. Nej fan, sova, drömma och sen aldrig vakna. Tack Shakespeare, ja tack Shakepspeare.

Ett fånléende, ett nervöst skratt och jag pratar vidare. Falskheten som bubblar upp inom en, likt en syra den fräter min hals och försöker få mig att skrika ut mina känslor. Men nej, ned på knä, hela vägen ner för att verkligen krypa inför din övermakt. Sanningen i skymundan, ej heller lögn utan falskhetens vin pryder min mun. Kan inte sluta dricka, snälla häll ut mitt gift, stäng min mun med en kyss! Inte? Nej kanske inte. Bäst så, men för vem? För jag skriker efter dig, varje rörelse och ord längtar efter en förening, men ej en kyss. Nej, det är nog bäst så. Komplicerade meningar om förklaring att allt är svårt, allt är så komplicerat. Känslor blandas med begär men ändå falskheten som bygger en grund. Men denna grund kan raseras, vägen behöver inte vara komplicerad allt som behövs är en kyss, inte? Nej, ingen kyss det är nog bäst så. Problemen klumpar ihop sig, lösningen försvinner i vinets påverkan, den druckna människan är ej längre nykter men det är ej av alkohol som jag raglar runt. Meningslösheten och rastlösheten där viljan av att övervinna hopplösheten blandas ut med läsk som en ungdomlig grogg. DRICK DRICK DRICK skriker kören till kämpen som utmanat mig på en djup skål där dom allt för ofta glömmer att jag är professor i att svälja. Ner med glaset och ser på figuren framför mig, snurrandets och mörk. Flåsande i en mekanisk melodi, en rytm med mer än ord. Hela kroppen används, oh vad skönt. Skrik så högt du vill, jag vet att jag är bra. Men tyst nu flicka lilla för jag känner rytmen i blodet och bryter ut i kråksång om en spillemand med sin strengeleg. Smørrebrød och gammeldansk, oj vad mitt huvud är ur balans. ännu en fin tös jag ser prata, ord, alltid dessa ord. Ibland krävs handling, men modet sviker. Ett glas till och jag vågar, drick, drick dig full ditt svin. Sov sedan och vakna med tomma flaskor bredvid dig och en sköka i sängen. Aldrig mer, drick aldrig mer vin med leverpastej i en kall decemberkväll.

Ett tal jag har skrivit, ska försöka spela in det så det blir mer inlevelse.

Lyssna till en varning från en dåre utan identitet,

Sluta upp med att förneka samhällets fel och motverka folkets svek. Ni generationer med identitet och historia, ni som har upplevt en tid innan denna och känslor som nu är passé, börja reagera, jag ber eder börja se. Nu sitter ni bara där på era slappdruckna rövar och dricker er berusade av det vin som förtrollar er till lydnad mot något som saktar demolerar generationen av idag och framtida. Detta vin är er lösning från problemen, ni blundar men vi ser de hemskheter som var dag får fotfäste i vårt samhälle och flyttar fram sina klor som dryper av blod från den identitet som vi hade en gång. Vi är den identitetlösa generationen som aldrig kommer finna den själsliga harmoni och tillhörighet, ni har skapat oss och vi är era demoner. Vi är era demoner som får er att uppfatta verkligheten trots att vinet flödar, ni ser oss som står och brölar, ni hatar oss, ni i sanningens namn hatar oss. För ni vet att det som nu lever har ni skapat, det som nu sjungs är sant och ni gör inget för att råda bot på de problem som bekymmrar era barn och barnbarn. Ni gör ingenting för den framtid som vårt folk och land ska bygga på, ni är egoisterna som säljer ert arv och era barnsframtid till förmån för det materialistiska samhällskrafterna som demolerar den inre världens värde och harmoni. Ni är massan som förråder er historia, er identitet och ert folk, ni är massan som kommer bli ihågkommen som förrädare och bödlar, för i ärlighetens namn vet jag ej om vi kan resa oss efter ert förfall av den värld som vi födds i. I ärlighetens namn så vet jag inte om ni redan har dömt oss till döden där dödsgudinnan står och ler mot er fåfängda sjävlförakt och passivitet som skapar hatet till något som en gång var ert.

Lyssna till en varning från en dåre utan historia,

I sökande av det okända ni glömmer det vida kända, ni glömmer det som skapar en bas och en trygghet bakom er. Ni glömmer det som har hjälpt er till det ni är idag och som har visat er en obotlig kärlek som ni har förvaltat med hat. För ni går i hatets tecken där hatet mot oss som påminner eder om er identitet och där ni härstammar från är det enda sanna hatet, det enda hat som accepteras och det enda hat som hyllas!
 
Mitt liv är fyllt med vemod och allt har blivit svart, det finns få saker som gör så att jag känner lycka och att kämpa mot er är en av dessa saker då jag vet att man får ingen seger utan kamp. Jag vet också att för var dag jag kämpar så försvårar jag för er och får er att hata. Med detta hat jag skapar från er livnär jag mig på, det upplyfter mig till de höjder där jag kan se er och hur patetiska ni är som hatar det som skapade er.
 
Likt en saga jag spinner min väv där alla delar fyller en funktion, en funktion som raserar den verklighet ni lever i och får er att inse att "denna hemska människa" har en poäng men likt den autoreflex ni har så skrattar ni åt mig och i en förvriden rädsla ni flyr från den glimt av livet jag gav er. Men i smyg så kräver ni nu mera och jag har fått in er i en spiral där ni allt efter tiden går vill se mer och mer av min verklighet än eran fantasivärld. Jag har förpestat ert sinne med en "högre sanning" och nu ni börjar förstå ert fasanfulla brott som likt en skuggvarelser kryper i ert skin och får er att känna ånger mot det ni har skapat. Ni kryper nu inför oss, återigen kryper ni för era demoner som ni själva har skapat. Era liv ligger i våra händer och det är endast på nåder ni nu lever era patetiska trångsynta liv som har öppnat för denna främmande makt som försöker rensa ut oss i vårt eget land.


Lyssna till en varning från en dåre utan kultur,

I den sköna natur jag tänker, tänker på en framtid där städer brinner, där folket sakta försvinner och börjar se konsekventerna av den naivitet som upplyfter dom i tron på människans godhet. För det man glömmer när man pratar om människans godhet är demonen inom oss, den best som hungrar efter hat,lögner,mord och andra representanter för mörkret. För vi, den intelligenta människan är inte god. Vi är mer hänsynslös och mordisk än tidigare varianter av våra föregångare. Idag så förkastar vi våran natur, våran art och våra säregenheter som skiljer oss från andra. Idag så förespråkar vi vår egen undergång genom förlänga lidandet av människor som skulle dö ifall vi inte försökte leka Gud. Idag så går vi mot den brinnande avgrunden frivilligt och välkommnar den med öppna armar, människan är inte enbart "god" utan tydligen idiotisk också enligt denna naiva massa.
   
När jag går runt i skogarna, dalarna och vid sjöarna så inser jag historiens klang i dessa platser, mina minnen som lagras här och inom mig som alltid kommer vara en del av denna vackra verklighet som sakta förpestas av den dekadenta människosyn som så ihärdande håller på trots att all vetenskaplig och sunt förnuft skriker och gråter mot den.
 
 Vi, den identitetlösa generationen är de sista av idag men de första av imorgon, vi är de som resterande generationer ska bygga på och det är vi som ska skapa den framtid som vårt land ska leva i. Vi har valen i våra händer, vi har en sak som de andra inte har, vi har kärleken till den identitet vi borde ha, vi har kärleken i våra hjärtan för det vi kämpar för. Det gör oss starka, det gör oss osårbara i det långa loppet då kärleken till det vi tror på får oss att glömma rädslan för det vi hatar. Denna kärlek får oss att stå rakryggade när vi mötter föräddare och våra bödlar, ty vi lever vidare i minnet av kärleken för vi är och kommer förbli att vara frihetskämpar!

Ett citat att avsluta med.
?Jag är trött på att leva i drömmar om den stora förtiden och den stora framtiden, medan den lilla stinkande samtiden yrar runt mig, drömlös. Jag blundar, slumrar in, ser kartan upplösas, ser drakskepp och museum i brand, massorna gräver massgravar åt sig själva,?
Autonom på motpol.nu

Idag ska jag faktiskt tala om något ovanligt och för mig intressant. Det är så att jag har under de senaste månaderna valt att leva i celibat, avhållsam från all sexuella aktiviteter där jag ska spara den sexuella energin och lägga den på annat. För mig är detta egentligen ett test för att se ifall jag kan vara totalt avhållsam när det gäller sex och onani och för att se hur effekterna av detta blir. Effekterna så här långt är inte direkt märkbara, ibland blir man lätt frustrerad och vet hur man skulle kunna lösa detta på både det ena eller andra sättet. Tyvär är ju läget som det är och jag har bara mig själv att skylla, men jag tror också att jag har hittat ett starkare jag i mig för ibland så känner jag mig större och starkare i själen. Jag har även läst att ju längre avhållsam man är desto vanligare blir det att man får orgasm i sömnen då detta ska vara kroppens reaktion på avhållsamheten fysiskt, men detta har inte hänt ännu.

Det svåraste som har hänt var när jag inte sov ensam, utan hade besök då fick jag verkligen kämpa för att hålla mig så neutral på det sexuella planet som möjligt. Även dagarna efter var riktigt svåra då fantasier gärna kommer än går, men jag har också lärt mig mer om min egen kropp och fått en större kontroll samt en större förståelse för den. Jag anser att man borde testa detta men inte i en allt för lång period, för man får faktiskt perspektiv om sin kropp och sina tankar. Jag har som mål att kunna hålla ut in till nästa år, det blir väl att man onanera till smällarna av raketer.

Fotnot: Celibati behöver inte innebära att man är avhållsam från onani men i mitt fal så gör de det.

 

Regnet vräker ned och den gråmulna himlen öppnar sig för vår kära vän Stäppvargen. Kylan som omsluter hans kropp får han att blunda av njutning, smärtan som finns inom honom delas med det vackra som är runt honom.  I hans kropp växer frågor fram, tankar kommer och ögonen blir tunga av att se det landskap som sakta förpestas och degraderas till något vanskapt. Detta dekadens är inget nytt och ej heller de tankar som vår Stäppvarg bär inom sig är nya. Likt Tes-buddhismen så är det osvarliga gåtor som rör sig inom hans huvud för att nå det stadium som ej kan beskrivas med ord, för att åter finna den plats på berget över det dekadenta samhällets spjutspetsar.

Lycka blandas med sorg som blandas med frågor och sedans rinner ner i en fördärvarande spirall som bekräftar den första sanningen "Allt är ett lidande". För i sanningens namn så är allt ett lidande, allt det "vackra" har sitt slut och endast genom att acceptera detta så kan vi försöka utveckla oss och inse att det finns flera saker i världen än vad vi ser dagligen. För den lycka som vi håller fast vid är allt för ofta en materialistiska "lycka" som kommer att försvinna men medan vi, människan är kvar. Vi bygger våra liv genom ett förnekande mot denna regel och försöker ta genvägar för att uppnå den lyckan då vi ej vill lida.

Men vi förstår inte att det kvittar hur snabbt man springer så måste du stanna någon gång och när du väl stannar så kommer lidandet att ta dina klor. Vi bygger våra liv på materialistiska behov och lägger våra spirutella behov i någon låda och "råkar" tappa bort nyckeln så vi ej kan öppna lådan igen. Vi strävar efter nuets behov som råkar vara materialistiska men vi glömmer de kvarstående, de spirituella som våra barn måste få uppleva och vår framtida natur för att kunna växa och frodas. Vi fördävrvar den jord vi lever på för saker vi ej behöver, vi gör den obrukbar på grund av våra egoistiska och blodtörstiga händer. Vi skapar en mardröm för framtiden, en bomb som kommer att explodera.

Det finns ondska även här i det västerländska imperiet där vi har det så otroligt "bra" enligt några stora ledare. För det är vi som skapar ondskan, ty det är vi som är djävulen och förslavar folket genom friheter. Det är vi som är roten till världens problem, det är vi som försöker skapa utopier men förstör vår värld och vårt folk för att i smyg åtrår vi guld mer än varandra. Jag hatar människan och tanken på att människan står över naturen, jag hatar människan och tanken på att det inte finns raser eller skillnader människan imellan. Jag hatar människan och det system vi kräver att världen ska ha, jag förkastar att massan ska styras av lobbygrupper medan de mer intelligenta förslavas av "folkets vilja" istället för att leda oss i en riktning mot harmoni med allt levande. Jag hatar människan och den hycklande synen på världens alla "problem". Jag hatar människan och dess tro att man ska känna skam för sin historia och sitt ursprung i förmån för att andra ska kunna känna sig "bättre" och mer "hemma". Men i grunden så älskar jag människan...


Vår unge Stäppvarg kommer fram till en kulle och trots att regnet vräker ned och temperaturen ligger strax över plusstrecket så lägger han sig på rygg för att se upp mot den gråsvarta himlen. Regnet träffar var millimeter av hans kropp och ansiktet blev snart genomblöt för att i stunden därefter torkas av och återigen bli lika blöt. Denna procedur fortsatte och var lika meningslös som det samhälle han levde i och kan liknas av det skådespel som förnekar människors rätt till en kulturell existens som alltid kommer blossa upp men som de försöker torka bort. Men regnet fortsatte att vräka ned och han fick se sig besegrad och kunde inte förneka att regnet var kraftigare än honom och mer sann än honom. Han reste sig upp för att åter börja gå hem och var försjunken i sina djupa tankar om gårdagen och framtiden, det fanns saker som tyngde honom och saker som gjorde honom gladare. Men den ständiga meningslösheten som finns inom hans bröst han funderade över hur blind världen var och varför "livet" i sig var så svårt. Han tänkte på den andra sanningen "lidandets orsak",  den törst efter det matriella behov och själva livet. Rädslan för döden då man förnekar att meningen med livet är att dö inte att leva.

Vår Stäppvarg frågar sig själv ifall han är fri från den törst av livet och från livet, där han inte suktar efter det matriella och egoistiska inom sig. Han undrar ifall han har förintat det begär och kan leva upp till någon sorts idealism där man kan se "klart" och slutar förälskar sig i vardagen för att endast leva för de livsmål mot ett totalt utslocknade. Där detta utslocknande skapar en sorts heroism då man strävar efter de onåbara för sig själv och i belöningen så når man det totala utslocknandet. Denna väg kan dock räknas som en egoistisk väg då man försöker nå något för sin egen skull men också oegoistisk i det att man lever för det bättre, för något större än sig själv och man bryr sig ej vad som händer med sig själv. Han undrar ifall han har släppt den törst efter livet och de egoistiska behoven för att uppnå sanning nummer tre "lidandets upphörande". Där han lever ej längre för sig själv utan för det vackra, det där naturen kopplas samman med mänskligheten och mänskligheten intar sin rättmättiga plats som en undersåte till naturen där den ej står över den och försöker styra naturen. En sorts utopi där även "dåliga" saker ingår i utopiens verklighet.

Han går vidare och inser att han snart är framme, han fortsätter att grubbla på ifall han kommer eller har lyckats att leva under de första sanningarna och således lever sitt liv som den fjärde, där man ska ha rätt tro och rätt handlingar och så vidare. För de första tre sakapar automatiskt den fjärde och detta levandssätt ger hans liv en mening, en funktion att fylla och det mörker som finns inom honom är ett smakprov på utslocknaden. Men han strävar inte automatiskt att uppnå dessa sanningar då det torde sig se att man uppnår "upplysning" på olika sätt då vi är så annorlunda och "sanningar" skapar endast fängelse till den mest fria varelse som känner sig fjättrad av livets så kallade moraliska regler. Även många idealister lever efter regler då dom skapar reglerna själv på grund av att dom är rädda för att sluta vara denna idealist, man kanske kan säga att idealismen som dessa innehar är ej den sanna. Men vad är sant och inte sant?

En utopi, som kunde bli, hela min värld.

Mörkt var det när jag vaknade och mörkt var det när jag kom hem, hela världen är omsluten i mörker och hela jag är omsluten av detta mörker. Men även i mörker så finns det en motsats, det finns ljus för att mörker ska kunna kallas mörker. Även i mitt liv som är omsluten av mörker så finns det ljus dock är jag inte ljuset utan likt solen finns det personer som skänker mig ljus. Mörker är det liv som varken är bra eller dåligt i den benämning där jag har det inte dåligt ställt men jag får ej utvecklas av samhället då detta leder till en farlig utveckling. Ljuset är mina vänner, familj och de personer som jag ser upp till som skänker mig stundtals lycka och stundtals hjärtesorg. Men ändå så vandrar jag ensam då ingen av dessa förstår mig fullt åt, det finns ytterst få människor som kan nästintill förstå mig men dessa är också de som jag tycker mest om.

Jag försöker ej heller få någon att förstå mig då jag trivs i min ensamhet men även jag drömmer mig kanske allt för ofta bort till fantasier och mål som får mitt hjärta att skrika och min själ(ar) att egentligen lyfta mig framåt. Jag lever på mina drömmar, detta är min mat som den lobotimerade massan ej kan ta ifrån mig. Jag lever på dessa få stunder där jag kan drömma mig bort och göra allt det som borde göras eller det jag vill göra. Jag är en människa byggd på drömmar som de flesta av oss är men kanske är det så att minna drömmar ger mig mer än andras och att mina drömmar är egentligen inte drömmar utan en sorts kraft som jag måste ha för att kunna härda ut i det här samhället och den här världen. Men det finns saker som inte kan drömmas utan måste upplevas, där jag måste våga ta klivet ut för att egentligen komma loss från det träsk jag befinner mig i.

Sådana saker är de känslor som vänner ger, sådana saker är det som i folkmun kallas kärlek. Utan dessa upplevelser så kan vi, människan ej utvecklas. Ibland så blir två plus två fem istället för fyra, allt är inte logiskt och logiskt är inte allt. För det finns något bortom alla siffror och analyser, det finns något som bara väcks i de få stunder när vi behöver det som mest. Oförklarliga saker har hänt när vi står inför kritiska föreställningar, jag har hört historier om nästan allt som borde ses som omöjligt men ändå fungerar. Ni kanske anser att det finns alltid en procentlig chans men jag ber er, lägg undan era miniräknare och inse att vi kan inte veta allt, vi behöver inte veta allt.

Mystiken finns runt oss och vi lever i en förnekelse mot den, vi förnekar dess existens som våra förfäder hyllade och levde med. Vi försöker styra in oss i roller som är onaturliga där det finns inget som inte kan rymmas i en matematisk tabell. Vi måste börja rikta in oss på saker som får vårt inre att mår bra, det vi inte ser måste må bättre. Jag är trött på att man endast ska förbättra det yttre, vi fyller våra kroppar med silikon,plast och botox. Jag säger nej tack.

Jag söker en framtid i förgågna tider, jag söker ett liv som har funnits för. Jag söker endast en harmonisk utopi där vi lever i en lycklis sfär med vår historia som roten i vår stolhet och med framtiden i vårt sikte.

I sorg gick han in i duschen där han lät det porlande vattnet löpa längs hans rygg och ansikte. Den renande och lugnande effekten tog längre än normalt att komma till honom och han såg med bitterhet på vattnet som rann längs koppen ner i avloppet. Han sträckte ut handen från duschen och släkte lampan, han var nu i total mörker och lät mörkret omsluta honom, bli honom och släppa löss den styrka som finns inom honom. För där i mörkret så kände han sig trygg, han såg inte den värld som härjade utanför ej heller uppfattade han den framtid som kommer forma hans liv. Han borde vara lycklig och det är han, men denna man har två själar i en kropp och nu var det ett byte inom honom. Han tänkte större än på sina egna egoistiska tankar som gav honom lycka, istället tänkte han på det land han bor i och det folk han tillhör, han tänkte på deras framtid. Där valet står mellan privatisering och smått etnomasochism eller stor etnomasochism. För att tala klarspråk, det ser inte ljust ut nu och har inte gjort det på flera år.

Han ökade värmen på duschen och kände smärtan mot axlarna som fick honom att glömma diskussionen med en ung man. Men istället för att ignorera den ska vi ta upp den.

Mannen:
Sverigedemokraterna är äckliga.

Mediadrev:
Varför?

Mannen:
För att de är rasister....

Mediadrev:
Vad gör dom till rasister?

Mannen:
Om man kollar tillbaka till historien så är det nationalsocialister som byggde upp partiet och styr det nu, de har en ledare som har blivit dömd för både misshandel och hustrumisshandel.

Mediadrev:
Men om man kollar tillbaka på alla parti så verkar de idag att alla har rötter inom den rasism som du pratar om. Där Socialdemokraterna var väldigt glada för att Sverige var etnisk homogent et cetera.

Mannen:
Men du kan ju inte ta upp någonting som hände för mer än ett decennium. För t.ex tjugo år sedan så var homosexualitet klassat som en sjukdom i Sverige.

Mediadrev:
Men du fick ju göra detta när du skulle beskriva sambandet mellan rasism och Sverigedemokraterna för mig.

(En tredje person bryter in och tror han vet hur jag står både politiskt och filosofiskt där jag tvärt avbryter och nämner att han vet inget om vad jag tror och tycker.)

Mannen:
Är du nationalsocialist?

Mediadrev:
Jag ser inte vad det skulle vara relevant att veta för dig. Men skulle det vara något fel?

Mannen:
Dom förordnat att människor är olika mycket värda, och har dödat flera miljoner människor.

Mediadrev:
Så är inte människor olika mycket värda? Är du lika mycket värd som den man som våldtar unga flickor och torterar dom? Är knarkaren lika mycket värd som singelmamman som jobbar på två jobb för att kunna leva med sina barn?

Mannen:
Vilken politisk ideologi tycker du är bäst?

Mediadrev:
Alla har sina brister men kommunism är en fin tanke men dock så måste jag nog säga en form av nationalsocialism men skulle inte vilja påstå att någon är bättre än någon annan då det handlar om vilka mål man vill uppnå.

Mannen:
Vilka mål vill du uppnå och vad är bra inom kommunism?

Mediadrev:
Jag vill uppnå att svenskarna och Sverige kan leva i trygghet där de frodas i självständighet. Jag vill ta bort de så kallade friheter som förtrycker den intelligenta massan och införa ett system där de som är bäst lämpade ska styra på olika positioner i samhället.

Kommunismen är en intressant tankegång där den går mot en sorts idealism men jag även jag vet att i praktiken så är tanken onåbar.

Mannen:
Kommunism grundar sig på att alla ska äga allt, gemensamt ägande av allt.

Mediadrev:
Nja, du måste ju definiera kommunism då de finns många olika inritktningar. Jag har själv mött flera som anses att klasserna ska vändas där arbetarklassen ska bli överklassen och vice versa. Enligt mig är kommunismen en materalistisk ideologi där man kämpar för arbetarklassens vilkor till att få mer "saker".

Mannen:
Nej, kommunism grundar sig på gemensamt ägande.

Mediadrev:
Har du läst det kommunistiska manifestet?

Mannen:
Ja delar av det.

(Jag småskrattar)

Varför skrattar du? Det är dålig stil och elakt.

Mediadrev:
Du måste ju läsa hela för att förstå det.

(En tids tystnad)

Var i politiken hör du hemma?

Mannen:
Jag är väl socialist och humanist. Skulle aldrig rösta på borgarna.

Mediadrev:
Ja det är inte lätt nu då du har två onda ting att välja mellan. Borgarna vill privatisera och bekämpa den sorts socialism som du antagligen står för. Men Mona Sahlin hatar allt svenskt fast hon vill leda Sverige.

Mannen:
Det gör hon inte alls.

Mediadrev:
Hon har sagt att hon hatar allt genuint svenskt.

Mannen:
Jag såg dig som en smart person men just nu sjönk du långt ner. Du måste vara källkritisk (skratt)

Mediadrev:
Var det inte elakt att skratta åt andra? Vilka källor tror du på så jag kan bevisa det? Wikipedia? Expressen?

Mannen: Nej bara ibland av Expressen.

Mediadrev:
Varför bara ibland? Du kanske bara tror på den när den bekräftar din världsbild men när artiklar och slutsatser kommer utanför de ramarna så är de lögn.

Mannen:
Nej det tror jag inte.

Mediadrev:
Jag ska inte demolera din värld, god natt.



Varför kan han aldrig låta en diskussion vara? Varför kan han helt enkelt inte bara ignorera vad han hör och försöka vara tyst då denna märkliga skara han lever mitt bland aldrig kommer förstå eller tycka som honom.


I skapandet av det perfekta samhället så måste man misslyckas fatalt några gånger innan man inser vad som är bäst. Men det som oroar mig är hur många gånger ska vi tillåta oss att misslyckas med samma sak?

Tidningen låg i knäet och han tuggade frenetiskt på sitt tuggimumi för att försöka få bort smaken från kvällen innan, sura äpplen stank i hans mun och han önskade han hade bortstat tänderna ännu en gång. Men det går inte att ändra det som har hänt så han slår upp första sidan på tidningen och rynkar näsan mot ännu en "huvudnyhet" som saknar all intelligens och intresse ifall man inte följer de upplåstbara "idolerna".

En artikel om EU får honom att läsa extra noga och till fasa inser han att de vill förbjuda organisationer och politiska partier endast för deras åsikters skull. Frammarschen av nya "friheter" tonar upp sig och försöker visa med sina så kallade friheter att vi får göra vad vi vill, men endast om man tillhör majoritetens tänkande skaror. Denna så kallade åsikts -yttrandefrihet är passé och man fortsätter spinna vidare på de lögner som massan fortsätter att tro på. Man tar dessa beslut då i EU så kan man lättare tysta mediemarknaden och få en mindre reaktion då genom medierna är folkets ända källa till det som händer runt dom. Han frustar åt den skara som med ena handen pratar om att alla har rätt att tycka och tänka som dom vill och utöva detta fast med andra stramar åt samhällets säck och kastar bort de "felaktiga" tankarna.

Han bläddrar till serierna och skummar igen dom,  inget märkvärdigt och inget som fångar hans intresse. Han lägger ifrån sig tidningen vid den lilla fickan man har framför sig på tågsätena. Han sluter sina ögon och lyssnar på musiken som spelas för att också åter påminna sig själv om henne. Hon var där i hans inreblick sprudlande glad och log mot honom, han minns fortvarande samtalen från igår och de känslor som de utbytte. Han blev varm i bröstet och fantiserade en fortsättning på hennes leende mun. Hon gick till honom och satte sig i knäet för att sedan slå armarna runt honom. Båda log mot varandra och han kramade om henne för att sedan öppna ögonen och inse att hon inte var där. Bitterhet slog honom och han undrade hur det skulle kunna bli och vara ifall han fick sin chans, skulle han kunna ta den och behålla den? Han hoppades på det och försökte blunda igen för att åter få in henne i sitt minne men han misslyckades gravt för endast ljudet av den tjocka människan som andas bakom honom tränger in i hans hjärna då musiken har tystnat för att batteriet dog.

Löjligt perfekt att tågresan skulle bli så defekt, inte hans egna tankar och fantasier han kan nå bland dessa människor. Eller människor kanske är att ta i, visst de är mänskliga till utseende men ifall inandömet är tomt borde de då få lov att kallas människor? Vad är egentligen kraven på att människor ska kallas just människor, han ser sig varken som bättre eller sämre än dessa varelser man definitivt annorlunda och kanske är han ännu mindre mänsklig än dessa. Varför skulle inte detta stadie där de är som får och följer flocken vara omänskligt? Det är kanske detta som är människans sätt att vara och ifall kraven är att vara en hjärndöd zombie som bara följer massan så är han hellre något annat.

Jo, han är hellre något annat som har handen på telefonen och lockas av lusten att ringa men skölden tvingar honom till lydnad och således så är endast handen där men ej något mer. Många tankar skänker han henne, hopp om en framtid.