...

Den stora månen lyser upp havet och skänker mig en gnutta ljus i den mörka natten som sakta börjar svalka den så förr heta dagen. Jag blickar ut mot världen som sträcker sig likt en scen och jag ser mig själv som en skådespelare som spelar ut mina roller till den klene massan för att endast passa in, förenkla allt och kunna leva någorlunda ifred. Jag har så många roller att det känns ibland som jag förlorar mitt verkliga jag, men jag spelar inte mina roller för att jag känner att jag inte passar in. Jag vet att jag inte passar in, jag försöker inte göra det utan istället så vill jag bara kunna flyta på livet och vara här och leva i den mån jag kan i dagens samhälle. Jag refererar ofta till en stäppvarg, jag kanske idealiserar bilden av den och framför allt sätter mig själv i den. Kanske är det så att jag vill ha ett namn på vad jag är, den jag är och att denna stäppvarg symboliken ligger nära till hands. För jag kan personifiera mig med begreppet och känner igen mig med dess natur och känsla av utanförskap men även striden om själen och ens eget så kallade samvete. En själ från människa, en från varg som i en evig kamp försöker vinna min kropp, mitt sinne och mig. Ja, så känns det allt för ofta men kanske överdriver jag, fast det känns verkligen inte så.

Jag blundar lite för mig själv och sveper mig med lögnen som kommer över mig likt ett täcke, jag njuter för en stund och låter allt som jag vet är sant att försvinna i tomma intet för att i några minuter, timmar vara fri från kraven och synen på världen. Inte den vackraste eller hjältemodigaste lösningen men den lättaste och behagligaste för tillfället. Nätterna känns långa, dagarna seglar förbi obemärkta och i det tysta som om de försöker dölja sig för mig eller i pinsam tristess bara gå vidare så att något kan hända. Jag drömmer istället för att leva, storslagna drömmar om livet, döden, framtiden. Men på något plan vet jag att det inte kommer bli så som jag vill, för det jag vill är som ett öde rum utan en dörr. Ingen kan nå det men det finns ändå där. Åh jag grämer mig över avsaknaden av ett intelligentare meningsutbyte, jag grämer mig över chansen att beröra människor går förlorad och att jag åldras för vad dag som går utan att göra stordåd. Jag har längtan i mig, kanske kraften med om jag verkligen känner efter i själen att göra något stort, vackert för mig och något som alltid finns kvar i historien. Jag vet det, jag ska bara lista ut vad men tills dess ska jag leva som den jag är, en missantrop. Utfryst, dömd utan rättegång och aldrig chansen till frihet eller kärlek i sig. Nej, borttappad bakom allt hopp och lycka är endast ett förljuget ord som andra får men aldrig jag. Livet? Vad är det till för när även mitt hjärta sviker. Et tu, Brute?

Jag sträcker på mig och ser med torra sorgsna ögon in i elden av helvete som jag skapar ur mitt bröst. En storm lika kraftig väntar på att sätta den i gungnig och jag kan bara vänta och se var den kommer leda mig. Jag ylar mot min vän som ser ned på mig och jag ber den att vaka över det jag håller kärt. Min själ lämnar för en stund kroppen och når friden mellan livet och döden, jag försvinner i morgondimman och blir blöt av daggen som bildas på det gröna gräset som hälsar mig välkommen. En strand blir sakta till hav och ett träd fälls medan man hör näcken spela. Jag dansar i tystnad.

När jag var på väg hem från mitt arbete för några dagar sedan hade jag sällskap med en vän. Vi pratade och kom in lite om våra liv och hon frågade om jag aldrig hade varit kär, vilket jag svarade nej inte direkt och jag tror inte det i alla fall. Hon blev ju självklart chockad då alla människor på över 15år har väl i dagens samhälle varit "kär", därför skulle jag vilja förklara mig och berätta varför svaret egentligen blev nej. Visst har jag haft flickväner genom åren, alla dessa har jag tyckt om och de har varit speciella både för mig och andra, men kär? För att förklara mitt nej måste jag först förklara min syn på kärlek i detta sammanhang, för kär och kärlek som begrepp har en vana att förändra sig i olika sammanhang och samtal och brukar nästan eller aldrig ha samma definition.

Kärlek ser jag inte som kärlek till sin familj, sitt folk eller land. Utan kärlek i det här sammanhanget ses som den i äldre sagor och sägner. Kärlek mellan man och kvinna, den största kärleken enligt vissa, den kärlek som får en att vilja bilda familj och stödja, älska, sörja och alltid finnas där i nöd och lust som bibeln uttrycker sig. Det är denna kärlek möjligtvis dragen till sin spets som min vän menade och jag svarade nej på. För att om de jag har upplevt tills idag kallas för kärlek, så blir jag både besviken och konfundersam över kärleken. Är det inte mer än så? Några månaders tycka om som innebär ansvar för den personen och omvärdering av sina handlingar och att ta till hänsyn på ett helt annat sätt till någon annan än sig själv. Att den just tar slut, som den nu har gjort på olika sätt får mig att egentligen vilja riva upp det där kärleksbegreppet och de ord som jag uttryckte under förhållandet. Var det kärlek? Kanske, ifall det var så är jag djupt besviken och undrar varför det inte var mer och varför det inte höll i sig.

Kärlek är något som man idag använder för lätt, kärlek borde vara något mer och större än vad det är idag. Kärlek ska vara magiskt, inte vardagligt. Att göra kärlek vardagligt innebär bara att vi försöker få vårt innersta att bli lättare "lyckligt" i en värld som gör oss mer avtrubbade. Kärlek är som Gud, det fyller oss fast vi inte vet om det och det finns där fast vi inte kan se det. Finns det inte där så har vi i alla fall skapat ett substitut och ett mål att nå.


Del 1 av Vargakärlek

En saga för så längesedan
om en flicka och varg som brann
en berättelse med lycka och ledan
om en flicka och ulv som varandra fann

Flickan dansade uti gröna skogen
och varg likt en virvel i dansen kom
fast kanske var tiden inte riktigt mogen
men i dansen de lämnade tvivel därom

Till vackra toner av nakna näcken
de tog och gav i vargakärlekens namn
låg omslingrade vid stilla bäcken
och han tog hennes sakta till säker hamn

Mot kvällen under vackra månens sken
de varandra löften om evig trohet gav
och i hennes ögon, ulven såg kärleksscen-
när de släckte sin törst med ändlöst hav

Var sommarnatt blev sakta sommardag
och i mörka skogen de levde än
Under hjärtans dans de var kärleksslav
och de ylade mot månen som lekte med vän

Men värmen blev till svår kyla
och flickans hjärta hitta annan man
Vargen skrek och alla hörde honom yla
så själen frös men hettade och brann

Ulven, ett djur av mörka natten
visade blodig tand och vässad klo
sprang likt tyst som stilla vatten
försökte dämpa plågan och hitta ro

Blattar bråkar avsnitten från youtube. Väldigt intressanta. Rekommenderar starkt avsnitt fem och neråt.

Jag minns sommarnatten som sakta kom och hur vågorna pratade med mig genom varje slag mot sten. Jag minns vinden som smekte min kind i den ljumma nattens värme och längtan efter mer än vad jag kunde ge. Jag minns hur vattnet kändes när mina fötter lekte med dess yta och sakta strök dess mjuka och blöta yttre. En sommarnatt som förvandlades till sommardag framför ögonen på mig och hur jag försökte se det dolda i mystiken som fanns mot mörkret som aldrig blev mörkt. Jag dansade med älvor och spelade med näcken, jag busade med tomtar och jag lekte med trollen som fanns runt mig, runt oss. I mina drömmar och tankar så var jag i sägnernas värld, Sveriges värld, men ack så var jag kvar i verklighetens torftiga miljö när jag sakta slöt upp ögonen igen och insåg, kände stanken av verkligheten som tornade upp sig och satte fyr på mitt fartyg bort från land. Jag delade en flaska vin med drömmarna, och stjärnorna som knappt syntes i ljuset av sommaren var mitt sällskap medan jag låg mot gräset och njöt av allt man kunde se i en sommarnatthimmel som lekte med mina ögon. Månen var ovanligt ljus och blek, som den var sjuk och inte hunnit hämta sig av vilan under dagen men jag njöt ändå av dess sällskap och frågade Herr Måne om mina tankar och funderingar;

- Herr Måne, du som har sett allt och färdas genom dag och natt i detta land och alla andra. Du som ständigt sett människor, djur och världen i tusentals år, har någon någonsin frågat hur du mår och vad du ofta tänker på?

Inte föga förvånande så svarade Herr Måne inte på min fråga utan fortsatte sin färd till himlavalvets mitt och hälsade på stjärnor och himmel medan han sakta gled fram över min uppskattande blick. Istället riktade jag min uppmärksamhet mot vinden som lekte med några trädkronor i min närhet och jag frågade Vinden i en liten ivrigare röst för här hoppades jag verkligen på ett svar;

- Vind, vind, stanna och hör min fråga! Du som blåst på förfäder och ska blåsa på tusentals till, jag undrar om någon någonsin frågat dig ifall du vet vad kärlek är och hoppet som vi inom oss alltid bär?

Men inte nu heller så blev min fråga besvarad och vinden sökte sig nya mål i sin lekfulla färd och det verkade som om jag inte kunde tala med naturen men just när jag skulle vända min blick åter mot himlen så kom vinden tillbaka och lekte med mig. Den rufsade mitt hår och smekte min kind, den fick mig att skratta och snart hördes dess stämma uti nattens vackra vy och den svarade mig som bara en vind kan.

- Du son av Ask och Embla, vågar ställa mig en fråga? Jag är vinden, jag kan få dig till tårar på en sekund och förgöra ditt ynkliga människoliv snabbare ändå.

- Men du store Vind, du kan också smeka min kind och leka med mitt hår! Du som levt så länge, sett så mycket måste också vara otroligt vis så därför vore du lämplig att svara på min fråga!

- Jag ser vad du gör och ditt smicker biter inte på mig, men jag ska ändå svara på din ynkliga fråga för vad svaret är borde ju vilken idiot som helst förstå! Många har skrikit ut till den som lyssnat och frågat vad kärlek är, jag brukar alltid öka i styrka för att visa vad det verkligen är. Kärlek är att kunna leka med havet och få båtarna att gunga, kärlek är att kunna få fåglarna att flyga och trädkronorna att sjunga. Kunna färdas snabbare än ljud och smeka varje grässtrå på en gyllengul äng. Ser du nu människa vad kärlek är så du håller mun med dina dumma frågor.

- Men mäster Vind, jag vill absolut inte förolämpa dig eller verka dum, därför med all respekt jag ändå undrar vad kärlek är. För du talar om kärlek till det du gör medan jag frågar om kärlek till min nästa som vi människor söka efter och få innan vi ruttna och dö. Kärleken till en kvinna som jag älskar och alltid ska, den kärlek som aldrig flagnar eller dör utan lyser likt den klaraste stjärna och stiger som ekan över var våg på ett stormande hav.

Vinden blåste upp till storm och slet och ryckte i mitt hår, den spottade fram ursinnigt sitt svar; "Du enfaldiga människa, vad är skillnaden och tror du verkligen att sådan glöd finns? Du är dummare än havet och naivare än stjärnorna!" Sedan försvann åter vinden och något omtumlat så låg jag ändå kvar där på gräset vid havet och såg ut mot dess vackra skepnad. Vinden gav mig en idé och nu satte jag mitt hopp i havets visdom.

- Hav, du mäktiga hav som har så många liv och släckt minst samma antal. Du borde veta allt om liv och död, om kärlek som gnistrar och alltid brinner som en solnedgång, vacker och eldröd. Så svara mig och ge mig din visdom, vad är kärlek och vad är livet till för?

Även nu så kom inte svaret direkt men snart så började vågorna att stiga och jag var tvungen att flytta längre upp för att undvika vattnet som stänkte mot land. Det vore som den hånade mig och min fråga och inte föga förvånande hade den iaktagit mitt samtal med mäster Vind.

- Du lilla människa, jag är skapad av död så jag känner den väl och du borde inte utmana ödet utan veta din plats i naturen och dess del. Men jag hörde vad Vind sade om mig och därför skall jag också ge dig rätt svar och inte dårens Vind svammel. Kärlek, vi kan väl börja där för det är lättast att svara på. Kärlek är att alltid kunna vaga båtarna som majestätiskt glider fram av mig och hittar okänd hamn. Kärlek är att bli respekterad, igenkänd på land, bli uppskattad och smeka varje sten som ligger på en vacker sandstrand. Kunna om jag vill, blåsa till storm och piska det som kommer i min väg, åh vad jag älskar att gå från stilsam blå till piskande grå! Livet är till för att alltid kunna få vågorna att gå, att alltid få höra ljud mot sten och kunna skänka liv till alla dem som ser mig som världens verkliga scen.

"Men Hav" hann jag bara säga och längre kom jag inte förren vågorna avtog och jag åter var ensam i mina funderingar. Jag funderade över vad Hav hade sagt och insåg att jag aldrig kunde hitta den kärleken eller leva det livet. Jag försvann in i mina djupa tankar och försökte hitta likheter och skillnader i vad Vind och Hav hade sagt. Kärleken enligt båda var det man gjorde, eller gjorde man det man älskade? Fast det gjorde ju bara det som det var skapta till och älskade det av hela sin själ. Så kanske för att finna kärlek och meningen med mitt liv så ska jag hitta det jag är skapt för. Men vad är jag skapt för? Är det att göra karriär eller underkasta mig samhällets vilja och leva det där som jag förr såg som meningslöst och en spiral av tristess? Är jag skapt till att hyckla om sex, moral, sanningen och frihet? Ska jag ljuga, supa och slåss för att kunna älska? Eller hata mitt liv, mina barn och fortsätta drömma om stora ting fast jag blir kvävd av min villa och vart fjärde års val!? Vad är livet till för och vad är kärleken idag? Jag fortsatte mina funderingar och somnade i sommarnattens stilsamma komik.