...

Der var engang hvor du kunne få mig til at gøre alt
Stile op klokken lort fordi det virkelig gjaldt
Og jeg har taget mine slag og rejst dig når du faldt
Men det er slut nu

Jeg synes du skulle tage dine ting nu og gå din vej
Jeg er sikker på, du finder én der finder sig
I alle de fucked up ting som du har budt mig
Det er forbi baby

Prøv at forstå jeg vil have du skal gå ? nu
Ikke flere ord, ikke mere snor ? nu
For inderst inde ved du godt, det er for sent

For alle de gange du har brændt mig af
For al den tid jeg aldrig får tilbage
For alle de gange du har skuffet mig, ja
Og glemt mig, gemt dig, brugt mig, fuck dig

For alle de gange du har pisset mig af
For alle de gange du var alt for svag
For alle de gange du har disset mig, ja
Og glemt mig, gemt dig, brugt mig, fuck dig
Så fuck dig?

Der var en tid hvor jeg var sikker på at du var den
Som jeg skulle græde med og grine med og elske men
Du har bevist, du var den forkerte mand at stole på
Så det er slut nu

Prøv at forstå jeg vil have du skal gå ? nu
Ikke flere ord, ikke mere snor ? nu
For inderst inde ved du godt, det er for sent

For alle de gange du har brændt mig af
For al den tid jeg aldrig får tilbage
For alle de gange du har skuffet mig, ja
Og glemt mig, gemt dig, brugt mig, fuck dig

For alle de gange du har pisset mig af
For alle de gange du var alt for svag
For alle de gange du har disset mig, ja
Og glemt mig, gemt dig, brugt mig, fuck dig
Så fuck dig?

Anna David - Fuck dig

Ljudet av popcorn som poppas i bakgrunden, ni vet sådana man poppade när man var liten, inte de i mircon utan i kastrull. Lukten kommer mot mig men jag försöker bara koncentera mig på att skriva någonting vackert, få det att låta som en stor filosof eller bara kunna titulera mig som en intressant författare med en säregen stil. Likt mitt humör så rinner det ut i sanden.

Jag var glad och kände mig som ett barn igår, men nu. Ja nu känner jag mig lika vuxen som jag är, nu känner jag mig lika arg på mig själv för att jag övergav mina ideal och hoppades, hoppades på något bättre. Hoppades på något jag inte tror på. Men likt den oskrivna regel som gäller för stäppvargar så misslyckas vi fatalt när vi försöker vara mänskliga, sociala.

Alltid när vi försöker vara som alla andra så misslyckas vi för vi är inte som alla andra. Men varje chans vi får att vara som alla andra tar vi och tror i vår blåögdhet att vi kan leva annorlunda än för, men likt förbannat så misslyckas vi var jävla gång. Detta är en förbannelse som vi aldrig kommer ifrån kvittar hur medvetna vi är. Det är också därför som jag sitter här och väntar, men vad väntar jag på? Hoppet! Att kunna känna de saker alla andra känner, det hopp som jag tror att denna person kan frälsa mig från. Men ack  vad gör denna person för skillnad på den innan? Eller den som kommer att komma sen?

Detta är som en ond spiral detta är min last som gör så att jag förstör mig själv genom mig själv. Att alltid tro att jag kommer kunna vara någon annan, kunna tillhöra de skrattande skara som står och samtalar vid skenet av en gatlykta. Men jag kommer aldrig att vara dom, jag kommer alltid att vara dömd till ensamhet. Men hyckleriets skådespel är att jag vill det, jag vill vara själv men jag vill också känna det ni känner. Dessa saker som kärlek , rädsla eller något annat underbart som jag så ofta aldrig kommer känna, utan bara längta efter.

Nu har popcornen slutat popa och jag måste ta bort dom från plattan. Jag kommer antagligen få poppa mer popcorn då jag kommer sitta här ett tag och vänta. Vänta på dig.....

Tänk att få ha den stunden där borta vid soliga ängar och klarblått hav. Där lekande barn skrattar och gråten är alltid långt borta. Tänk att få se allt i ett nytt ljus och känna känslan av en sorts nyfikenhet blandat med något bubblande som bara vill fram. Tänk att kunna släppa ut all lycka du har inom dig och bara glömma den olycka som tynger ned dig och betvingar dig till din plats.

Allt detta hände mig idag eller ikväll. Alla dessa känslor kom över mig som en våg av något fram fantastiskt eller gudomligt om ni så vill. Men ack dessa känslor stannade länge men även ett moln av oro och feghet, nej inte feghet tafatthet skulle jag mer vilja kalla det kom över mig och bolmade inom mig. Där jag inte vågar fullt ut där jag inte ser saker fullt ut. Men ändå så var det en tid i solen och ej i månen som så många gånger för.  Jag kan nog med rak rygg och en ärlig strupe påstå att dessa timmar, dessa få timmar gjorde gott med mig gjorde en förändring inom mig. Jag känner att glädje behöver inte vara långt borta, jag känner att "passion" behöver inte sluta existera. Jag känner mig som ett barn som nyss gjort ett hyss. Men jag lever i ovetande där vissa frågor kommer inom mig, dessa är.

Om man tar någons hand och håller den smeker den och blir kramad tillbaka, vad betyder det?

Om man smeker bort någons hår eller låter någon smeka bort någons hår, vad betyder det?

Om man låter någon smeka ens hals eller smeker någons hals, vad betyder det?

Dessa tre frågor brinner inom mig, och påminner mig att jag är en stäppvarg. Jag vet att jag ej kan sova inatt därför kommer jag inte ljuga heller. Således vill jag citera ett gammal inlägg. 

I nattens mörker sitter jag vid det ensamma ljus som brinner brevid mig. Mörkret omsluter mig likt havets vågor omsluter stranden. Men det finns en skillnad mellan mig och stranden, den får vila ifrån havets plågande vågor och får andas ut. Mitt mörker sitter djupt rotad inom mig och väntar på varje chans att få komma ut, att få ta över mig. Detta mörker är inget jag längre frukat då jag har lärt mig att leva med det, inte hantera det dock utan jag vet när det kommer och tar över mig. Detta är min förbannelse och min välsignelse, att känna ett totalt mörker inom min världsbild som alltid kommer att finnas där för att jag har sett och ser sanningen. Den sanning att det finns ingen sanning utan bara verkligheter. Och där måste jag göra det valet som faller de flesta naturligt och omedvetet - att välja en verklighet.  Då mina vänner jag är inte rädd utan min ångest gör så att paniken ofta bubblar fram inom mig och vill komma ut men istället så omvandlas den till en vrede som skulle få den bäste bärsärken att tänka sig för både en och två gånger innan han gick mot mig. Detta gör mig till det jag inte vill vara men så ofta associerar till  - en Stäppvarg.

Kylan kommer över mig och allt känns som en iskall storm som har blivit gjord av flera år av dekadens, jag står där på toppen av berget och låter vindarnas kraft träffa mig i ansikte. Faktumet är att jag egentligen står på gatan och det är sommar, men just nu är jag en ensam varelse som inte ens är mänsklig till sinnet. De andra kanske kan se mig som en människa men undviker mina blickar, min närvaro och mig. Detta angår mig inte det minsta då även jag vet att jag står utanför deras samhälle, deras liv och deras vardag. Jag är den varelse som lever utanför allt och är innesluten i mitt eget missmod där jag är den som söker svar på de saker ingen av de stora filosoferna eller tänkarna har kommit fram till något som egentligen fungerar. Jag är den som ser ner på de andra människorna för att de har inte öppnat ögonen för världen eller livet. Jag vet hemligheterna dessa människor grubblar på och detta gör mig till en annorlunda varelse, en utstött varelse. Kain hade detta märke och även jag har det, jag delar samma börda som världens första mördare men jag har aldrig mördat. Själva tanken på mord gör mig inte rädd den skrämmer inte mig, jag vet att om jag måste ta det klivet skulle jag inte tveka, utan det är tyngden av det vetandet som ingen annan vet eller vill se som skapar märket på mig. Detta vetande skapar en kraft som alla i min närhet känner av och undviker mig för, detta okända skrämmer dessa ovetande varelser och skapar en sorts balans i mitt sinne och en börda, inte en börda som man bär inom sig utan en börda som gör ont i mig. Varje steg jag tar är ett steg mot ett helvete i plågor , eller ett paradis mot världen om ni så vill. Jag är en stäppvarg, jag är en människa som kan se sanningen detta gör mig till en varelse utan flock och för mig vill jag aldrig heller vara inom denna flock utom i mitt undermedvetna som suktar efter känslan att ha den gemenskap ni kan få. Men dessa två styrkor möter sig inom mig och sakta förgör mig. Jag är lidelsen och lidelsen är en stäppvarg.

Ljuset brevid mig har nu fallit i mörker och likt mitt sinne det har brunnit ut. Att jag nu försöker med största möda och fina strofer skriva det sista får mig att känna mig meningslös och liten. De frågor som var människa ser ut att bära på kommer inom mig. Kärlek, sex, karriär. Alla dessa förpestade ord som mitt vokabulär vill smitta ifrån. Men ack jag låter mina sinnen förminna sig om dessa ämnen en stund och mina tankar skenar iväg.

Kärlek?
När ska jag få uppleva det? När ska det jag älskar visa sig för mig och inom mig.

Sex?
När ska det sluta kännas som en meningslös cirkel att bara ha sex för njutningens skull och inget annat. Varför inte testa för det omoraliska skull en stund?

Karriär?
Ska jag satsa på en karriär och bli en lakej runt det blinda samhälles folk? Ska jag verkligen offra allt jag ser i min klarsynhet för inget som kommer att bestå?

Jag suckar djupt och åter igen sitter jag här. Jag känner mig sviken, aldrig för har min längd känns så liten som i detta ögonblick. Jag är besviken både på mig och andra, jag suktar efter andra. Det omoraliska inom mig skriker och berättar att jag borde få prova de vingar som kanske strör på i kärlekens spår eller enbart i det omoraliska sexet. Vad vet jag mer än att blott jag lever nu och det som betyder något är det som kommer att vara kvar. Därför lägger jag min penna och ska gå ut i månljuset för att lägga mig ner och sova. Men ej min sista sömn utan min första i det nya skenet.

Det som vi har gett en gång
ska vi åter taga i vår hand
Se då hur vårt land vackert blir
Se då hur ljus vår framtid äro
Då allt mörker försvunnit från vårt land
Och ljuset stannar kvar i en vacker dans.
Detta är ej en saga men kan låta sådan
Detta är sanningen i en röst som har tystat
Detta är en väg av framtid som Ni kan välja
Så lyssna i era bröst efter den röst som visa män talar från
En röst för oss, en röst för vår värld och en röst för vårt land.

<3 Nationalromantiker.