I nöden där lyckan finns.

image6



I vemod och sorg gick han in i duschen, försökte få det varma vattnet att skölja bort hans tankar, bort hans sorger. Hans ögon som brukar vara så blåa som det renaste hav, var nu röda i hat. Det blonda håret som nyss innan fladdrade i vinden låg stilla och tryckt mot hans kokande huvud. Det fanns inte många som kunde få honom att känna sig så ynklig, så feg eller så ledsen som hon kunde. Hon var något speciellt något unikt, men han visste långt inom sig att hon var bara en illusion en dröm som han hade skapat. Han kunde aldrig få henne så varför ens försöka tänka i sådana banor.

Han insåg att duschen inte var igång och vred på kranen, han grymtade till i smärta, vattnet var skållhet, han korrigerade värmen.

Han tänkte på henne, hon stod där på stranden i sitt blonda hår, sina blåa ögon som inte direkt var lika som hans utan strålande av värme.

Han tänkte på henne leende gående mot honom i sina tajta jeans och en svart T-shirt. För honom var hon vacker, en gudinna som han höjde över alla andra. Hon var hans dröm, men han visste att trots vilken personlighet han utstrålar, trots hur bra dem passade ihop så kunde han aldrig få henne. Han slutade med ens att drömma om henne, för orden hon hade yttrat sved fortvarande i hans ögon, gjorde hans mun torr och håren i nacken reste sig.

 

Han satte sig ner och grät, lät bara tårarna komma försöka få ur allt han hade inom sig, allt hat och sorg. Han satt där ensam ingen att prata med han kände sig som en stum. Vad skulle han ta sig till? Vad skulle han göra? Allt var dött för honom och han längtade efter henne. Han undrade var hon fanns, just ikväll var är hon, vad gör hon? För just i kväll behövde han henne mer än någon annan behöver någon.

 

Han kollade på sina händer och såg att han hade fått skrynklig hud, hur länge hade han suttit där visste han inte. Han stängde av kranen reste sig och torkade sig med handduken han hade lämnat på stolen som var bredvid duschen. Han gick in på sitt rum och tog på sig en gammal T-shirt och ett par slitna jeans, han kände i fickorna för att kolla om han hade sin mobil och sina nycklar. Ett välkänt klirr mötte hans öron och han gick ut, han visste inte vart han skulle men det kunde kvitta. Han ville bara låta sig följas av vinden och känna lukten från naturen.

 

Han såg havet öppna sig för honom den svala vår brisen kom mot honom och han satte sig i sanden. Han hade bestämt sig för att se solnedgången som hon hade sagt till honom var det vackraste man kunde se. Han var helt själv på stranden och det var några timmar kvar tills solen skulle gå ned. Förutom vinden så var det ingen som höll honom sällskap, där va inga måsar inga djur och inga människor. Han var alldeles ensam precis som han kände sig.

Han lade sig ner och kollade upp mot himlen, han såg molnen åka förbi och bilda sina former. Han såg solen röra sig över himlen. Han såg tomhet och alltet. Han somnade.

 

I drömmen så kom han åter tillbaka till den stund där han sist var med henne, dem var på samma plats där han somnande, men nu var han med henne. Dem låg bredvid varandra och kollade på himlen, stjärnorna lyste och de väntade ivrigt på att solen skulle släcka dem. Men han kände att något var fel, det stod inte helt rätt till med henne. Så dum som han var så frågade han givetvis vad det var som var fel, hon kollade honom rakt i ögonen och brast ut i tårar. Han kände pressen, han blev nervös och gick snabbt genom minnet för att minnas om han har gjort något fel. De var inte tillsammans eller någonsin kysst varandra utan bara vänner. Han ville mer, men hade aldrig vågat ta initiativet. I ett försök att lugna henne så frågade han vad det var igen och om han hade gjort något fel med sin mildaste röst. Hon snörvlade och försökte lugna sig, repliken kom så oväntat och hårt att han blev chockad

"Jag ska ta livet av mig".

Hon såg i hans ögon hur förtvivlan kom och förvirring, han sade inte ett ord. Han kollade på henne och öppnade munnen men inget ord kom. Hon reste sig och sa du ske veta att jag alltid har älskat dig, men nu ses vi inte mer. Hon sprang iväg, han var ännu mer förtvivlad och chockad, han  visste verken ut eller in. När han väll kom till sina sinnens fulla bruk sprang han efter henne, han letade över allt men hittade inte henne. Till slut så fann han henne, hon låg vid en klippavsatts där de första gången hade träffats, han kände sorgen komma och halsen blev trång, bröstet brände och slog. Men gråten kom inte, han bar henne hem till hennes föräldrar de fick ringa en ambulans. Själv gick han hem och ställde sig i duschen.

 

Han vaknade av ett ryck, hon stod framför honom och kysste han. Tillsammans såg de solnedgången och sedan gick de bort tillsammans hand i hand.

 

En gammal man gick runt vid stranden och såg en pojke ligga i sanden, pojken log och utstrålade glädje, han var lycklig, men pojken var död.


Nya vägar

"Här går nya vägar.
Låt oss vandra fromma.
Kom, låt oss söka
någon ny och vacker blomma.

Kasta det vi äger!
Allting nått och färdigt
livlöst oss tynger,
dröm och sång och dåd ej vänligt

Liv är det som väntar,
det man ej kan veta...
Kom, låt oss glömma!
Lått os nytt och fagert leta!"

Karin Boye



Kommentarer
Postat av: Josse

Hej, very good.

2007-04-08 @ 04:38:17
Postat av: Trisse

Pontus, Den vart otroligt bra ! Jag vart helt uppslukad av den. Förklaringarna och känslorna, det känns som om det är en själv som upplever dom. Du gör det så levande, så verkligt.

2007-04-08 @ 12:40:34
URL: http://inmypaperheart.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0