...

Allt för ofta så gömmer vi oss för det som kan kännas skrämmande eller nytt, allt för ofta så har vi saker i vägen för det verkliga livet. Vi väljer att gå in i en värld av fantasi och lögner för att undvika något som vi för eller senare måste ta tag i, som vi måste möta även fast vi vill eller ej. Under mitt liv som människa har jag valt många undaflykter för att kunna verka som "normal" lite längre, för att kunna vara en del av det som människorna delar. Men ju äldre jag blev desto svårare hade jag för att kunna se meningen att gömma sig för verkligheten. Men nu vet jag att det är lättare att inbilla sig eller skapa sin egen värld där det som är verkligt och viktigt utgår för att man ska slippa att ta tag i dessa problem. I ens egna värld är det DU som härskar där står du själv högst och du skapar egna regler. Man märker inte detta ofta men även ett medgivande är ett erkänande på att det är du som är med och bestämmer. Och allt detta kanske låter som något falserium men tro mig det är inte ofta det. Utan i din egen fantasi värld är det du som skapar reglerna, det är du som är med på noterna. I den värld som är någorlunda riktig förstår man att man är en del av något större. Och det man gör har ingen stor betydelse för mer än dina närmsta. Visst detta kan låta så att livet är en deprimerad källa av just liv, men snarare tvärt om. I detta fall så blir livet inte något viktigt i det stora loppet mer än man hjälper kretsloppets gång, men för det du gör och det du känner så gör det att livet är viktigt inte bara för dig utan för dina närmsta.

De vanligaste undanflykterna som jag själv använde när jag var någorlunda mänsklig i dagens mening var ofta mina vänner. Men senare insåg jag att gömma sig från världen bakom sina vänner är bara löjligt och desperat, jag förstod inte då att jag värdesatte mina vänner för min egen skull där jag skulle slippa möta det jag inte vill. Denna värdesättning var en nedsättning av deras egentliga värde, jag förstod det inte då men nu ser jag det klart. Jag kanske har varit luddig mot vad man ofta undviker, isåfall ber jag om ursäkt och ska berätta det snart.

Det man ofta gömmer sig för är den "onda" sidan av en själv den mörka, den sida man är inne i när man känner sig ledsen och så vidare. Den sida som de flesta ser med förakt eller att man aldrig vill komma in i, men jag som Stäppvarg vet att denna sida är en naturlig sida av alla oss varelser. Att alla känner sådant någon gång kvittar hur mycket vi gömmer oss. Denna sida där galenskap kommer ifrån är en vacker och mystisk sida, en del av oss som vi inte ofta visar upp då vi är enligt vissa "civiliserade" och då passar det inte att visa en fullt naturlig sida av oss själva. Men jag vill att vi ska visa densa sida av oss själva och NJUTA av den, kvittar hur illa den får dig att må, kvittar hur ledsen den får dig att känna. Vältra dig i din ensamheten ty det är aldrig farligt att vara ensam! Ty det är aldrig farligt att sitta i mörkret och sörga för det som vi är ledsna över, vi behöver det! Grekerna insåg detta och kallade det catharsis, en sorts rening för oss själva då en överväldig känsla når oss (som "sorg") och skapar ett känslomässigt klimax. Aristoteles gick längre och sade att endast tragedi (sorg) renade oss. Så jag ber dig! Ta vara på dessa stunder och göm dig ej!