...

Snabbare, snabbare , snabbare! Hans hjärna och hjärta pumpade på honom att komma undan från den plats där skriken kom ifrån. Träd och buskar ven förbi i hans fart och iver att komma från den plats där han nyss varit. Skriken ekade fortvarande inom honom, dessa barbare! Dessa kristna människor som hade kommit i land vid deras båt och våldfört sig på deras mark. Dessa människor som kallade sig själv herrar över honom och hans familj.  Han var en hedning som skulle tuktas så gud skulle ta emot honom i sitt himmelriket där allt var frid och fröjd. Hans far hade vägrat att accepterat dessa människor som ville ta deras land i besittning, han hade drivit ut dom till havs igen. Men ty dom kom tillbaka med mannastyrka som var även övermäktig hans fader, som är eller var en ökänd viking och krigare. Denna man som var en beryktad och respekterad människa i dessa trakter kunde nu vara mördad av dessa främlingar. Ull stannade vid en sten som var täckt av en grönaktig mossa, han flåsade och försökte tänka klart. Vad skulle hans far ha sagt och gjort, han skulle utan tvekan vänt om och stanna för att slåss. Men hade det inte varit för att hans far hade sagt åt Ull att springa så långt bort han bara kunde och inte vända om. Detta måste vara tillräckligt långt bort  för det kändes som han hade sprungit i evigheter.

Men det var inte tillräckligt långt för Ull dog av dessa kristna människor som skulle göra "hedningarna" till "människor". Ull gick till mötes så som många andra svenskar gjorde för ett kristet Sverige, DÖDEN vilade mot hans rygg.