...

Ett grönt dis fanns över världen, vattnet låg stilla och det ända ljud som kom mot deras öron var båten som glad sakta fram i vattnet. Hans hand kände vattnets varma yta och solen sken honom i ansiktet när han låg i fören och njöt av ännu en solig sommardag. Han såg på henne som satt vid masten och blickade ut mot skogen som omslöt floden dom rörde sig på. Han tyckte hon var vacker, hennes gyllene hår som solen gav glans, hennes blå ögon som var klarare än vattnet och strålade av kraft. Hon vände sin blick mot honom och han såg bort, hon log och kollade ner mot boken hon hade i sitt knä. Han förbannade sin pojkaktiga feghet att ej våga möta hennes blick, att ej våga se djupt in i hennes ögon och försöka förstå hennes tankar och förklara vad han känner. En kraftig stöt fick hans tankar att skingras och inse att dom var framme vid skogsdungen där de skulle tillbringa natten, hans far gav honom en säck med mat att bära iland. Han tog tag i drakhuvudet och hoppade i land, han ställde ner sin säck bland de andra och såg sig om mot skeppet där de andra hade fullt upp med att bära iland de saker de behövde för att klara sig. Han hörde sin far ropa att han skulle plocka ved till brasorna och tog fram sin yxa han hade i bältet och gick in mot skogen. Han fick snart syn på ett träd som hade fallit för någon storm en gång i tiden och började hugga bitar från det.

Han tyckte det var skönt att vara i skogen och höra de ljud som man endast kunde höra här och känna den samhörighet med historian och sin kultur som pumpades ut från dessa urskogar. För djupt inom sig visste han att han inte var den första som vandrade här, utan det folk som han tillhörde har länge levt och frodas här, de har fått de gåvor han nu får och de har byggt det som han nu rör. En kotte ven i luften och träffade honom i bakhuvudet och fick honom att tappa veden han bar på. Han såg sig runt men kunde inte se någon, PANG ännu en kotte träffade hans bakhuvud. Han hörde ett skratt och blev arg, han sökte genom området med blicken och kunde fortvarande inte se någon. Ännu en kotte for mot honom men den här gången missade den, kom den från himlen? Han vände sitt ansikte uppåt och såg henne sittande i trädet med ett stort leende. Hon hoppade vigt ned bredvid honom och skrattade, han rodnade och vände sig snabbt om för att plocka upp den ved som han tappade innan. Han blev nervös och visste inte ifall hon skrattade åt honom eller med, han visste inte hur han skulle agera i den här situationen om han skulle skratta med henne eller ignorera henne. Han bestämde sig för det sistnämnda han gick tillbaka mot lägret och vände henne ryggen han vågade inte vända sig om ifall att hon fortvarande skrattade åt honom.

Flickan ropade efter honom och han stannade, han vände sig om för att höra vad hon ville. Hon såg lite sorgsen ut fast han vågade fortvarande inte se henne rakt in i ögonen utan fokuserade sig på munnen för att höra vad den sade. Han var frusen och kunde varken tänka, se eller höra. Lamslagen av hennes vackra yttre stod han där i flera minuter och kollade på flickan när hon pratade med honom. Hon skrattade till och slog till honom i huvudet och frågade ifall han lyssnade. Han tappade veden igen och stammade fram en ursäkt över sin klumpighet. Han böjde sig ner för att plocka upp veden och så gjorde även flickan, deras händer möttes och det brann i honom. För första gången vågade han se henne i ansiktet och utforska dessa vackra ögon som Freja måste ha givit henne. Han kunde se sig själv och hennes själ, han kunde se djupt i hennes inre och förstå hennes tankar samtidigt som han kände att hon kunde förstå honom. Hennes ögon ändrade form och hon blev skräckslagen, hon backade från honom i panik.

- Vad är det för magi du utsätter mig för? Skrek flickan.

- Magi? Vad menar du?

- Du såg in i min själ, i mitt inre och rörde om i mina tankar! Förneka inte detta!

- Det är min förbannelse som Loke har givit mig, gudarna har ej varit mig nådig. Sade pojken med en viskning.

En fågels sång hördes i fjärran och tystnaden mellan dom var total för fågeln fångade bådas sinne. Flickan tyckte synd om pojken och hade lugnat ner sig, men hon var på sin vakt för magi och trolldom var något man skulle vara försiktig med, det hade hennes mor sagt. Hon kollade in honom och förundrades över varför gudarna hade valt ut honom till att bära denna förbannelse. Hon gick närmre honom och tog tag i hans hand och kollade honom i hans blågråa ögon för att se ett tecken av Loke där i. Istället för att se det tecken såg hon passionens eld som lekte med hennes kropp och rörde var ställe som tände hennes låga, återigen bröts de loss men denna gång av honom.

- Ser du nu hur min förbannelse påverkar de människor runt mig? Loke har gett mig denna kraft för att jag aldrig ska få ro och ingen ska få ro med mig. Sade pojken med en sådan sorgsenhet att allt annat ljud försvann.

- Du kallar detta förbannelse, du tänder min låga, du tänder hela mig. Män skulle döda för den gåva du har, många har önskat att göra samma sak med Frejas överprästinna men aldrig för har denna eld vaknat inom mig. Sade flickan med en förundrande blick mot pojken.

- Frejas överprästinna!? Pojken gick ned på knä för att vissa vördnad för prästinnan.

- Detta är inte en förbannelse utan en gåva du har fått till skänks, du kan tända elden inom folk och detta är ej Lokes verk, utan Frejs.

- Förbannelse eller ej, så har den inte skänkt mig lycka, utan givit mig olycka och sorg överallt där jag går fram. Kvinnor som slåss om mig, män som försöker dräpa mig. Är detta en gåva? Ifall du har rätt att detta är Frejs verk så undrar jag hur lidelsens gud kan göra så mot mig. Skapa en lidelse inom mig som samtidigt förgör mig.

Pojken glömde nu bort sin blyghet vände sig om och gick tillbaka mot lägret, han var i djupa och tunga tankar och tog inte längre notis om det vackra runt honom. Flickan stod kvar i skogen och såg honom gå bort. Hon yttrade en mening som vinden bar till honom sedan vände hon sig bort. Pojken hörde vinden viska till honom den sade:

?Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.?

En av hans fars män hälsade honom tillbaka med ett glatt leende och hjälpte honom att bära veden. De småpratade på vägen och han fick reda på att de ska bli en stor fest inatt för att fira den kommande högtid, Alvablot (midsommar). Denna fruktbarhetens högtid, Freja och Frejs högtid skulle nu firas. Detta innebar att man blottade för en bra skörd och att få många friska barn. Här ska också Frejas prästinnor visa vägen till fruktbarhet genom samlag med en utvald av gudarna och Frejas överprästinnas barn ska bli det första barnet som visar hur året ska komma. Detta barn kommer att bli ett mäktigt sådant och han själv var ett sådant barn, det är här hans förbannelse kommer. För i detta samlag är det ej två människor som ligger samman utan dessa två blir gudarnas kraft och deras barn blir gjort av gudarnas kraft det är därför detta barn är mäktigt. Redan nu såg man förberedelserna för den fest där gudarnas utvalda skulle framträda, barnen satt vid brasorna och lyssnade på berättelser från de äldre medan männen gjorde i ordningen maten och mjödet. Han satte ner veden bredvid en brasa och satte sig med de yngre för att lyssna på sagorna som förtäljdes.

När Frej blev kär började den äldre och kollade på honom,

- En dag smög sig Frej upp i Lidskajlf, Odens högsäte där ingen annan än Oden fick vara då man kunde se allt som kunde tänkas se och detta krävdes en vis man. När Frej satt där och tog in hela världen så slängde han en blick mot Jotunheim, jättarnas land i norr och där fick han syn på jättedottern Gerd. Hennes armar lyster upp hela världen och Frej blev som besatt, han varken åt eller sov på flera dagar. Frej anförtrodde en av sina bästa vänner Skirner om vad han hade sett och bad honom att fria till Gerd. I utbytte mot detta så fick Skirner en gåva i form avFrejs häst, Blodighove som varken var rädd för eld eller rök. Skirner fick även låna Frejs magiska svärd Skräpp som kunde svinga sig själv. När Skirner kom till gården så var det Gerds pappa, Gymer som mötte honom och bjöd honom på mjöd. När Skirner lade fram sitt förslag till Gerd så nekade hon bestämt och efter mycket smicker så sade Skirner de mest fasanfulla sakerna skulle drabba henne och hennes far. Då gick hon med på det ifall hennes far fick det magiska svärdet Skräpp som gåva. Det bestämdes att Gerd och Frej skulle träffas om nio dagar i lunden Barre, men Frej var ändå orolig då han hade nu offrat det ända som kanske kunde rädda honom från döden i Ragnarök, men vad gör man inte för kärlek?

Hans far kallade på honom och ville att han skulle ta på sig det finaste han hade för att dom skulle möta en stor hövding som styrde detta land och där skulle också festen vara. Hans far beordrade alla hans män att ta på sig sina finaste kläder för att göra gott intryck och för att visa att hans mannar var ryktbara män som hade ett bra liv med honom som hövding. Han gick ut i sina nya kläder, manteln svajade några centimeter över marken och hans brynja glänste i solens sken och många damer tog en extra blick på honom. Han var inte direkt vacker till utseende men hade något annat, en inre kraft som man kunde känna. Det var denna kraft som drogs deras intresse till honom. Hans far såg stolt på honom och kallade på deras hästar som skulle föra dom till den store hövdingens läger. Dom red under tystnad och han tyckte det var bäst så, att sitta där på sin häst och rida genom skogen samtidigt som man tar in helheten på det vackra och det levande. Han älskade naturen, den var så perfekt allt var i balans och allt var värt något. Det hela var inte sämre att personen som red framför honom var Frejas överprästinna, han undrade vad hennes namn var men var också för feg för att våga rida fram och fråga. Han fick det svårare och svårare att koncentrera sig på naturen och hans blickar gled mer och mer mot henne men efter en snabb blick mot hans far som såg galen ut vågade han ej se på henne mer. Hans far red till honom

- Låt henne vara, hon blir bara trubbel viskade hans far till honom samtidigt som han red tillbaka till täten.

Återigen så såg han mot naturen men han kände inom sig att den förlorade den glans som den hade innan och glansen var nu i henne. Han kände ett begär efter henne, han ville ha henne och han ville att hon skulle vilja ha honom. Men han stålsatte sig för att inte ge henne några blickar som de flesta andra i ledet gav henne, han stålsatte sig och försökte med sin kraft att förundras över fåglarna som flög över dom, eller hjorten som sprang bredvid dom. Men likt räddad av tiden så kom de fram till byn där festen skulle vara. Den store hövdingens folk var redan här och hade börjat med förberedelserna och han insåg att dom inte skulle behöva göra så mycket. Han tyckte det var skönt och steg ned från sin häst för att utforska området då han gärna lyssnade på sin fars råd som brukade vara visa och han ville inte förarga honom genom att prata med henne. Han tog med sig sin pilbåge ifall något skulle dyka upp, han var ute tills det mörknade och kände att magen krävde sin rätt av dagen och ville få mat. När han kom tillbaka så var allt redo för en fest, djuren grillades mjödet stod framme och man väntade bara på att hövdingarna skulle börja. Den store hövdingen ställde sig upp från sin plats och sorlet tystnade.

- Välkomna alla till den fest som är förberedelsen till Alvinblotet, välkomna kämpar ifrån söder, nord, öst och väst. Välkomna präster och prästinnor och välkomna halvgudar och gudar. Som ni vet är jag inte en man av många ord, det sägs att sådana män omger sig av många skalder och jag är inget undantag. Men först ska jag berätta varför vi är samlade, gudarna kräver en man som ska visa vägen i Alvinblotet, som ska ligga samman med Frejas överprästinna och denna man ska bestämmas genom det test som alltid funnits. Nu ska en av mina skalder få ordet för att beskriva testet.

Mycket mod krävs för att tämja djurens klor.

Rent sinne och starkt svärd,

Gott hjärta hjälper er väg.

Hedra gudarna ni skall,

Men även blidka livets garn.

I ett test ni nu skall gå

Där endast en kvar kommer stå

Och den skönaste mö kommer få

Rid norr tills en björn ni ser

En klo av denna jag måste er be

Den med störst skatt kan bege sig hem

Och få festa en natt som aldrig ges igen.

Han såg på sin far som var mörk i sinnet, han såg på henne som satt mellan dessa hövdingar. Han såg vad han var tvungen att höra, han skulle vinna henne, han skulle ta henne. Han såg mot sin far igen och gav ifrån sig en långsam nick sen reste han sig och gick. Han bad om sin häst, tog fram sitt svärd och spände bågen över ryggen, han tog en sista blick mot henne och kände en beslutsamhet som aldrig för hade funnits inom honom. Nu var det han mot alla andra män som ville få henne, nu var det han mot den största björnen. Fast innan han red skrek hon hans namn i vinden så endast han kunde höra henne.

- Alvin, svik mig ej ty jag är din.

(Blotet i sig kan variera från hur verkligheten var även testet, ifall något annat ej stämmer var vänligen kommentera detta)