Pappa berätta en saga..
Stormen ven utanför fönstret och regnet smattrade på rutorna. Natten var under dessa två människor, en pappa med sin dotter. Dom låg och lyssnade på stormens skrik och gatlampornas svaga lyse genom regnets piskande andetag. Flickan var inte gammal runt elva år och såg väldigt glad ut när hon låg där och delade detta ögonblick med sin kära far.
- Pappa, kan inte du berätta en saga?
- Jo, det kan jag väll. Vilken saga vill du höra?
- Berätta en du har kommit på sade flickan lite gladare.
- Okej, vänta lite ska bara komma på något.
- Det du ska få höra nu fick jag höra av min far, din farfar och han fick höra det av hans far. Denna historia har berättats i flera generationer i vår släkt och vad jag vet aldrig ändrats.
Den handlar om ett skepp med en drake stänkt i blod i fören och många tappra män vid årorna. Detta skepp har inget namn för det är ovanligt att se det, då du kan endast se det i dagar som den här. När mörkret är totalt och vindarna tjuter och ropar på skeppet. I blixtarnas ljus färdas skeppet och i åskans mullrande stämma kan man höra besättningens rop. Historien lyder att besättningen som bestod av de tappraste och de sista vikingarna blev för evigt dömda av den forna sedens gudar att vakta vår värld mot den ondska som hotar oss. Dess kraft fanns i de skaror som fortvarande nyttjade den gamla seden och tillbad gudarna, men sveket som drabbade folket kom ej från den yttre världen utan den kom bland folket. När fler och fler svek sina ideal och sin tro så förlorade detta mystiska skepp sin kraft. Man säger att de är odödliga men det är fel, för de har varit nära döden nu i flera hundra år då de människor som tillber gudarna minskar och åter minskar gör att vårt sista försvar blir allt svagare och kan ej motstå alla de attacker som drabbar vårt land och oss. Men än är hoppet inte ute för skeppet för det finns fortvarande dem som tillber och tror på den historia och kultur som levde här innan oss. Detta gör att skeppet fortvarande har den livskraft att i stormiga nätter kunna åka ut och med hjälp av oss och stormen kan mota de faror som håller på att driva i land i vårt nordliga land.
Min far sade att skeppets ledare hette Torbjörn och att han fick detta namn efter den krigiska guden Tor och den björn som sades tog hand om honom i hans barndom. Men detta är ej säkert då han har haft många namn genom tiderna varav ett var Vittfarne. Således var mannen en fruktad och respekterad man där ingen ville möta honom eller hans mannar i strid och ej mindre komma i hans onåd. Hur han kom på skeppet är desto klarare då han var i tjänst hos guden Loke där han fick som uppdrag att dräpa fyra förtrollade stenjättar i utbytte mot en önskan och Torbjörn lyckades med detta. Men listen hos Loke var stor och hans önskan om evigt liv blev hans förbannelse. Men han fick ett vilkor att bryta sin förbannelse och det var ifall han skulle kunna ge Loke fyra hjärtan som var dräpta från den visaste, den mest hedersamaste, den modigaste och den starkaste. Men Torbjörn vägrade och valde hellre att leva sitt liv med sitt drakskepp då dessa fyra saker prisade Torbjörn mer än något annat och således kunde han ej utföra det dåd som Loke krävde för att tanken att dräppa de som bar på det som han såg som gott skulle vara för mycket. Torbjörn tyckte att han fick stå sitt kast och leva i evigheter, detta gjorde Loke väldigt förgrymmad och han dömde Torbjörn till att varje stormig natt segla ut för att möta faran.
Så för sina ideal så styr nu Torbjörn sitt skepp i syfte att skydda oss mot de mörkerkrafter som ej vill oss väll och han slåss mot var fara som syns på våra öppna hav. Ett fåtal personer har till och med sätt skeppet med Torbjörn i fören i luften där den rider på molnen för att slåss mot de faror som kommer den vägen. Din farfars farfars farfars far såg själv detta skepp när han var en ung man och han hörde vikingarnas vrål i åskan när striden började och såg hur blixtarna omgav skeppet och lyste upp dess styrka. Han minns det väll för att den natten hade han begett sig till havet för att ta in sina fiskenät i skydd för den storm som var på väg. Under månens uppgång såg han först ett främmande fartyg som styrde mot honom, dessa främlingar attackerade hans skepp och skulle precis dräpa honom när blixten slog ned mitt bland dom. Ur röken kom detta drakskepp med sin besättningar av vikingar som stormade skeppet och räddade vår släkting. Han stod där öga mot öga med Torbjörn och fick känna den kraft som genomsyrade den mannen och höra hans stämma som dånade som åskan. Han mindes varje stavelse för den röst kunde man aldrig glömma och Torbjörn sade till honom;
Dessa nio saker var:
En mantel, ett spänne, en brynja, en medaljong, en ring, en peningpung fyllda med mynt, ett spjut, ett svärd och en sköld. Precis som Torbjörn förspådde så fick han nio barn och dessa saker gick i arv hela vägen tills idag där dom fortvarande finns runt oss i våran släkt. För att du ska tro på detta jag nu har berättat ska du få medaljongen som jag har burit sedan min far berättade detta för mig. Denna kraft som medaljongen har är att du alltid ska vara frid med ditt intre och alltid se klart i den värld vi lever i av idag.
Flickan fick medaljongen runt halsen och förstod nu för första gången i sitt liv att det liv som samhället skulle ge henne skulle bli ett tuft liv men ändå somnade hon leende med Torbjörns gestalt i sitt minne.
- Pappa, kan inte du berätta en saga?
- Jo, det kan jag väll. Vilken saga vill du höra?
- Berätta en du har kommit på sade flickan lite gladare.
- Okej, vänta lite ska bara komma på något.
- Det du ska få höra nu fick jag höra av min far, din farfar och han fick höra det av hans far. Denna historia har berättats i flera generationer i vår släkt och vad jag vet aldrig ändrats.
Den handlar om ett skepp med en drake stänkt i blod i fören och många tappra män vid årorna. Detta skepp har inget namn för det är ovanligt att se det, då du kan endast se det i dagar som den här. När mörkret är totalt och vindarna tjuter och ropar på skeppet. I blixtarnas ljus färdas skeppet och i åskans mullrande stämma kan man höra besättningens rop. Historien lyder att besättningen som bestod av de tappraste och de sista vikingarna blev för evigt dömda av den forna sedens gudar att vakta vår värld mot den ondska som hotar oss. Dess kraft fanns i de skaror som fortvarande nyttjade den gamla seden och tillbad gudarna, men sveket som drabbade folket kom ej från den yttre världen utan den kom bland folket. När fler och fler svek sina ideal och sin tro så förlorade detta mystiska skepp sin kraft. Man säger att de är odödliga men det är fel, för de har varit nära döden nu i flera hundra år då de människor som tillber gudarna minskar och åter minskar gör att vårt sista försvar blir allt svagare och kan ej motstå alla de attacker som drabbar vårt land och oss. Men än är hoppet inte ute för skeppet för det finns fortvarande dem som tillber och tror på den historia och kultur som levde här innan oss. Detta gör att skeppet fortvarande har den livskraft att i stormiga nätter kunna åka ut och med hjälp av oss och stormen kan mota de faror som håller på att driva i land i vårt nordliga land.
Min far sade att skeppets ledare hette Torbjörn och att han fick detta namn efter den krigiska guden Tor och den björn som sades tog hand om honom i hans barndom. Men detta är ej säkert då han har haft många namn genom tiderna varav ett var Vittfarne. Således var mannen en fruktad och respekterad man där ingen ville möta honom eller hans mannar i strid och ej mindre komma i hans onåd. Hur han kom på skeppet är desto klarare då han var i tjänst hos guden Loke där han fick som uppdrag att dräpa fyra förtrollade stenjättar i utbytte mot en önskan och Torbjörn lyckades med detta. Men listen hos Loke var stor och hans önskan om evigt liv blev hans förbannelse. Men han fick ett vilkor att bryta sin förbannelse och det var ifall han skulle kunna ge Loke fyra hjärtan som var dräpta från den visaste, den mest hedersamaste, den modigaste och den starkaste. Men Torbjörn vägrade och valde hellre att leva sitt liv med sitt drakskepp då dessa fyra saker prisade Torbjörn mer än något annat och således kunde han ej utföra det dåd som Loke krävde för att tanken att dräppa de som bar på det som han såg som gott skulle vara för mycket. Torbjörn tyckte att han fick stå sitt kast och leva i evigheter, detta gjorde Loke väldigt förgrymmad och han dömde Torbjörn till att varje stormig natt segla ut för att möta faran.
Så för sina ideal så styr nu Torbjörn sitt skepp i syfte att skydda oss mot de mörkerkrafter som ej vill oss väll och han slåss mot var fara som syns på våra öppna hav. Ett fåtal personer har till och med sätt skeppet med Torbjörn i fören i luften där den rider på molnen för att slåss mot de faror som kommer den vägen. Din farfars farfars farfars far såg själv detta skepp när han var en ung man och han hörde vikingarnas vrål i åskan när striden började och såg hur blixtarna omgav skeppet och lyste upp dess styrka. Han minns det väll för att den natten hade han begett sig till havet för att ta in sina fiskenät i skydd för den storm som var på väg. Under månens uppgång såg han först ett främmande fartyg som styrde mot honom, dessa främlingar attackerade hans skepp och skulle precis dräpa honom när blixten slog ned mitt bland dom. Ur röken kom detta drakskepp med sin besättningar av vikingar som stormade skeppet och räddade vår släkting. Han stod där öga mot öga med Torbjörn och fick känna den kraft som genomsyrade den mannen och höra hans stämma som dånade som åskan. Han mindes varje stavelse för den röst kunde man aldrig glömma och Torbjörn sade till honom;
"Du svensk som lever lik de gjorde från min tid och har samma tro som dessa är en viktig del av framtiden. För så länge ni minns det som har hänt kan ni skapa en framtid i lycka och trygghet. Du såg prov på min styrka och du kommer aldrig glömma den, för min styrka kommer från dig och dina likar som ger kraft åt den gamla tidens gudar som ej längre är så starka som dom en gång varit. För att du ska bli trodd av din framtida avkomma ska du få nio saker av mig som du ska ge vidare där en sak gå till envar av dina nio barn."
Dessa nio saker var:
En mantel, ett spänne, en brynja, en medaljong, en ring, en peningpung fyllda med mynt, ett spjut, ett svärd och en sköld. Precis som Torbjörn förspådde så fick han nio barn och dessa saker gick i arv hela vägen tills idag där dom fortvarande finns runt oss i våran släkt. För att du ska tro på detta jag nu har berättat ska du få medaljongen som jag har burit sedan min far berättade detta för mig. Denna kraft som medaljongen har är att du alltid ska vara frid med ditt intre och alltid se klart i den värld vi lever i av idag.
Flickan fick medaljongen runt halsen och förstod nu för första gången i sitt liv att det liv som samhället skulle ge henne skulle bli ett tuft liv men ändå somnade hon leende med Torbjörns gestalt i sitt minne.
Kommentarer
Trackback
