Trygghet framför sanning? Skjut mig ifall jag väljer trygghet.

Sitter nu här igen, förvånad över den förvandling min kropp har gjort i min vita tröja som är från 1990-talet. Månader av kostförbättring och träning har gett en liten gnutta ljus i min kropp. Det är först nu när man förbättrar sig själv som man insåg hur illa man tyckte om sin förra gestalt. Missförstå mig inte, jag hade accepterat den och således inget öppet hat mot den men jag ville förbättra den och mer än vad jag trodde. Det är nästan som jag får lust att knäppa en bild av min kropp när jag ser den i min vita tröja och dessa svarta shorts. Det verkar som egocentering blir dagens ämne men jag ska sluta försöka beundra mig själv så gott det går, ni förstå jag är väldigt vacker. Nej nu ljög jag för er, jag är inte speciellt vacker men vad gör det? Det är inte direkt som ni dömer mig för mitt utseende när ni inte ser mig, ärligt talat skulle jag inte bry mig heller ifall ni tyckte jag var ful.

 Men så är det, när människor kan leva utan de krav som byggs på en för var dag så inser man också att man bryr sig över huvudtaget inte vad folk tycker om en. Nu ska jag ju inte försöka få er att skita i allt ni gör och ha den mentaliteten utan ni ska använda den till en drivkraft. För alla era handlingar utgör en enhet och den enhet är en själv. Allt jag gör speglar mig och således är mina handlingar mig. Detta kan göra att så länge du är sann mot dig själv så vet du vad du är och behöver inte söka detta i vad andra människor tycker om dig. Alla människor behöver uppmärksamhet men det sökande vi har i dagens samhälle är till en sådan gräns att man blir rädd. Unga flickor som visar nästan hela brösten på var fotografi för att pojkarna ska uppmärksamma dom, unga pojkar som försöker se och bete sig äldre för att flickorna ska upptäcka dessa. En ond cirkel i sökade efter att vara något för någon annan än sig själv. Man skapar en skuggbild av sig själv mot samhället som inte alls behöver stämma överens i vad man egentligen är. Alla dessa ideal som vi ser världen över som alla ska vara som äcklar mig, det är en sorts hyckleri. Var så här, gör så där bla bla bla. Man vill bara ta en träpåk och stänga av TV-apparaten med en massa våld. För dessa "idoler" ser vi inte längre än på TV, dessa så kallade idoler ser vi aldrig i verkliga livet. Varför? Jag tror och verkligen hoppas av hela min själ att dom inte heller orkar ha den masken som deras lobbyister har skapat till dom. Där dom ska vara så jävla perfekta, där dom ska vara på det äckliga hollywood sättet som är ett ideal och tydligen den "rätta" vägen för att bli upplyst och någon sorts gud. Men den viktiga frågan är vems är felet? Det är vårt, det är vi som har tillåtit detta att ske och det är bara vi som har kraften att ändra det. Vi måste alla ta vårt ansvar och förändra en sjuksvärld ideal, men vad vet jag? Jag kanske bara är en liten röst i ett hörn som är så svagt mot hollywoods starka lampor och röster att jag försvinner, att det gör att jag har fel. Förresten glöm allting jag har skrivit, glöm mig och allt detta för det kanske är lättare att leva i dumhet och inte se världen med mina ögon. Det är kanske lättare att bara vara nöjd med allt och aldrig vilja förbättra något. Det är kanske bättre att leva i lögnen istället för sanningen för det ända sanningen gör är att göra människa upprörda över hur allt är. För när dom ser sanningen så har dom två val;

1. Tro på vad jag påstår och försöka ta de första kliven ut i den nya världen med de nya reglerna där allt är nytt.

2. Kalla mig allt vad samhället har lärt folk att hata så som rasist, nazist, fascist, antisemit och allt annat trams. Varför gör dom detta? För att det nya skrämmer dom, dessa varelser lutar sig hellre mot de platser där allt finns framför dom i trygga regler och ologiska val som bygger deras vardag.

Trygghet framför sanning? Skjut mig ifall jag väljer trygghet.


Fotnot:
Med sanning menar jag det som är vetenskapligt bevisat och inte definitionsfrågor.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0