8km av ren smärta

image41


Ett högt och väldigt jobbigt ljud från telefonen väcker mig och jag känner mig lika levande som om jag var fast i en buttplugg samtidigt som en stor dildo var uppkörd i näsan på mig. Jag undrar hur länge jag har sovit och mina blickar dras mot klockan på sterion och dess gröna digitala siffror visar 18:03 och jag grymtar till då jag bara ha kunnat njuta i en timme av min skönhetssömn. Jag får en impulsiv attack och tar på mig ett par träningsbyxor och en relativt tun  långarmad tröja. Snörar mina gamla lacoste skor och sätter på mig ett par vantar, nycklar i ena fickan och mp3 i andra. Nu är jag redo för smärtan som jag kommer känna, nu är jag redo för lidelsen som gudarna ska skänka mig i min bitterhet. Musiken pumpar i mina öronen när jag tar de första travande stegen ut mot vad som kommer bli en lång plåga, jag börjar ganska avslappnad och joggar ganska snabbt jag överraskar mig själv med att det går så lätt. Jag känner att jag vill plågas och således så väljer jag den väg där vinden är emot mig. Vägen leder mot havet och det är inte med sorgsamma ögon jag följer siluetten av danmark som jag ser på andra sidan. Jag blir snarare lycklig, men ganska snart blir jag nedstämd  då ljudet i min mp3 påminner mig om min uppväxt om många andras uppväxt och det är nu med sorgsna ögon jag ser allt som är så vacker runt mig.

" Minns du den tid som jag själv aldrig sett?
Då folket var lyckligt, då folket var ett.
Så säg mig nu, pappa hur känns det idag
När du sitter i slagget av det som finns kvar?

När du växte upp, sig mig hur var det då?
Var en flicka nånting som man fritt gav sig på?

Gick du på gatan och lyssna´ så smått
Utan att höra ett ord du förstått?
Var du nånsin tvungen att ensam gå hem
Sen du rånats och slagits av främmande män?

Säg mig hur kunde ni låta det ske?
Ni blunda´ för det som en blind kunnat se!
Känns det bra, käre far? Är du stolt är du glad?
Och var kommer du stå i vår strid av idag?"

Jag minns mina lycklig minnen men jag minns också de minnen som har märkt mig för livet, de minnen där mitt liv inte alltid har varit så säker som så många tar för givet i Sverige. Dessa minnen har skapat den jag är idag och jag vet att denna stad kommer skapa fler människor med ett mörkt sinne, fler människor med ett nedstämd lynne och här har vi en bomb som bara tickar och kommer en dag att explodera och döda hundratals kanske tusentals människor. Jag fortsätter att springa och nu tornar havet upp sig jag ser de gråa molnen och de påminner mig om en främmande makt som kommer för att ta över, för att förgöra. Jag ser deras gudar rida bland molnen och jag känner att min historia, mitt arv och min inre kraft växer och jag kan stå emot vad som helst. Jag fortsätter mitt träningspass med sittups, armhävningar och rygglyft, jag känner redan nu hur slut jag är men i min bitterhet så fortsätter jag min färd. Jag springer ner mot löparbanan och där börjar jag tänka på minnen, jag ser henne gråtande framför mig och tänker att jag var kanske elak men det hade varit elakare att inte göra så, hon förtjänade bättre. Jag hörde hennes ord inom mig, "Jag kommer aldrig mer hitta någon ny för jag älskar dig" jag visste då och nu att dessa ord var en lögn och jag hade fått det bekräftat. Jag kommer inte påstå att det inte kom som en chock när jag fick reda på om den andra killen hur långt hade det gått, en vecka? Men vem är jag att prata, är jag perfekt? Nej det är jag inte. Men det viktigaste är att hon är lycklig och eftersom jag inte älskar henne eller saknar henne så är det inte med mig. Mina tankar far nu på annat håll jag blir varm inombords och kanske rent av lycklig, jag vet inte var denna stig leder men jag har en bra känsla av  den. Mina ben börja sega emot men jag bara fortsätter jag känner smärtan, tar in smärtan och njuter av den. Jag ökar takten i den branta uppförsbacken för att jag förtjänar att lida och det känns skönt. Jag ser framför mig ganska långt fram en ung pojke, vad kan han vara tio år? Han kollar bakåt jämnt, jag känner igen den känslan, en känsla av osäkerhet som han vore rädd men ändå inte. Han vill bara vara säker på att han kommer hem helskinnad. Hur vet jag? För i den här staden så är man på sin vakt, i den här staden så vet man sina förutsättningar och man överskrider dom aldrig. Snart är jag hemma många tankar har speglat mitt sinne och jag har inte ens berättat ett fåtal. Jag känner mig väll till mods och kommer fram till yterdörren och när jag ska ta fram nycklarna så är dom inte där. Fan, dom åkte ut när jag gjorde sittups, ja då är det bara att vända och springa tillbaka......

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0