...

Snart en liten bit till bara, snart så är jag hemma tänkte mannen som plöjde vägen för all snö. Den stora porten restes framför honom och med ett enkelt leende tog han fram nycklarna som skulle innebära frihet och värme. Dessa enkla behov som var nu framför honom kändes som himlen. Han tänkte att det krävdes så lite för att tillfredställa honom att det nästan var löjligt. Allt han krävde var tak och lite värme i denna kalla november kyla som hade drabbat staden. Snabbt av med skorna, hänga jackan och lägga nycklarna på den plats där dom alltid skulle ligga, denna inövade rutin hade blivit livsviktig och ifall han bröt mönstret skulle det kännas som något saknades inom honom. Han såg sig själv i spegeln och skrattade åt sig själv, han hade blivit det han fruktade mest, en människa. Inte bara vilken människa som helst utan en människa med rutiner, det var inte länge sedan han hade hånat dessa människor med deras liv inövade i minsta detalj aldrig något annorlunda förutom något nytt TV-program eller liknande. Det var inte längesedan han svor att aldrig han skulle bli likadan att glömma sin egen självständighet i detta samhälle där profit och makt spelade större roll än lycka och människans innanmäte. Men detta var innan allt hände, innan hon kom och sedan försvann igen. Han bollade med tanken att bara för skoj skull lägga nycklarna på golvet eller kasta iväg dom någonstans för att sedan i all hast hitta dom när han skulle stressa till sitt jobb. Allt detta skulle plåga honom i flera nätter ifall han utförde dessa handlingar men det skulle han bara tycka var skönt då smärta kan vara så mycket mer än just smärta, det kan vara en befrielse, en självförvekligande handling som säger

- Du borde ha lidit mer.

Men han lät nycklarna vara och gick till sitt kylskåp för att med hungrande mage se dess tomma innanmäte kolla tillbaka likt ett hånflin mot honom. Förbaskat tänkte han och slog knogen allt vad han kunde i frysen, smärtan berörde honom inte då han hade lärt sig att koppla bort denna del av sin kropp. Skulle han återigen trotsa denna hemska kyla och frysa för att endast kunna mätta sig själv? Hade det varit innan allt det som förändrade honom hade han låtit det vara för att endast se det som hans lott att svälta denna dag och genom det acceptera sin glömskhet för inköp av mat. Det var också detta som gjorde hans val, han skulle inte gå till affären utan att stå ut och acceptera sin dumdristighet och kanske lära sig något av den. Han straffade sig själv för att känna denna underbara smärta som han tyckte att han förtjänade, fast i sanningens namn så förtjänande han nog smärtan inte för att han hade gjort något dumt utan snarare för att han förtjänade att få som han ville. Han insåg också att detta skulle bli svårt, redan nu ville magen trotsa hans beslut och skrek efter sin rätt till mat men han ignorerade och gick till sin skivsamling för att leta upp det ända som han tyckte hjälpte i dessa stunder. Jazz och gärna av Tommy Smith, det fanns inget bättre som kunde vara i samma våglängd som hans tankar och det fanns inget bättre som kunde få han lugn och saklig igen. Han drog på en skiva och satte sig i sin läderfåtölj där han började se sig runt och tänka. Han var inte rik, men hade det ändå ganska bra. Två rum och kök var allt han behövde. Han såg sig runt på sina gamla tavlor eller på bokhyllorna som var fyllda med böcker av alla genre. Han hade inga gränser han sög i sig allt, han följde efter ordspråket ?Kunskap är makt?. Han öppnade skåpet som var till höger om honom och tog fram en flaska whiskey, det var cirka halva flaskan kvar och han tog några klunkar medan han sjönk djupare i stolen. Detta var livet, detta var paradiset, fri från alla bekymmer och fri från alla begär som stod honom nära. Han var ensam och på vandring i livet, likt Oden så vandrade han ensamt, likt Oden så strävade han också efter kunskap. Han skulle med lätthet offra sitt ena öga för att dricka ur Mimers brunn, ingen tvekan om saken. Men nu var läget annorlunda och han slängde iväg flaskan rakt in i vägen då en impuls spreds genom hans kropp. Livet på jorden var likt en plåga, man levde för att sedan dö och vad skulle man göra där i mellan? Livet var en överdrift, livet var ett helvete och det finns bara små stunder som kan väga upp den lycka som man kan känna. Men lycka måste man känna ifall man ska känna olycka aldrig skulle man skilja på sakerna.

Ljuset från skärmen mötte de blåa trötta ögonen från mannen som försökte skriva något impulsivt och intressant. Men han kände inom sig att han hade misslyckats, för lite känslor och för lite filosofiska tankar. Han skulle aldrig bli en bra författare, han skulle aldrig kunna locka folk att läsa eller bli upprörda och reagera. Han insåg hur svårt han skulle få det att skriva vidare på detta stycke så han helt enkelt sket i det och publicerade det på sin blogg. Han var ingen märkvärdig person som man först kunde se, fast de som kände honom nära insåg hans mörka sida den sida han kallade Stäppvargen inom honom.

Detta kan vara början på den bok som kan komma. Säkerligen kommer jag ändra denna text många gåner men ni har nu läst den första sidan.