...

Han tog sin morgonrock och gick mot duschen, förbi TV-rummet där de satt och umgicks. Ingen såg, ingen visste utan det vara bara han som kände och såg. Han hängde upp morgonrocken och ställde sig på den plats där vattnet snart skulle rena hans kropp, och släppa ut den smärta han har inom sig. De första stänken kom och kändes som en befrielse, handen gick genom håret och han log lite snett. Tankarna for runt och han började öka värmen gradvis för att få känna smärtan som gjorde så att allting runt honom försvann för några sekunder. När kroppen långsamt började tolera en ännu högre smärttröskel var det dags att höja temperaturen ytterligare och detta pågick under en väldigt lång stund. Hans hud började bli röd och han kliade hela kroppen för att öka smärtan bara lite ytterligare. När han hade duschat i femton minuter och kände att han inte kunde få ut mera av detta satte han sig ner och bara lät allt komma. Alla känslor kom och det var en skön känsla, en känsla där han var helt utlämnad till livet och allt omrking honom där han inte påverkade något. Där allt var lika hemskt som i den tristes han lever i. Men det fanns ett hopp.
En stjärna som han längtade och längtar efter. Ska stjärnar slockna?