...

Att jag egentligen ligger här och funderar och på om jag ska skriva något eller ej gör mig till en patetisk varelse. Då anledning till att jag inte ska skriva är att jag verkligen har svårt att skriva när jag är lycklig eller glad, orden kommer inte lika lätt i min förtjocknade skalle som när jag känner någorlunda sorg. Detta är nog i grund och botten en väldigt bra sak då jag är lycklig och det är bra, eller? Men jag vet också att jag bara är lycklig för tillfället då jag kommer vakna imorgon och känna lukten men inte se eller känna verkligheten.  Men det är ändå för mig en gåta, att jag kan behaga dig och på något sätt få dig att känna just dig speciell, jag är varken rik, snygg eller särkilt kärleksfull av mig. Möjligtvis kan jag vara snäll men endast mot de personer som har berört mig, jag är en känslokall varg som söker sina byten i mörkret. Men lukten av den verklighet som jag saknar drar mig tillbaka och fast jag sätter ner klorna i mattan så det kommer skärmarken när jag långsamt dras tillbaka mot den verklighet där människan i mig kommer fram och njuter av allt som lukten har att ge. Men vargen i mig skriker och river mitt innanmäte för att den kan inte få ro, den vill ha mer. Den vill kunna smaka sitt byte, känna varmen från sitt byte och mitt byte är dig.
Du är min inspiration min musa och min förbannelse. Och den förbannelsen kommer jag inte att försöka bryta.
Vargen skriker inom mig den kommer snart att bli fri, så jag varnar er människor ta er i akt för när fullmånen lyser så lyser vargen.