...

Mörket har fallit, leve mörket. Kylan har kommit och omslutit världen, den sjänker vila till naturen och gör marken hård att vandra på. Den gör så att det blir is på havet och att vinden känns genom både jacka och halsduk, den gör så att jag fortsätter vandra. Jag stannar ett tag, blickar ut över havet ser de små ljusen som omsluter min ögon och berättar för mig var städerna finns. Den berättar att här bor människor och jag undrar om dom tänker och vad dom tänker på, vad fyller deras sinnen och vad sjänker deras hjärtan sorg och glädje? Jag fortsätter att vandra och tänka fast på andra saker. Jag förundras över trädens hårda bark som står emot vindens tappra försök att riva den till spillror. Jag känner kraften i vinden och hör hur den ryter fastkedjad vid dess jordeliv i ivriga försök att komma loss och släppa lös dess frustration på oss dödliga. Ja vinden är odödlig men vi har fångat den i tron om att vi kan hantera den. Likt Fenrisulven kommer den att släppas fri och breda vägen för den domdedag som en dag kommer komma till jorden och göra slut på oss, människan. Dock är det vi själv som skördar dess väg, det är vi som öppnar för den dag då vi kommer att dö ut som art. Frågan är bara vilken generation som kommer få äran att leva under denna tid av kaos och krig, vilken generation som får den bördan att leva ut döden för att sedan se att vi aldrig mer kommer att existera och vår historia är slut. Kanske blir det våran, kanske blir det våra barnbarns men en sak är säker det blir vår avkommas.