...

Natten lägger sig sakta utanför och mörkret omger mer än vad som borde vara möjligt. Ensam stående omfamnad av natten, känner den kalla kåren längs ryggen när mörkret smeker min själ och leker med mitt inre som så många gånger för. Försöker skaka mig av det men misslyckas och inser egentligen att det inte spelar någon roll, att inget gör det längre. Livet borde förklaras som en gungande eka på drift från land, ovist, otryggt och väntande på ögonblicket då den kapsejsar. Ekans syfte verkar vara uppbyggt på det sista ögonblick och jag kan inte sluta undra om detta även gäller människan. Skapta till att dö, är det så enkelt och varför sköter vi den uppgiften så bra? Som en ensam eka seglar jag ut mot mörket och dess avgrund, jag inväntar den stora vågen som ska vända mig, min eka upp och ned. Jag väntar på den stora vågen...