...

Molnen flyger fram längs den gråa himlen och världen känns gråskalig, allt känns grått och inga färger finns att finna varken på träden eller gräset som inte för allt för länge sedan lyste i vackert grönt. Men när havet tornar upp sig vid horisonten tar molnen slut och ett rosaaktigt ljus lyser upp den vackra himlen och landet på motsatt sida. Ljuset leker med vattenytan och speglar den rosa färgen som ger energi i den gråa tristessen. Lampor börjar synas och det rosa skenet avtar för att mörkret gör sitt intåg medan solen sakta sänker sig över landet vid andra sidan. Detta land skulle lika gärna kunna vara en annan värld, eller just bara ett land. Det spelade ingen roll, inget spelade någon roll. Det kändes som tiden hade stannat, ingen vind som smekte trädens kronor och det enda som egentligen hördes var vågornas slag mot de blöta stenarna som skapade en rytm i detta tidslösa stadium. En fågel flög över himlen och störde den bisarra tystnaden och det verkade som mer än jag väcktes ur denna dvala då även andra ljud nådde mina öron som vittnade om en hund någonstans i närheten.

Nu lyste lamporna starkare än innan och jag såg de blinkande ljusen från andra städer, hur himlen sken av dessa städer och stjärnorna gömde sig mer i ljuset än att vissa sitt vackra jag i den mörka kvällen. Månen var där men gömdes i det berg av moln som sakta drog in över landet som lade sig likt ett stort täcke över himlen och natten var nu över jorden. I mitten av detta skådespeleri stod jag, en ung man med vidöppna ögon för att ta in alla intryck som världen gav mig. Jag kände en fulländning och en sinnesfrid, detta måste vara ragnarök. En strid av två sidor kämpande mot undergång, skapandet av en sorts sfär likt stormens öga där allt är i harmoni. Är jag på väg mot undergång där jag slukas av världen och försvinner, är detta nirvana som möter mig, är känslan inom mig sinnesfrid eller känslolös och vad är skillnaden?

Spelar det egentligen någon roll med vad som händer mig och vad som lever inom mig? Nej antagligen inte, spelar det någon roll hur jag dör och varför? Nej det gör det inte, det som spelar roll är hur jag lever och levde mitt liv ty döden är lika för alla men livet skiljer sig och handlingarna sätter värdet på dig och ditt liv. Det är som den vise trollkarlen en gång sade

” Fä dör, fränder dö,

även själv skiljes du hädan,

men eftermålet aldrig dör för envar,

som ett gott har vunnit.

Fä dör, fränder dö,

även själv skiljes du hädan,

men ett vet jag,

som aldrig dör,

domen över död man.”