...

Hur fångar man och beskriver ett ögonblick fyllt av känslor, tankar och sinnesfrid? Hur beskriver man de få sekunder som räddar en från dekadens och gör en fri från den ångest man har i sin kropp? Hur berättar man för andra så de förstår den upplevelsen man fick när själen i sin kropp åter fick hopp och frid i kanske bara för blott en sekund men fortvarande en sekund som gör så att man orkar längre och mer. Jag vet faktiskt inte, jag har inte en aning men det inträffade mig idag, inatt och gjorde mig lycklig..Men ändå i ett försök att berätta för eder vad det var som hände, för egentligen hände ingenting men ändå allt och i allt så försvann något som tyngde mig, min kropp och min själ. Därför en saga, en saga i natten och en saga för minnet.

Det var kyligt men ovanligt stjärnklart denna mörka februarinatt där en ung herre vandrade på en smal asfalterad väg som ledde egentligen mot ingenstans men ändå följde han den och vek av på en smal grusgång som gick mot havet och en plats där inga lampor nådde i denna mörka och stjärnklara timme. Han satte sig ned med en duns på gungan som var belägrad mitt i lekplatsen och började sakta svaja fram och bak medan han blickade upp mot himlen och dess stjärnfyllda scen. Han ökade sakta takten och hans tunga blåa blick suckade djupt i den kalla natten och han sänkte sitt huvud och blickade ut mot havet och det land som befann sig mitt emot. Han såg lampor av städer och av hus, han såg lampor av båtar och av någon ensam fyr som blinkade tappert och han kände sig lika ensam som den fyr som blinkade i grönt. Han hjärta var även fyllt av något annat som tyngde honom, ordet hopp var för för honom något främmande och en framtid i lycka var en saga som man endast berättade för barn. En dissident mot samhället och livet, en ensam och bitter cynisk ung man som kanske inte förtjänade det liv han hade men ändå fått det som en gåva och var dag tyckte han att gåvan var för honom allt för stor och han ej värdig dess skönhet och ära. Han ökade farten till takten av musik som spelades i örat och han blickade upp mot stjärnorna och ju snabbare han gungade desto närmre han kände sig till stjärnorna och dess vackra skådespel. Här i denna stund fylldes han av något, han fylldes av hopp, kärlek, bitterhet, ilska, lycka och hat. Han kände det inom sig hur det spreds och i någon sorts själslig extas började tårar falla och rann längs hans kind. Inte för att han var ledsen, nej, utan för att han var lycklig och fri för blott en sekund av den bördan som växte och grodde inom honom och tyngde hela hans öde på sina axlar. Men här, just nu var han fri och i friheten föddes även lusten att åter bli fri och en låga tändes i hans bröst och en vilja att aldrig ge upp, att aldrig vända kinden mot livet. Som en fattig man han insåg det största, han insåg det skönaste och tog det i tappra skakiga armar och fick en kyss så het och som varade i en själslig evighet.