...

Den stora månen lyser upp havet och skänker mig en gnutta ljus i den mörka natten som sakta börjar svalka den så förr heta dagen. Jag blickar ut mot världen som sträcker sig likt en scen och jag ser mig själv som en skådespelare som spelar ut mina roller till den klene massan för att endast passa in, förenkla allt och kunna leva någorlunda ifred. Jag har så många roller att det känns ibland som jag förlorar mitt verkliga jag, men jag spelar inte mina roller för att jag känner att jag inte passar in. Jag vet att jag inte passar in, jag försöker inte göra det utan istället så vill jag bara kunna flyta på livet och vara här och leva i den mån jag kan i dagens samhälle. Jag refererar ofta till en stäppvarg, jag kanske idealiserar bilden av den och framför allt sätter mig själv i den. Kanske är det så att jag vill ha ett namn på vad jag är, den jag är och att denna stäppvarg symboliken ligger nära till hands. För jag kan personifiera mig med begreppet och känner igen mig med dess natur och känsla av utanförskap men även striden om själen och ens eget så kallade samvete. En själ från människa, en från varg som i en evig kamp försöker vinna min kropp, mitt sinne och mig. Ja, så känns det allt för ofta men kanske överdriver jag, fast det känns verkligen inte så.

Jag blundar lite för mig själv och sveper mig med lögnen som kommer över mig likt ett täcke, jag njuter för en stund och låter allt som jag vet är sant att försvinna i tomma intet för att i några minuter, timmar vara fri från kraven och synen på världen. Inte den vackraste eller hjältemodigaste lösningen men den lättaste och behagligaste för tillfället. Nätterna känns långa, dagarna seglar förbi obemärkta och i det tysta som om de försöker dölja sig för mig eller i pinsam tristess bara gå vidare så att något kan hända. Jag drömmer istället för att leva, storslagna drömmar om livet, döden, framtiden. Men på något plan vet jag att det inte kommer bli så som jag vill, för det jag vill är som ett öde rum utan en dörr. Ingen kan nå det men det finns ändå där. Åh jag grämer mig över avsaknaden av ett intelligentare meningsutbyte, jag grämer mig över chansen att beröra människor går förlorad och att jag åldras för vad dag som går utan att göra stordåd. Jag har längtan i mig, kanske kraften med om jag verkligen känner efter i själen att göra något stort, vackert för mig och något som alltid finns kvar i historien. Jag vet det, jag ska bara lista ut vad men tills dess ska jag leva som den jag är, en missantrop. Utfryst, dömd utan rättegång och aldrig chansen till frihet eller kärlek i sig. Nej, borttappad bakom allt hopp och lycka är endast ett förljuget ord som andra får men aldrig jag. Livet? Vad är det till för när även mitt hjärta sviker. Et tu, Brute?

Jag sträcker på mig och ser med torra sorgsna ögon in i elden av helvete som jag skapar ur mitt bröst. En storm lika kraftig väntar på att sätta den i gungnig och jag kan bara vänta och se var den kommer leda mig. Jag ylar mot min vän som ser ned på mig och jag ber den att vaka över det jag håller kärt. Min själ lämnar för en stund kroppen och når friden mellan livet och döden, jag försvinner i morgondimman och blir blöt av daggen som bildas på det gröna gräset som hälsar mig välkommen. En strand blir sakta till hav och ett träd fälls medan man hör näcken spela. Jag dansar i tystnad.