...

Jag minns sommarnatten som sakta kom och hur vågorna pratade med mig genom varje slag mot sten. Jag minns vinden som smekte min kind i den ljumma nattens värme och längtan efter mer än vad jag kunde ge. Jag minns hur vattnet kändes när mina fötter lekte med dess yta och sakta strök dess mjuka och blöta yttre. En sommarnatt som förvandlades till sommardag framför ögonen på mig och hur jag försökte se det dolda i mystiken som fanns mot mörkret som aldrig blev mörkt. Jag dansade med älvor och spelade med näcken, jag busade med tomtar och jag lekte med trollen som fanns runt mig, runt oss. I mina drömmar och tankar så var jag i sägnernas värld, Sveriges värld, men ack så var jag kvar i verklighetens torftiga miljö när jag sakta slöt upp ögonen igen och insåg, kände stanken av verkligheten som tornade upp sig och satte fyr på mitt fartyg bort från land. Jag delade en flaska vin med drömmarna, och stjärnorna som knappt syntes i ljuset av sommaren var mitt sällskap medan jag låg mot gräset och njöt av allt man kunde se i en sommarnatthimmel som lekte med mina ögon. Månen var ovanligt ljus och blek, som den var sjuk och inte hunnit hämta sig av vilan under dagen men jag njöt ändå av dess sällskap och frågade Herr Måne om mina tankar och funderingar;

- Herr Måne, du som har sett allt och färdas genom dag och natt i detta land och alla andra. Du som ständigt sett människor, djur och världen i tusentals år, har någon någonsin frågat hur du mår och vad du ofta tänker på?

Inte föga förvånande så svarade Herr Måne inte på min fråga utan fortsatte sin färd till himlavalvets mitt och hälsade på stjärnor och himmel medan han sakta gled fram över min uppskattande blick. Istället riktade jag min uppmärksamhet mot vinden som lekte med några trädkronor i min närhet och jag frågade Vinden i en liten ivrigare röst för här hoppades jag verkligen på ett svar;

- Vind, vind, stanna och hör min fråga! Du som blåst på förfäder och ska blåsa på tusentals till, jag undrar om någon någonsin frågat dig ifall du vet vad kärlek är och hoppet som vi inom oss alltid bär?

Men inte nu heller så blev min fråga besvarad och vinden sökte sig nya mål i sin lekfulla färd och det verkade som om jag inte kunde tala med naturen men just när jag skulle vända min blick åter mot himlen så kom vinden tillbaka och lekte med mig. Den rufsade mitt hår och smekte min kind, den fick mig att skratta och snart hördes dess stämma uti nattens vackra vy och den svarade mig som bara en vind kan.

- Du son av Ask och Embla, vågar ställa mig en fråga? Jag är vinden, jag kan få dig till tårar på en sekund och förgöra ditt ynkliga människoliv snabbare ändå.

- Men du store Vind, du kan också smeka min kind och leka med mitt hår! Du som levt så länge, sett så mycket måste också vara otroligt vis så därför vore du lämplig att svara på min fråga!

- Jag ser vad du gör och ditt smicker biter inte på mig, men jag ska ändå svara på din ynkliga fråga för vad svaret är borde ju vilken idiot som helst förstå! Många har skrikit ut till den som lyssnat och frågat vad kärlek är, jag brukar alltid öka i styrka för att visa vad det verkligen är. Kärlek är att kunna leka med havet och få båtarna att gunga, kärlek är att kunna få fåglarna att flyga och trädkronorna att sjunga. Kunna färdas snabbare än ljud och smeka varje grässtrå på en gyllengul äng. Ser du nu människa vad kärlek är så du håller mun med dina dumma frågor.

- Men mäster Vind, jag vill absolut inte förolämpa dig eller verka dum, därför med all respekt jag ändå undrar vad kärlek är. För du talar om kärlek till det du gör medan jag frågar om kärlek till min nästa som vi människor söka efter och få innan vi ruttna och dö. Kärleken till en kvinna som jag älskar och alltid ska, den kärlek som aldrig flagnar eller dör utan lyser likt den klaraste stjärna och stiger som ekan över var våg på ett stormande hav.

Vinden blåste upp till storm och slet och ryckte i mitt hår, den spottade fram ursinnigt sitt svar; "Du enfaldiga människa, vad är skillnaden och tror du verkligen att sådan glöd finns? Du är dummare än havet och naivare än stjärnorna!" Sedan försvann åter vinden och något omtumlat så låg jag ändå kvar där på gräset vid havet och såg ut mot dess vackra skepnad. Vinden gav mig en idé och nu satte jag mitt hopp i havets visdom.

- Hav, du mäktiga hav som har så många liv och släckt minst samma antal. Du borde veta allt om liv och död, om kärlek som gnistrar och alltid brinner som en solnedgång, vacker och eldröd. Så svara mig och ge mig din visdom, vad är kärlek och vad är livet till för?

Även nu så kom inte svaret direkt men snart så började vågorna att stiga och jag var tvungen att flytta längre upp för att undvika vattnet som stänkte mot land. Det vore som den hånade mig och min fråga och inte föga förvånande hade den iaktagit mitt samtal med mäster Vind.

- Du lilla människa, jag är skapad av död så jag känner den väl och du borde inte utmana ödet utan veta din plats i naturen och dess del. Men jag hörde vad Vind sade om mig och därför skall jag också ge dig rätt svar och inte dårens Vind svammel. Kärlek, vi kan väl börja där för det är lättast att svara på. Kärlek är att alltid kunna vaga båtarna som majestätiskt glider fram av mig och hittar okänd hamn. Kärlek är att bli respekterad, igenkänd på land, bli uppskattad och smeka varje sten som ligger på en vacker sandstrand. Kunna om jag vill, blåsa till storm och piska det som kommer i min väg, åh vad jag älskar att gå från stilsam blå till piskande grå! Livet är till för att alltid kunna få vågorna att gå, att alltid få höra ljud mot sten och kunna skänka liv till alla dem som ser mig som världens verkliga scen.

"Men Hav" hann jag bara säga och längre kom jag inte förren vågorna avtog och jag åter var ensam i mina funderingar. Jag funderade över vad Hav hade sagt och insåg att jag aldrig kunde hitta den kärleken eller leva det livet. Jag försvann in i mina djupa tankar och försökte hitta likheter och skillnader i vad Vind och Hav hade sagt. Kärleken enligt båda var det man gjorde, eller gjorde man det man älskade? Fast det gjorde ju bara det som det var skapta till och älskade det av hela sin själ. Så kanske för att finna kärlek och meningen med mitt liv så ska jag hitta det jag är skapt för. Men vad är jag skapt för? Är det att göra karriär eller underkasta mig samhällets vilja och leva det där som jag förr såg som meningslöst och en spiral av tristess? Är jag skapt till att hyckla om sex, moral, sanningen och frihet? Ska jag ljuga, supa och slåss för att kunna älska? Eller hata mitt liv, mina barn och fortsätta drömma om stora ting fast jag blir kvävd av min villa och vart fjärde års val!? Vad är livet till för och vad är kärleken idag? Jag fortsatte mina funderingar och somnade i sommarnattens stilsamma komik.