...

När jag var på väg hem från mitt arbete för några dagar sedan hade jag sällskap med en vän. Vi pratade och kom in lite om våra liv och hon frågade om jag aldrig hade varit kär, vilket jag svarade nej inte direkt och jag tror inte det i alla fall. Hon blev ju självklart chockad då alla människor på över 15år har väl i dagens samhälle varit "kär", därför skulle jag vilja förklara mig och berätta varför svaret egentligen blev nej. Visst har jag haft flickväner genom åren, alla dessa har jag tyckt om och de har varit speciella både för mig och andra, men kär? För att förklara mitt nej måste jag först förklara min syn på kärlek i detta sammanhang, för kär och kärlek som begrepp har en vana att förändra sig i olika sammanhang och samtal och brukar nästan eller aldrig ha samma definition.

Kärlek ser jag inte som kärlek till sin familj, sitt folk eller land. Utan kärlek i det här sammanhanget ses som den i äldre sagor och sägner. Kärlek mellan man och kvinna, den största kärleken enligt vissa, den kärlek som får en att vilja bilda familj och stödja, älska, sörja och alltid finnas där i nöd och lust som bibeln uttrycker sig. Det är denna kärlek möjligtvis dragen till sin spets som min vän menade och jag svarade nej på. För att om de jag har upplevt tills idag kallas för kärlek, så blir jag både besviken och konfundersam över kärleken. Är det inte mer än så? Några månaders tycka om som innebär ansvar för den personen och omvärdering av sina handlingar och att ta till hänsyn på ett helt annat sätt till någon annan än sig själv. Att den just tar slut, som den nu har gjort på olika sätt får mig att egentligen vilja riva upp det där kärleksbegreppet och de ord som jag uttryckte under förhållandet. Var det kärlek? Kanske, ifall det var så är jag djupt besviken och undrar varför det inte var mer och varför det inte höll i sig.

Kärlek är något som man idag använder för lätt, kärlek borde vara något mer och större än vad det är idag. Kärlek ska vara magiskt, inte vardagligt. Att göra kärlek vardagligt innebär bara att vi försöker få vårt innersta att bli lättare "lyckligt" i en värld som gör oss mer avtrubbade. Kärlek är som Gud, det fyller oss fast vi inte vet om det och det finns där fast vi inte kan se det. Finns det inte där så har vi i alla fall skapat ett substitut och ett mål att nå.


Del 1 av Vargakärlek

En saga för så längesedan
om en flicka och varg som brann
en berättelse med lycka och ledan
om en flicka och ulv som varandra fann

Flickan dansade uti gröna skogen
och varg likt en virvel i dansen kom
fast kanske var tiden inte riktigt mogen
men i dansen de lämnade tvivel därom

Till vackra toner av nakna näcken
de tog och gav i vargakärlekens namn
låg omslingrade vid stilla bäcken
och han tog hennes sakta till säker hamn

Mot kvällen under vackra månens sken
de varandra löften om evig trohet gav
och i hennes ögon, ulven såg kärleksscen-
när de släckte sin törst med ändlöst hav

Var sommarnatt blev sakta sommardag
och i mörka skogen de levde än
Under hjärtans dans de var kärleksslav
och de ylade mot månen som lekte med vän

Men värmen blev till svår kyla
och flickans hjärta hitta annan man
Vargen skrek och alla hörde honom yla
så själen frös men hettade och brann

Ulven, ett djur av mörka natten
visade blodig tand och vässad klo
sprang likt tyst som stilla vatten
försökte dämpa plågan och hitta ro