...

Jag ska erkänna något, jag ska inte ljuga eller skönmåla sanningen. Jag är förälskad, det är sant jag kanske till och med är kär om den känslan nu verkligen finns. Tyvärr är jag kär i en bild av något jag aldrig kan få eller uppnå, en bild som jag själv har skapat för jag velat se det bästa i någon och något. Det något jag är förälskad i är Sverige, då menar jag inte rättsstaten Sverige utan dess kultur, natur, historia och folk. Men hur kan jag vara förälskad i något som jag aldrig egentligen har upplevt på riktigt? Allt det jag älskar och har varmt om hjärtat har jag aldrig sett storheten av för det var förbi sedan länge dock så har jag ibland känt potentialen som det har och det som varit. När jag sitter vid solnedgången och ser den röda solen sakta sänka sig över havet eller när jag går runt i våra skogar och andas det väsen som bor däri så känner jag den storhet som varit även om den bara är en skugga av sitt forna jag så kallar den på mig och berör mig. Jag känner det i själen, hur allt som har varit och finns där långt gömd bakom busstider, karriär och snabbmatsrestauranger kallar på en och påverkar mig och mina förfäder. Jag kanske är naiv, det är nog sant men jag har lärt mig att mitt liv endast är för stunden medan det som är runt oss lever nästan för alltid. Jag har en ytterst liten del i kosmos därför måste jag också ta vara på denna del och stund så när jag sluter mina ögon kan vara någorlunda nöjd över mitt liv. Man kan känna evigheten i var vind som smeker ens kind, man kan känna historian i var våg som slår mot strand. Evigheten berättar för dig att du endast är för stunden men medan ditt blod, dina ord och din tro varar för evigt och förs vidare med nästa våg och nästa vind.

Den någon jag är förälskad i har jag satt på ett piedestal och höjt över alla Gudar som funnits och finns. Kanske är det inte personen i sig som jag är förälskad i utan dess intelligens och talang, nej det är nog själva intelligensen och talangen som jag hyser kärlek till. För det i sig är ett underverk och om kreativiteten hade haft ett ansikte så hade det haft hennes. Möjligtvis så skulle det kunna vara så att hon är så lik mig (även fast hon är mer intellektuell och skicklig) så är vårt essen det samma och vi är de äkta nattens barn. Vi kan trivas i mörkret men hungrar samtidigt efter ljuset och vi kan sky flocken för att finna stunden där månen lyser. Vi lider, fast vi kanske inte vill erkänna det så lider vi i den här världen där både vår själ och våra tankar är så kontroversiella och vill bryta sig ut ur kroppen för att kunna andas och ta den plats som den rättmätigt förtjänar i kosmos. Den slåss för sin överlevnad och den slåss om kroppen mot moralen och samhällets ideal, den slåss mot den andra själen som vi fick när vi föddes i denna värld. Vi är båda stäppvargar och vi förenas i våra tankar om livet, kosmos och själen. Ja, hon är lik mig, kanske allt för lik och jag känner egentligen någon sorts empati för detta. Jag önskar ingen ett liv av frågeställningar, själslig våndan eller ångesten över hur man är och kommer bli. Men visst hon ser bra ut men attraktionen är nog inte fysisk utan själslig. Det fanns ett stycke som jag egentligen förrens nu inte kunde identifiera mig i som Harrys Stäppvarg av Herman Hesse. Det stycket var när han träffade Hermine som leder honom till meningen med livet. Även om Hermine kan vara en kvinnlig version av Harry så förstår jag nu Harrys blinda tro mer än någonsin för jag är i samma situation även om Hermine är en själslig spegel av Harry så är de samma, de är varandra. Jag kan möjligtvis ha mött min Hermine, fast jag tvekar då jag tror att jag kan ha mött en Hermine dock inte min, inte än. Men det hjälper mig att förstå och acceptera livet, för det är inte graciöst, vackert eller stort. Snarare tvärtom, livet är litet, fult och ett fullblods krig. Kanske handlar det om lidande, man måste bara lida så lite som möjligt.

Jag vill avsluta med en av mina dikter och ett citat av Mikael Wiehe

"Jag trodde att min kärlek var stark och osårbar, men det var bara som jag trodde, det var inte så det var."

Jag blickar ut mot livet
ser hur smått och litet det är
tittar stumt och uppgivet
på den död vi skapar här

Jag känner varje andetag
och en underlig längtan jag får-
över att bli feg och svag
så jag min ångest tvår

Men min själ förvägrar mig rätten
och jag får lida i en evighet
sökt lycka på alla sätten
och fann lögnen så diskret

Men i min själsliga tro
och kraften av mina förfäder
skakar jag av mig min oro
så jag ser kejsarens nya kläder..