...

Jag är en fattig man, jag äger inte mycket och inget värt att visa. jag har inga värdefulla saker och inte något stort banksaldo, jag kanske saknar det som man ska ha i en modern värld och kanske men bara kanske så saknar jag det som ska skapa lycka. Men istället för överflöd av just saker (för det är endast saker som kan ersättas) så har jag något annat, jag har en tro som genomsyrar hela min fysiska och psykiska kropp. Jag har ungdomens passionerade glöd i mina ord och jag har den naiva blicken av hopp och tanken att seger går alltid att nå. Jag har mina demoner som jag lär mig att leva med och trots att jag är fattig så känner jag mig rik av livet. Ett liv som kanske inte gör mig lycklig men ett liv som gör så att en dag, förhoppningsvis en dag långt bort så kan jag dö i frid med mig själv och mina ideal. Kanske ska man inte gå runt att tänka på döden, utan på livet men utan döden skulle det inte finnas något liv därför är döden en vital del i tänkandet om livet. För i denna tanke om just döden och slutet av sin värld här så skapas också tankar och begär om vad man ska göra i sitt liv och vad man måste göra under sitt liv.

Jag föddes inte som en misantrop, jag föddes inte som en dissident utan jag skapades till detta jag nu är och kanske borde jag tacka det jag kämpar emot som skapade mig tillräckligt klarsynt för att se dess ruttna fasad och pestsmittade ord. Men jag väljer att inte göra det för till min natur är jag inte en revolutionär utan jag blev tvingad till detta levandsöde att kämpa, leva och kanske dö för min tro om att detta land åter kan resa sig i de spillror som finns idag, likt en fågel Fenix födas ur sin aska och växa sig åter stor och mäktig för det folk som har en rättmätig plats här. Möjligtvis en vacker dröm och kanske någon gång en vacker fabel, men det är mitt liv, mitt hopp och min kamp. Min död, den kommer inte bli vacker, den kommer bli blodig och smärtsam, det är den väg jag har valt att gå.

Snart faller daggen utanför mitt fönster och fåglar flyger förföriskt över solskenet som sträcker sig över himlen men än är det långt dit och just nu är jag belägrad, omgiven av mörker och under min huva så ler jag mot livet och döden. Jag ler en döendes mans leende och inbjuder till en plågsam färd ty jag är smärtan personifierad och döden han skrämmer mig ej. Jag ska med mitt liv betala färjkarlen att föra mig till min rättmätiga plats och få min krona av taggar och min mantel av synd. I detta så ger jag upp det största av allt, jag har redan givit upp det och skänkt mitt liv till hennes förfogande och jag nu tillhör en annan. Trots att jag har vandrat på henne i tjugo år så kommer jag kanske aldrig få se hennes rätta ansikte utan endast en skugga av hennes forna jag men hon har snärt mig vid sitt folk och jag är hennes och mitt liv tillhör henne. Jag lever ej för mig själv, det har jag nog aldrig gjort. Mitt liv tillhör mitt folk, mitt land och ödet. Min död är förutbestämd men mitt liv är icke det.