...

Det är maj, solen brinner sakta ut och himlen är röd. Havets slår mot stranden med små kluckande vågor och några fåglar flyger förbi mig medan jag bara stirrar tomt ut mot skådespelet. Någon säger något och jag skrattar utan att le, och vänder mig om för att suga in det sista av dagen som sakta går mot natt. Mörkret kommer allt för sakta, som den trevar och provar sina vingar likt en nykläckt fågel. Tar ett litet steg i taget tills den omsluter allt och alla. Vinden tilltar och vågorna ökar, jag är nu själv men kan fortvarande inte le. Våra liv är som fartyg som driver på stormande hav och kämpar mot vågorna, några har mindre än andra men allt handlar om att kunna flyta och ta varje våg som slår mot ens skrov.  Just nu kan jag se varje våg som går mot mig, byggda av självförakt, ångest och prestationskrav. Känner hur de slår och försöker dra mig ner i djupet av mig själv, i det svarta skummande hav. Men mitt fartyg glider än över sjön och jag inväntar trotsigt det jag är skapad av.


Ligger i dyn av min egen ångest
ser på världen så overkligt ljus
funderar om mörkret i min själ
förbannar dem som aldrig är
och endast uppför sig som en träl